Har hittills varit underbara, jobbiga, intensiva, galna, förvirrade och härliga. Dock inte så svettiga som en träningsnörd kan önska. Mitt träningsschema som kändes så avskalat när det planerades, visade sig behöva ytterligare avskalningar, och jag har knappast tittat på schemat alls under de senaste veckorna. Istället har det blivit någon dags vila för mycket, galen träningspepp när jag väl kommit iväg, vilket resulterat i lika galen träningsvärk och efterföljande vilodagar för att hålla. Att gå på känsla och vilja är bra när stressen ansamlas, så länge träningen blir av!
Tankar på framtid och planering kommer smygande, som alltid i december, och jag har tagit några viktiga steg för att fortsätta framåt i utvecklingen. Träningen nästa år är en njutning att gå omkring och finurla på, redan många spännande lopp inbokade i kalendern, och ta med all glad och skön träningsenergi som jag har skapat under årets glädjeinriktade träning in i 2014 års blanka, oplanerade dagar (Eller ja, hehe, är det någon mer än jag som har blivit uppbokad ungefär alla helger fram till påsk?). En liten årsåterblick är på g här på bloggen, och jag går även i tankarna om att göra en liten anpassning av innehållet inför kommande år. Vi får se helt enkelt!
Denna vecka har börjat ganska bra på träningsfronten, med en riktigt skön träningsvärk i svanken efter ett rejält marklyftpass med Erika i lördags, som mjukades upp med hjälp av lite pinnövningar, balansträning och en AMRAP (as many rounds as possible) cirkel med hela kroppen som fokus. Idag planeras ett dopp i poolen och sedan är det dubbelpass på g med både step och puls-avslutning för denna termin.
Planeringen för årets traditionsenliga familjestafett på Julafton börjar så smått ta form. Det gäller ju att anpassa sig något till att alla familjemedlemmar ska få tävla på ungefär samma villkor, trots åldersskillnader och träningsnörderi. Jag försöker samla familjens år till en liten tävling, som förra året blev en spännande stafett där allt ifrån längdskidåkning och löpning, till skruviskruvning och förbandsläggning ingick. För ett år sedan stod jag som storslagen vinnare efter en rafflande final mot käraste storasyster. Detta år tror jag dock att pappa kan ha en stor chans att ta hem, om inte förstaplatsen, så i alla fall en av topplaceringarna. Motion på Julafton är nog en av de skönaste traditionerna jag vet. Tänk att få svettas ut rejält innan man sjunker ner framför mat, mys och godis. Att säga att denna lilla tävling inte är på blodigt allvar skulle eventuellt kunna räknas som en sanning med modifikation, då alla i familjen, om än vissa mer än andra, får ganska rejäla tävlingshorn när det gäller. Så galet roligt!
Wow! Fjällen fortsätter att göra sig fullkomligt oemotståndligt i löpsammanhang. Vilka timmar jag spenderat i storslagen natur denna helg!
Upp till Sälfjällstorget styrde kosan efter jobbet fredag lunch. Mötte upp med några ur löpfamiljen och myste en stund, innan de gick på föreläsning, och vi gick för att leta på stugnyckeln. Upptäckte tyvärr i efterhand att vi missat chansen att gå på härliga, häftiga Emelies föreläsning, som hade blivit flyttad, men får förhoppningsvis nya chanser en annan gång. Istället blev det installation i boendet för helgen, en supermysig stuga några meter från snitslingen som skulle leda oss uppför skidbacken och vidare upp på fjället under lördagen. Mamma anslöt och vi brassade laddningsmiddag och myste av att vara på plats och tillsammans.
Lördag förmiddag ägnades åt nummerlappsuthämtning, uppladdning, velande runt klädval och en lagom lunch, jag valde faktiskt att käka rester från gårdagens middag, en helt vanlig lunch helt enkelt, då starten inte skulle ske förrän klockan 14, och jag planerade att köra loppet med så lite energi i fickorna som möjligt. Började med att dra på mig långa thights, en tunn ulltröja, vindjacka, buff och vantar, men fick efter en uppvärmningsrunda hoppa tillbaka in och göra ett snabbyte till svalare kläder i form av nya favoritlöpoutfiten: Nikes Tempo Running Shorts och knälånga kompressionsstrumpor, denna gång från Newline. Till det favoritskorna för året, mina ljuvliga Inov8 Xtalon 212. Rykten gick om att det skulle vara både kallt och blåsigt uppe på fjället, och med minnena från förra årets -7 i effektiv kyla, dimma och snöglopp, så velade jag in i det sista om långbrallor eller inte. Det föll på bekvämlighet helt enkelt, och jag tog det som kändes skönast.
