torsdag 26 september 2013

Framtid, Nutid, Alltid


Tjooho! Efter en toktung dag igår med massor av stress och oro i kroppen och frustration i huvudet så kraschade jag fullkomligt i soffan efter jobbet. Lät mig själv ta en paus och hämta lite energi. Lyckades dock med lite hjälp och uppmuntrande tillrop peppa upp mig själv från soffan och ge mig ut i skogen för att ladda istället för att sitta kvar i soffan. Det blev inga fartrekord, inget toppass, men det blev av. Sprang/myste/gick ungefär 4 kilometer, och lyckades komma tillbaka med lite mindre stress och oro, och lite mer lugn och energi. Det är de där passen som räknas extra noga i min bok. Det handlar inte bara om de träningspassen jag gör för att utvecklas fysiskt, utan hur jag kan använda träningen för att utvecklas mentalt. Skönt att kunna springa ifrån stressen och tjäna energi genom att svettas lite.
Fortsatte kvällen med att ladda in ännu mer härlig pepp, genom att lyckas få mig en plats till Amfibiemannen 2014! Efter ett års vila från amfibieloppen så är jag helt klart redo att komma tillbaka till denna härliga träningform och ta revansch på loppet som nästan blev lite för stort för mig 2012. Så galet peppad! Det enda jag behöver nu är en partner. Är du träningsglad, simkunnig och villig att äventyra i en våtdräkt i sommar? Hör av dig! anmera89@hotmail.com


 Idag är det fastedag nummer 2 för veckan. Har helt klart känt att energi- och vätskebalansen har varit lite off sedan fastan i måndags, delvis såklart för att jag har ökat träningen ett snäpp, men det har också säkert med det faktum att jag städat ut lite bakverk och sunkmat från ätardagarna att göra. 5:2 skyltar stort och brett om att det är fritt fram att äta "vad man vill" när fastedagarna är förbi, men jag är inte riktigt villig att fylla på med näringsfattig och/eller energirik mat bara för att jag fastar. Ska jag hålla i med fastan så måste jag kunna göra det med riktigt käk. Nästa vecka är den hårdaste träningsveckan i schemat innan viloveckan, och under den är det tänkt att jag ska äta som vanligt hela veckan. Spännande att se hur kroppen känns då!

Nu gäller det att fylla på vätskeförrådet innan siktet går ut i solskenet och till närmast lämpliga backe för lite backfysmys innan veckans sista jobbpass ska avklaras.

Kram,
Annica

tisdag 24 september 2013

Dag 2 vecka 2

Japp japp, livet rullar vidare med en extra härlig energi i kroppen efter helgens grundliga påfyllning av fjäll, äventyr och solsken. Denna vecka kommer ägnas helhjärtat åt jobb, träning och mat, och inget större äventyr är bokat inför helgen. Istället pratas det smått om "inför Tjurruset-löppass" som Jocke nog har längtat efter att utsätta mig för sedan vi träffades.


Träningen första veckan gick helt enligt plan, inte alltid så pepp på träningen ifråga som stod på schemat, men fick ändå passen gjorda, och kom (såklart) alltid från passen med ny härlig energi och endorfiner. Märker mer och mer hur bra det är för mig att ha en struktur runt träningen ibland. Kommer på mig själv med att planera storslaget inför kommande dagar, men sedan välja bort all planerad extra-träning för någon extra halvtimmes sömn eller laddtid. Detta är helt och hållet en kamp som utspelas på insidan av mitt huvud, och ger ibland upphov till ganska mycket negativ energi, då det tenderar att kännas som att ingen av träningen som faktiskt blir av egentligen är tillräckligt, eftersom planen varit en annan. Med träningsplanen i bakgrunden så har jag dock denna gång kunnat njuta av känslan av att jag tränat alldeles tillräckligt och helt enligt plan, och istället spara på all extra träningspepp och energi till morgondagens träning. Win-win, utan tvekan.

