Salomon Trail Tour Globen 2013

Det blev en liten bloggpaus här, inte så mycket för att jag inte tänkt på bloggen eller att jag inte har tränat, utan snarare att jag har blandat flera av de där Wohooo! YES! träningspassen med pass som inte alls känts helt okej. Alla pass kan inte kännas perfekta såklart, så jag har jobbat på och njutit av känslan när flytet funnits där. Jag fick lite svar på frågetecknen i kroppen när jag vaknade i morse med huvudvärk och ond hals. Så nu blir det, tvärtemot min första plan, vila, värme och vatten i några dagar. Planen är att vara frisk, pigg och kry inför kommande helg och Epic Battle of Vansbrosimmet.

Dock ska detta inlägg handla om en favorit i repris i ny tappning, när jag och Jocke ännu ett år packade in oss i bilen och puttrade till Stockholm för ett besök på de härliga trailstigar som Stockholm kan bjuda på i Salomon Trail Tour Globen. Förra året sprang jag 10 km och njöt av stämning, underlag och känsla, så detta år satsade jag på 21-km sträckan för lite mer äventyr, tid i spåren och utmaning för mina ganska ovana långdistansben. Det närmaste jag har kommit ett halvmaraton sedan Sälen förra året är mina 19 km löpning/klättring/krypning i årets upplaga av Kullamannen, och jag kände definitivt av bristen på långpass mot slutet av denna upplevelse. Men nu tar vi början först!

Foto från Miranda

Lite lätt sena och lite lätt förvirrade bland avstängda gator och krångliga gps-instruktioner skenade jag och Jocke in på gågatan nedanför Globen och hann precis hämta våra nummerlappar i tid. Tiden räckte sedan till ombyte, tre klunkar apelsinjuice, en halv bar och lite vatten, innan vi joggade ut, hejade på alla härliga kända ansikten och gav varandra en lycka-till kram. Jocke klämde sig sin vana trogen fram mot täten i startfållan, medan jag nöjde mig någonstans i mitten. Starten gick och jag hängde på en Team Nordic Trail-rygg, som höll ett gott tempo, för att få lite draghjälp under de första kilometerna eftersom uppvärmningen jag hunnit med varit minimal. Asfalt och lätt nedförslut leder ut från staden och in på ett kort besök i skogen innan Hammarbybacken tornade upp sig.

Foto från Miranda

Fördelen med att starta säsongen i Kullaberg med sina monsterbackar är att inga backar, hur långa eller skrämmande de än är, lyckas se värre ut än de jag redan erövrat. Det kändes att jag har lagt lite extra fokus vid uppförsbackar i träningen under denna månad, och jag nötte på uppför med gott humör och god energi. Väl på toppen fanns den första efterlängtade klunken vatten i det varma, kvava vädret, en helt fantastisk utsikt, och även Jocke, som hade klivit åt sidan och väntat in mig efter att ha känt av sin nacke under de första kilometerna. Han hängde på mig istället, och blev en fantastisk draghjälp och påpeppare under loppet.

Terrängen i STT Globen är förvånansvärt varierande, med en så galen blandning av breda motionsspår, fin stig och supertekniska bitar att till och med jag, som avskyr ljudet av folk som inte lyfter fötterna när de springer, lyckades snubbla en handfull gånger. Det var mycket kupering, några fina vyer över vatten, lite småträskig skog, sten och barr och fullkomligt, alldeles vansinnigt fantastiskt. När det började gå tungt för mig själv fick jag gång på gång påminna mig om att titta upp och se mig omkring, för det fanns alltid härlig natur att uppleva.

Bild från Stockholm Trail på Facebook

Jag höll mig pigg och fräsch i ungefär en mil, men sedan blev det uppför för mig. Ett litet, litet skoskav på grund av en för tjock strumpa började göra sig påmint, benen kändes allt tyngre och energin började så sakteliga ta slut. Jag kämpade på, med god hjälp av Jocke, och fokuserade på att utnyttja de lättare bitarna till att dra på och locka fram lite endorfiner och löpteknik. Mot slutet var det riktigt riktigt tungt, och den andra vändan uppför en lite brantare och längre del av Hammarbybacken bakom en relativt pigg, skuttande Jocke lockade till och med fram ett morr. Lätt uppförslutande asfalt ledde till mål, och jag joggade in, trött och stel på tiden 2:46 och var väldigt nöjd att få stanna och knyta upp mina trånga, skavande skor.

 Årets hittills i kilometer längsta lopp var långt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart. En enorm eloge till Stockholm Trail för ett grymt ordnat lopp, med många glada, peppande funktionärer efter banan och få, om ens några, frågetecken om bansträckning. Förra året delade jag ut 10 av 10 Globar, detta år blir betyget helt klart ännu en full pott i form av 10 av 10 skavsårsplåster.

Nu är det sjukstuga och te inför nästa äventyr!
Kram,
Annica