Solen värmde härligt från en klarblå himmel, temperaturen skönt höstig och friska vindar svalkade, när vi äntligen släpptes iväg på vårt 21 km långa äventyr. Precis som förra året ledde spåret utan vidare raka spåret uppför närmast belägna skidbacke, och därmed var vi alla uppvärmda in i själen. Uppe på toppen står det härliga beskedet om 20 km kvar, och det är bara att skaka av sig mjölksyran, svälja en gång eller två, och skutta iväg vidare längs stigen.
Jag kände mig för dagen pigg, glad och peppad, och njöt av det storslagna i att få uppleva detta fantastiska lopp än en gång. Snitslingen på denna bana leder, efter slalombacken och ett kort besök på en grusväg, ut i fjällnaturen längs skoter- och vandringsleder, på varierande grus, mjuk underbar mosstig, spångar över sumpmark och riktigt trixiga, steniga partier, som utmanar fotleder och fokus rejält emellanåt. I år hade jag folk omkring mig hela tiden, kunde jaga på i ett lagom tempo och heja på de som älgade förbi för att springa vidare in på 10-km banan. Fick en klapp i ryggen och uppmuntrande ord när Emelie kom trippande förbi, en galet skön energiboost. Snacka om bra förebilder inom löpvärlden!
Jag skulle så gärna beskriva känslan i kroppen när jag studsar fram på mjuka, mossiga stigar, eller trippar över snubbelstenar och river upp knäna på taggiga buskar, eller himlen känns oändlig och solen värmer mig i nacken, eller absurditeten att springa på spångar i uppförslut, men orden är för små. Det liksom bubblar i magen och skiner i bröstet. Så, ungefär.
Självklart brände det också lite i låren, speciellt på den långa tillbakavägen mellan kilometer 11 och 16, där man ser långt åt alla håll, och bara nöter på så gott det går, fast att det känns som om skoterleden aldrig kommer leda någonstans. Här blev det en och annan gåvila i uppförslutet, och fick då och då påminna mig själv om hur härligt jag hade det, sträcka på mig och le lite grann. "Det är ju detta du längtat tillbaka till i ett år nu!" När jag äntligen mötte upp med sista vätskekontrollen, med ca 5 km kvar, så kunde jag inte låta bli att tala om hur galet glad jag var att se dem. Väl bevarat i mitt minne var nämligen att efter denna kontroll, så väntade en ljuvlig nedförslöpa som egentligen inte slutar förrän man springer genom målbågen.
Här ökade jag på tempot och njöt av att känna löpglädje och endorfiner ta ett omtag igen. Knappade långsamt långsamt in på killen jag haft framför mig ända sedan 6 kilometer, och när vägen blev obanad kom min chans att segla förbi. De senaste årens träning att springa där det egentligen inte går att springa har gett fina resultat, och jag kunde skrattande och skuttande ta mig hela vägen ned tillbaka längs skidbacken och in i mål. Tiden blev 2.42 och 5 minuter bättre än förra året. Framförallt var energin helt annorlunda, i år kunde jag ta mig tid att njuta, skratta, se allt fantastiskt omkring mig. Så ska en löprunda tas!
Avslutade med löpbankett på Högfjällshotellet i sällskap med många kända ansikten och kröp sedan i säng, nöjd, mätt, trött och glad efter en riktigt fantastisk lördag!
Ännu en träningsvecka börjar närma sig helgen, dags att blogga ur lite tankar och pepp! Löppasset i fredags gav upphov till en riktigt skön träningsvärk i framsida lår (högre tempo/hårdare underlag) och följdes upp med ett distanspass i poolen tillsammans med mamma. Lördagen blev också träningsrik, med en timmes Power (skivstångsträning) på jobbet och en löptur på kvällen. Söndagen blev vilodag och avslutades storslaget med 75 minuters yoga. Grymt skönt att flöda igenom kroppen ordentligt, men oj vad stel jag är i min ländrygg! Mer yoga / rörlighet in i schemat igen, med andra ord!