Såå, sitter och hänger lite över en kaffe nu efter en skön urladdning med Gym 1: Grundstyrka på gymet med rejält tempo och tunga vikter. Det blev lite superset 10x4 varv med Knäböj+Assisterade Pullups, Dips+Utfall+Maghjul, Marklyft+Armhävningar och avslutningsvis ett par set magmos i TRX:en. All and all lite drygt 1 timme, och skakiga både armar och ben att ladda om inför kvällens pass!

Nu väntar lite mer jobb, lite mer träning och sedan är det äntligen dags för veckans PULS-pass!
Härliga tider!
Kram,
Annica

söndag 22 september 2013

Salomon Trail Tour Sälen 2013

Wow! Fjällen fortsätter att göra sig fullkomligt oemotståndligt i löpsammanhang. Vilka timmar jag spenderat i storslagen natur denna helg!

Upp till Sälfjällstorget styrde kosan efter jobbet fredag lunch. Mötte upp med några ur löpfamiljen och myste en stund, innan de gick på föreläsning, och vi gick för att leta på stugnyckeln. Upptäckte tyvärr i efterhand att vi missat chansen att gå på härliga, häftiga Emelies föreläsning, som hade blivit flyttad, men får förhoppningsvis nya chanser en annan gång. Istället blev det installation i boendet för helgen, en supermysig stuga några meter från snitslingen som skulle leda oss uppför skidbacken och vidare upp på fjället under lördagen. Mamma anslöt och vi brassade laddningsmiddag och myste av att vara på plats och tillsammans.

Lördag förmiddag ägnades åt nummerlappsuthämtning, uppladdning, velande runt klädval och en lagom lunch, jag valde faktiskt att käka rester från gårdagens middag, en helt vanlig lunch helt enkelt, då starten inte skulle ske förrän klockan 14, och jag planerade att köra loppet med så lite energi i fickorna som möjligt. Började med att dra på mig långa thights, en tunn ulltröja, vindjacka, buff och vantar, men fick efter en uppvärmningsrunda hoppa tillbaka in och göra ett snabbyte till svalare kläder i form av nya favoritlöpoutfiten: Nikes Tempo Running Shorts och knälånga kompressionsstrumpor, denna gång från Newline. Till det favoritskorna för året, mina ljuvliga Inov8 Xtalon 212. Rykten gick om att det skulle vara både kallt och blåsigt uppe på fjället, och med minnena från förra årets -7 i effektiv kyla, dimma och snöglopp, så velade jag in i det sista om långbrallor eller inte. Det föll på bekvämlighet helt enkelt, och jag tog det som kändes skönast.

 Solen värmde härligt från en klarblå himmel, temperaturen skönt höstig och friska vindar svalkade, när vi äntligen släpptes iväg på vårt 21 km långa äventyr. Precis som förra året ledde spåret utan vidare raka spåret uppför närmast belägna skidbacke, och därmed var vi alla uppvärmda in i själen. Uppe på toppen står det härliga beskedet om 20 km kvar, och det är bara att skaka av sig mjölksyran, svälja en gång eller två, och skutta iväg vidare längs stigen.


 Jag kände mig för dagen pigg, glad och peppad, och njöt av det storslagna i att få uppleva detta fantastiska lopp än en gång. Snitslingen på denna bana leder, efter slalombacken och ett kort besök på en grusväg, ut i fjällnaturen längs skoter- och vandringsleder, på varierande grus, mjuk underbar mosstig, spångar över sumpmark och riktigt trixiga, steniga partier, som utmanar fotleder och fokus rejält emellanåt. I år hade jag folk omkring mig hela tiden, kunde jaga på i ett lagom tempo och heja på de som älgade förbi för att springa vidare in på 10-km banan. Fick en klapp i ryggen och uppmuntrande ord när Emelie kom trippande förbi, en galet skön energiboost. Snacka om bra förebilder inom löpvärlden!