När denna vecka sedan startade så hände mycket på en gång. Träningsplanen jag har lagt upp rullade igång, och sista planeringen inför helgens avslutande Salomon Trail Tour började ta form. Jag fick hänga en timme med Actic Faluns nya PT, och fick ett grymt roligt jobberbjudande. Ännu ett simpass klarades av, och följdes upp med ett 2 timmar långt (!) gymtestpass, där jag tog hjälp av kollegan/vännen/inspirationskällan Anna för att få fram bästa upplägget på ett av höstens planerade återkommande pass, kallat Gym 1 eller Grundstyrka. Knäböj, pull ups, armhävningar, utfall, marklyft, roddövningar och tung mage ska ingå i detta.
Nytt här på bloggen är fliken Träningsschema, där du kan kika in om du är nyfiken på vad jag planerat syssla med de närmaste veckorna. Nej, jag följer inte alltid mina träningsscheman till punkt och pricka, ja, jag grottar ner mig i soffan ibland och äter en hel burk kakor istället för att träna. Hur det går för mig med träningen får ni helt enkelt fortsätta läsa bloggen för att få veta! :)
I korta drag kommer jag dock träna i 4 veckorssvep, med 3 veckors upptrappning, följt av en vilovecka. Kosten följer träningen, men ska testas runt lite innan en fastare struktur fastställs, men dessa första veckor fastar jag en dag vecka 1, 2 dagar vecka 2 och vecka 4, och inte alls vecka 3 (tyngsta träningsveckan). Jag körde enligt detta träningssystem i några månader i våras, och fick till grymma träningpass och sköna resultat. Planen är kul träning som håller hela hösten, och variation för att bli lite bättre på allt jag gör!
Häpp, det blev en ledig Söndag tillgänglig, och vi tog det snabba beslutet att göra ett besök på Jockes hemmaplan och springa ett Trail Tour-lopp som vi båda faktiskt hittills har missat. Efter en sen uppesittarkväll i jakt på platser i nästa års Kullaman så blev det några få timmars attacksömn innan klockan ringde och vi packade in oss i bilen för en härlig dagsutflykt.
September visade upp en vackert solig, blåsig dag och bjöd också på en spännande överraskning, i form av en stor vattenläcka i start- och målområdet nedanför Vilsta-backen i Eskilstuna. Väl framme efteranmälde vi oss till loppet och hängde en stund med de välkända Trail Tour-ansiktena (bl a härliga, pratglada Miranda Kvist), innan vi mötte upp hos svärföräldrarna och laddade en dryg timme. På med löpkläder och ut i blåsten och solskenet för uppvärmning, och snart blev vi ivägsläppta ut på mitt för året hittills kortaste löp-lopp.
De två första kilometrarna utnyttjade den närbelägna kuperingen, och ledde först uppför en pulkabacke, in genom skogen för att runda ned till botten av skidbacken, och sedan upp igen, denna gång i mountainbike-spåren som snirklade sig upp lite mer än halvvägs i backen. Ner igen, genom start/målområdet och ut på den följande 8 km långa slingan i den sköna Sörmländska naturen. Eftersom jag de senaste åren hängt en del i Eskilstuna och Vilsta, så kände jag igen mycket av stigarna, och framförallt kunde jag njuta hejdlöst av att känna igen det härliga underlaget, som blandar klippor/sten, rötter, mjuk studsande mossa och grus. Banan bjöd på en relativt snabb och lättsprungen mil, efter de första backarna ganska lite kupering, med korta besök på grusväg, men främst långa, sköna turer på fina, tekniska stigar.
Jocke, som älgade in på en 5e plats
Jag satsade på att springa snabbt detta lopp. Jag gjorde en jämförelse med mitt senaste 10 km trail-lopp, som jag sprang på 1,10, och kunde ligga på på ett helt annat sätt i år. Känslan av att springa förra årets distans (runt milen) efter en säsong med längre lopp var riktigt rolig, milen kändes kort, jag hade en bra känsla för hur jag skulle planera min energi, och kunde trycka på nära maxgränsen hela vägen till målet. Det var en fin tur och jag kom i mål på lagoma 1,06.
Vi avslutade besöket med en fantastisk middag tillsammans med Kicki och Niklas, och puttrade sedan hemåt igen. En galet bra ledig Söndag!
Jag har nu avslutat mitt experiment med 5:2-fasta, och ska äta "som vanligt" i en vecka innan jag slutväger och -mäter mig. Ett blogginlägg kommer om hur jag tänker om detta sätt att äta!
Kram,
Annica
Ja, livet rullar på, sommaren fortsätter att bjuda på solsken, svettfläckar och njutningsfulla träningstimmar och rutinerna börjar så sakteliga smyga sig på igen efter semestertiderna. Senaste veckan ägnades åt jobb, träningsmys både hemma, på gymet, i skogen och i poolen och avslutades i stor stil i ännu en festdag i kärlekens tecken, när jag fick äran att vara en del av Sara och Jonas efterlängtade bröllop. Lite lulligt blev det framåt kvällen, så resten av helgen blev vigd åt soffmys, Resorb och bakismat. Tack så mycket alla härliga människor!
Ny vecka, nya tag, och jag började veckan med ännu en fastedag. Lite mer än halvvägs genom mitt projekt bjöd också på lite resultatkoll, dock med misstänkt missvisande resultat. Testet fortsätter dock, det känns bra och jag börjar få rutin i både fasta och ätardagar. Eventuellt så har jag varit lite för nyttig och ordentlig under dagarna emellan, vilket gav upphov till en riktigt tung och trött fastedag i Torsdags. Helgens rejäla energipåfyllning gav en pigg och produktiv dag igår. Experimentera mera!
Laddar för en riktig äventyrshelg tillsammans med Jocke, då svagheter ska övas upp och försprång ska skaffas inför kommande lopp. Peppade ut mig själv på en njutrunda idag, som trots tunga lungor bjöd på stora löpleenden i milt, lagom varmt solsken och underbara stigar kantade av svamp och blåbär. Känner mig lite småruggig, och satsar därför på näringsrik mat och snäll träning i ett par dagar. Nu kommer hösten smygande så smått, med alla sina utmaningar, men också med
lite mer rutiner och chanser att drömma och planera för kommande veckor.
Extra ser jag fram emot en nybildad tradition och favorit i form av Salomon Trail Tour Sälen, följt av ett nytt, lerigt äventyr i form av Tjurruset, och en galet peppig konsert med härliga, galna Gogol Bordello.
Det blev en liten bloggpaus här, inte så mycket för att jag inte tänkt på bloggen eller att jag inte har tränat, utan snarare att jag har blandat flera av de där Wohooo! YES! träningspassen med pass som inte alls känts helt okej. Alla pass kan inte kännas perfekta såklart, så jag har jobbat på och njutit av känslan när flytet funnits där. Jag fick lite svar på frågetecknen i kroppen när jag vaknade i morse med huvudvärk och ond hals. Så nu blir det, tvärtemot min första plan, vila, värme och vatten i några dagar. Planen är att vara frisk, pigg och kry inför kommande helg och Epic Battle of Vansbrosimmet.
Dock ska detta inlägg handla om en favorit i repris i ny tappning, när jag och Jocke ännu ett år packade in oss i bilen och puttrade till Stockholm för ett besök på de härliga trailstigar som Stockholm kan bjuda på i Salomon Trail Tour Globen. Förra året sprang jag 10 km och njöt av stämning, underlag och känsla, så detta år satsade jag på 21-km sträckan för lite mer äventyr, tid i spåren och utmaning för mina ganska ovana långdistansben. Det närmaste jag har kommit ett halvmaraton sedan Sälen förra året är mina 19 km löpning/klättring/krypning i årets upplaga av Kullamannen, och jag kände definitivt av bristen på långpass mot slutet av denna upplevelse. Men nu tar vi början först!
Lite lätt sena och lite lätt förvirrade bland avstängda gator och krångliga gps-instruktioner skenade jag och Jocke in på gågatan nedanför Globen och hann precis hämta våra nummerlappar i tid. Tiden räckte sedan till ombyte, tre klunkar apelsinjuice, en halv bar och lite vatten, innan vi joggade ut, hejade på alla härliga kända ansikten och gav varandra en lycka-till kram. Jocke klämde sig sin vana trogen fram mot täten i startfållan, medan jag nöjde mig någonstans i mitten. Starten gick och jag hängde på en Team Nordic Trail-rygg, som höll ett gott tempo, för att få lite draghjälp under de första kilometerna eftersom uppvärmningen jag hunnit med varit minimal. Asfalt och lätt nedförslut leder ut från staden och in på ett kort besök i skogen innan Hammarbybacken tornade upp sig.
Fördelen med att starta säsongen i Kullaberg med sina monsterbackar är att inga backar, hur långa eller skrämmande de än är, lyckas se värre ut än de jag redan erövrat. Det kändes att jag har lagt lite extra fokus vid uppförsbackar i träningen under denna månad, och jag nötte på uppför med gott humör och god energi. Väl på toppen fanns den första efterlängtade klunken vatten i det varma, kvava vädret, en helt fantastisk utsikt, och även Jocke, som hade klivit åt sidan och väntat in mig efter att ha känt av sin nacke under de första kilometerna. Han hängde på mig istället, och blev en fantastisk draghjälp och påpeppare under loppet.
Terrängen i STT Globen är förvånansvärt varierande, med en så galen blandning av breda motionsspår, fin stig och supertekniska bitar att till och med jag, som avskyr ljudet av folk som inte lyfter fötterna när de springer, lyckades snubbla en handfull gånger. Det var mycket kupering, några fina vyer över vatten, lite småträskig skog, sten och barr och fullkomligt, alldeles vansinnigt fantastiskt. När det började gå tungt för mig själv fick jag gång på gång påminna mig om att titta upp och se mig omkring, för det fanns alltid härlig natur att uppleva.
Bild från Stockholm Trail på Facebook
Jag höll mig pigg och fräsch i ungefär en mil, men sedan blev det uppför för mig. Ett litet, litet skoskav på grund av en för tjock strumpa började göra sig påmint, benen kändes allt tyngre och energin började så sakteliga ta slut. Jag kämpade på, med god hjälp av Jocke, och fokuserade på att utnyttja de lättare bitarna till att dra på och locka fram lite endorfiner och löpteknik. Mot slutet var det riktigt riktigt tungt, och den andra vändan uppför en lite brantare och längre del av Hammarbybacken bakom en relativt pigg, skuttande Jocke lockade till och med fram ett morr. Lätt uppförslutande asfalt ledde till mål, och jag joggade in, trött och stel på tiden 2:46 och var väldigt nöjd att få stanna och knyta upp mina trånga, skavande skor.
Årets hittills i kilometer längsta lopp var långt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart. En enorm eloge till Stockholm Trail för ett grymt ordnat lopp, med många glada, peppande funktionärer efter banan och få, om ens några, frågetecken om bansträckning. Förra året delade jag ut 10 av 10 Globar, detta år blir betyget helt klart ännu en full pott i form av 10 av 10 skavsårsplåster.
Nu är det sjukstuga och te inför nästa äventyr!
Kram,
Annica
Helgens trippel avslutades i stor stil genom ett återbesök på SOG-arenan Lugnet och en löptur i de härliga omgivningarna vi har i vår hemmaskog här i Falun. Salomon Trail Tour, äntligen i Falun!
Planen var att springa 21 km, självklart så lång tid som möjligt ute i spåret när favoritloppserien kom på besök, även om helgen redan bjudit på diverse utmaningar. Jag vaknade till min lycka sliten och stel, men utan onda ben, och kunde göra en lugn morgon tillsammans med familjen, innan löputrustningen åkte på och kosan styrdes mot Lugnet. Benen hade minsann lite studs kvar (cykling sliter ju inte riktigt på studset egentligen), och jag kände mig pigg och redo för en skön tur. Mitt mål med tävlingarna den här säsongen är framför allt att ha riktigt roligt, glädjepeppa på det där sättet som jag tappade bort lite i resultatinriktningen förra säsongen.
Starten gick och jag satte upp ett lagom tempo för mig, med lite lite uppvärmning i kroppen behövde jag ta det ganska lugnt de första kilometrarna, så jag hamnade en liten bit efter de andra i min startgrupp. Eftersom mitt mål inte handlade om placering eller tid, utan om att faktiskt genomföra sträckan och njuta på vägen, stoppade jag in musiken i öronen och nötte på i ett skönt tempo. 21-kilometersbanan var 3-delad, med två varvningar på stadion, och vi fick börja med att springa ut på 5-kilometersspåret, som i stort sett bestod i en av mina favoritrundor i Jungfruskogen. Det var härligt att puttra på i skogen, varmt och kvavt, men en hel del publik som hejade på i spåren. Jag varvade på stadion, fortfarande en bit, men inte toklångt efter den grupp som låg framför, och stannade till för att dricka ordentligt med tanke på det varma vädret.
Sedan blev det lite tokigt för mig. Jag sprang vidare upp från stadion, följde den skyltning som kom först och hamnade helt enkelt fel. Efter 5 km-spåret skulle ett varv på en 6km-slinga följa innan milspåret avslutade, men jag missade att hålla rätt färg på snitslingen och kom därmed direkt ut på milen. Jag anade nog att jag var fel ganska tidigt, men ingen fanns att fråga, så jag nötte på. När grymma Andreas Svanebo kom flytande förbi blev jag fundersam på riktigt (skulle verkligen milen och 6km följa varandra?). När Andreas Holmberg (tvåa efter Svanebo) kom älgande passade jag på att heja och fråga om jag verkligen var på rätt spår. Det var jag inte.
Okej. 3 km in på milen, en galet aktiv helg redan i bagaget och 6 missade km. Jag tog beslutet att istället för att vända och springa tillbaka, ta 6an och i alla fall genomföra hela loppet (och därmed lägga på 6 extra km på rundan), springa klart milen, släppa förbi och heja på de som sprang ikapp, och bryta när jag kom tillbaka till stadion efter ca 15 km.
Det var mitt eget fel att jag hamnade tokigt i spåren. Jag hade inte uppdaterad koll på PM:et, och min trötta hjärna hade helt sorterat bort färgordningen på snitslarna jag borde ha följt för att hamna rätt. Jag litade lite på att Trail Touren, som enligt min erfarenhet alltid varit väldigt bra på skyltning och ordning på loppen, skulle ha lite mer information i korsningar och skarpa lägen längs banan, vilket inte fanns. Jag saknade funktionärer på vägen, både där milen vek av (som faktiskt var inne på stadion), där en person hade kunnat rädda mitt resultat genom att peka mig i rätt riktning, men också någon att fråga om riktning. Funktionärerna jag träffade på på vätskekontrollerna var snälla och hjälpsamma (förutom en fullkomligt förvånad fråga om "men hur kan du ha sprungit fel då?").
Jag hade 15 superfina km i min favoriskog. Milspåret var snabba stigar, varvat med mer tekniska bitar och en del mjuk obanad terräng, och jag njöt för fulla muggar av att få rulla på längs stigen. När jag kom tillbaka till stadion kändes det dock som ett galet antiklimax. Jag hade med lätthet och glädje kunnat springa hela 21:an trots en fysiskt slitig uppladdning till loppet. Det grämer mig att jag sprang fel. Men jag fick möta upp med min fantastiska familj, som alla också varit med och sprungit på lite olika distanser, kika runt lite på SOG-området och sedan rulla hemåt för en lugn kväll och ännu mer mat.
Jag betygssätter inte det här loppet, eftersom jag inte tog mig runt hela banan. Jag pratade både med nöjda och glada deltagare, och andra som också var glada och nöjda, men som förvirrat sig bland skyltningen och lagt på några extra km på sina lopp.
I slutändan en jättehärlig helg med massor av sköna upplevelser ! Idag njuter jag av en blandning av lite småstelheter i ben och bål och en enorm känsla av det oöversättliga ordet accomplishment. Inte som i prestation, utan mer som känslan av att jag klarat en stor utmaning, tillsammans med massor av motivation att göra mer. Jag vill bara ut i spåren igen !
Med en skön stelhet och fina minnesbilder efter torsdagens mörkerlöp spenderade vi fredagen med en härlig frukostbuffé på Rusthållargården i Arild, följt av lite turistande för att i dagsljus och med mindre bråttom, beskåda både Mölle fyr med omgivande fantastiska miljöer, och Nimis storslagna utsikt mot havet. Vi avslutade kvällen på bästa sätt, i sällskap med Jockes föräldrar, installerade i stuga i Ängelholm, där Jockes start skulle gå på lördagsmorgonen.
Efter en god natts sömn började vi, smått nervösa, packa oss i ordning för helgens huvudevent. En liten morgonpromenad till Jockes start tog ut det mesta av min nervositet, och vi vinkade av de grymma ultra-löparna när de sprang ut på sin 49 km långa resa genom Himmel, Hav och Helvete.
In packade vi oss sedan i bilen och puttrade tillbaka ner mot Mölle och Kullaberg. Jag velade in i det sista om vilka skor jag skulle välja, då jag köpt nya, ännu greppigare skor (Inov8 Xtalon 212) för årets säsong, men inte riktigt hunnit springa in dom helt, och framför allt känt av att de är ännu lite plattare och mindre dämpade än mina trogna Saucony Peregrins. Till slut föll valet ändå på Inov8, eftersom jag visste att underlaget skulle vara mycket varierat, och att jag skulle ha nytta av lite mer grepp under stegen.
Foto: Helsingborgs Dagblad
Väl på startområdet blev jag ganska snart infångad av Helsingborgs Dagblad och grundligt intervjuad i både diktafon och kamera (här är länken till artikeln), och ägnade mig sedan åt att vinka av Niklas, som sprang ut 20 minuter före mig på sin första upplevelse av 12 km+dödens zon. Sedan var det dags för uppvärmning, nervositetskiss i skogen och småprat med bland annat den här tjejen, som sprang ikapp mig och peppade på inför starten. När starten gick lade jag mig i ett lagom tempo, väl medveten om att träningen detta år inte varit så löpinriktad som den kanske borde varit för att anta just denna utmaning som premiär av loppsäsongen. Jag valde att springa med en vätskerygga, inte så mycket för behovet av att dricka oftare än de två vätskestopp som fanns på vägen, utan för att slippa svälja de två energigelar jag plockat med mig utan att kunna skölja efter med lite vatten. I och med detta fick jag också för första gången med mig min mp3, fulladdad med de peppigaste låtarna jag kunnat hitta. Jag brukar inte springa med musik, så lurarna hängde ganska mycket runt halsen, men i de värsta uppförsbackarna hjälpte det att kunna dra på en mäktig rocklåt för att orka kämpa vidare uppåt.
Jag rullade på med ett ganska skönt flyt hela 12 km-banan, med lite folk omkring mig hela tiden, och en okej känsla i kroppen. Temperaturen var perfekt för löpning, lite lagom svalt och en och annan solglimt på de vackraste ställena i skogen. De utlovade extra höjdmeter som ryktades ha smugit sig in i 12-kmspåret fick vi suga tag i när banan, någonstans i närheten av 12-kmskylten, vände oroväckande tvärt mot havskusten, och alla som sprang 12 km därmed fick göra ett kortare besök i Dödens zon. I vändningen i målområdet började jag känna av matochsovklockan, och valde därför att sänka tempot rejält i den sega uppförsbacke som utgjorde början på Dödens zon. Med lite peppig musik, några klunkar vatten och en näve nötter hittade jag dock tillbaka till benstyrkan, och jag fortsatte ut på den omtalade, galna Dödens zon. En lite annorlunda bana än förra året, med en längre bit riktigt teknisk och svårsprungen stig, och en lite kortare klippklättringsdel ledde fram till Nimis, och sedan var det bara att stoppa in lurarna i öronen och nöta på uppför. Jag var extra noga detta år att hinna slänga en blick över axeln på toppen av alla backar, för att få en boost av känslan "här har jag gått upp!".
På denna del av banan var jag ganska ensam och såg bara till några få medtävlande och en och annan funktionär. När stigen vände nedåt på lerhalkiga stenar och jag nådde strandnivå igen insåg jag att jag på något sätt det senaste året både lyckats få för mig att de kanske bytt ut den kommande backen mot någonting annat, någonting enklare, och/eller helt lyckats förminska känslan av litenhet man känner när man kliver fram till en backe, så brant att man måste använda både armar, ben och knän, och så lång att man inte ser slutet, eller ens hälften. Killen som satt på vakt nedanför denna backe upp mot Håkull hojtade glatt att "Nu är det bara en backe kvar!" och fick nog ett litet morr tillbaka "Jodu, jag vet nog hur den backen är..". Det som händer sedan är omöjligt att förklara, hur man fullpumpad av adrenalin ber till gudarna för att inte halka nedåt eller träffas av en rullande sten som någon av de tävlande ovanför råkar skicka nedåt, klättrar med händerna djupt inkörda i den skånska myllan, med närkontakt med både natur och skalbaggar, med pulsen susande i öronen, och ett stort fånigt flin över hela ansiktet i glädjen över att anta utmaningen, uppleva med hela kroppen och insikten att man närmar sig toppen.
Efter turens andra glädjerop över den fantastiska utsikten som når trötta ögon på toppen av denna backe, kunde jag med trötta, men mjuka steg rulla ned till målområdet och äntligen springa genom målbågen och in i famnen på fantastiska Jocke, som sprang sin första ultra 49 km på 5 timmar och 53 sekunder. Min tid blev 3h9min, en tid jag är ok nöjd med, då mitt mål var att springa under 3 timmar, men då med förra årets något kortare bana i åtanke.
Förra året fick Kullamannen lite minuspoäng av mig för bristen på förvarning för hur löploppet plötsligt förvandlas till ett helt äventyr, med klättring, snarare än löpning, som huvudmoment under 2-3 km. I år, när jag i ett års tid längtat tillbaka till samma äventyr finns inget annat än högsta betyg i huvudet.
Ett extra stort tack och en enorm eloge till arrangörerna, som fick detta lopp att kännas smidigt, lättåtkomligt, trevligt och ordnat! Vi ses nästa år.
Kullamannen blev en upplevelsehelg utöver alla förväntningar. Vi puttrade den långa vägen söderut redan under torsdagen, för att tjäna ett par dagar extra på äventyret, och fann till min lycka en ännu längre gången vårskrud än vad Dalarna, 64 mil längre norrut då kunde erbjuda. Efter lite rekande blev det en tältplats för kvällen, följt av en promenad upp mot ett race center jag längtat tillbaka till ända sedan förra våren. Jocke, som varit på träningsläger och hängt med lite salomonfolk, drog med mig på hälsningsturné innan vi tog chansen att efteranmäla oss på kvällens rejält hypade mörkerlöpning, 8-9 km med pannlampa i den helt galet fantastiska terrängen.
Vi valde att jogga upp till starten som lite snäll uppvärmning och uppladdning i den svala, skymmande kvällen. Ett härligt gäng stod redo att ge sig ut i skogen och jaga efter banan, utmärkt med facklor, lysstavar och reflexer. Jag och Jocke tog beslutet att springa ihop, vilket ger honom lite fartkontroll och mig riktigt grym draghjälp.
Starten gick och ett glatt gäng gav sig ut på vägarna mot Nimis. Underlaget på denna bana, liksom de brukar vara i Kullaberg, varierade mellan grusväg, stig i bok-och-vitsippsskog och tekniska stigar tvärsöver branterna, följt av klippblocksklättring längs stranden till Nimis och upp för en av de backar jag nämnt flest gånger i löpsammanhang förra året och sedan ännu mera lövskog, stenar och lerstigar. Och kupering. Backar, backar backar. Min puls sprang iväg utan mig i ovanan att jaga efter en pigg man i uppförslut, men med många hejarrop och stora kliv nådde vi äntligen toppen på Håkull och kunde springa vidare nedåt mot målområdet. Under några extrasvängar i skogen fick vi verkligen uppleva mörkret och magin i att ensamma försöka smyga sig fram genom skogen, utan att locka för mycket på vare sig skogsandar eller den där jagande lampan som ibland blinkade till mellan stammarna.
Foto: Kullamannen på Facebook
Vilken känsla det var att komma ned mot målområder och raden av facklor som ledde in i mål. Att genast bli instoppad i ett varmt tält med andra leriga, lyriska löpare och där få en stor skål gulasch-soppa att stoppa i sig medan vi njöt av en häftig eldshow gjorde ju inte kvällen sämre precis.
Foto: Kullamannen på Facebook
Magisk löpning, i galet vacker natur, i mörkret. Vilken upplevelse! 10 av 10 pannlampor.