Jag skulle så gärna beskriva känslan i kroppen när jag studsar fram på mjuka, mossiga stigar, eller trippar över snubbelstenar och river upp knäna på taggiga buskar, eller himlen känns oändlig och solen värmer mig i nacken, eller absurditeten att springa på spångar i uppförslut, men orden är för små. Det liksom bubblar i magen och skiner i bröstet. Så, ungefär.

 Självklart brände det också lite i låren, speciellt på den långa tillbakavägen mellan kilometer 11 och 16, där man ser långt åt alla håll, och bara nöter på så gott det går, fast att det känns som om skoterleden aldrig kommer leda någonstans. Här blev det en och annan gåvila i uppförslutet, och fick då och då påminna mig själv om hur härligt jag hade det, sträcka på mig och le lite grann. "Det är ju detta du längtat tillbaka till i ett år nu!" När jag äntligen mötte upp med sista vätskekontrollen, med ca 5 km kvar, så kunde jag inte låta bli att tala om hur galet glad jag var att se dem. Väl bevarat i mitt minne var nämligen att efter denna kontroll, så väntade en ljuvlig nedförslöpa som egentligen inte slutar förrän man springer genom målbågen.

Här ökade jag på tempot och njöt av att känna löpglädje och endorfiner ta ett omtag igen. Knappade långsamt långsamt in på killen jag haft framför mig ända sedan 6 kilometer, och när vägen blev obanad kom min chans att segla förbi. De senaste årens träning att springa där det egentligen inte går att springa har gett fina resultat, och jag kunde skrattande och skuttande ta mig hela vägen ned tillbaka längs skidbacken och in i mål. Tiden blev 2.42 och 5 minuter bättre än förra året. Framförallt var energin helt annorlunda, i år kunde jag ta mig tid att njuta, skratta, se allt fantastiskt omkring mig. Så ska en löprunda tas!

Avslutade med löpbankett på Högfjällshotellet i sällskap med många kända ansikten och kröp sedan i säng, nöjd, mätt, trött och glad efter en riktigt fantastisk lördag!

Tack till Salomon Trail Tour, Sälen trailrunning och Jocke för att ni utsätter mig för sådana härliga äventyr!
Kram,
Annica

torsdag 19 september 2013

Veckans

Ännu en träningsvecka börjar närma sig helgen, dags att blogga ur lite tankar och pepp! Löppasset i fredags gav upphov till en riktigt skön träningsvärk i framsida lår (högre tempo/hårdare underlag) och följdes upp med ett distanspass i poolen tillsammans med mamma. Lördagen blev också träningsrik, med en timmes Power (skivstångsträning) på jobbet och en löptur på kvällen. Söndagen blev vilodag och avslutades storslaget med 75 minuters yoga. Grymt skönt att flöda igenom kroppen ordentligt, men oj vad stel jag är i min ländrygg! Mer yoga / rörlighet in i schemat igen, med andra ord!

När denna vecka sedan startade så hände mycket på en gång. Träningsplanen jag har lagt upp rullade igång, och sista planeringen inför helgens avslutande Salomon Trail Tour började ta form. Jag fick hänga en timme med Actic Faluns nya PT, och fick ett grymt roligt jobberbjudande. Ännu ett simpass klarades av, och följdes upp med ett 2 timmar långt (!) gymtestpass, där jag tog hjälp av kollegan/vännen/inspirationskällan Anna för att få fram bästa upplägget på ett av höstens planerade återkommande pass, kallat Gym 1 eller Grundstyrka. Knäböj, pull ups, armhävningar, utfall, marklyft, roddövningar och tung mage ska ingå i detta.


Nytt här på bloggen är fliken Träningsschema, där du kan kika in om du är nyfiken på vad jag planerat syssla med de närmaste veckorna. Nej, jag följer inte alltid mina träningsscheman till punkt och pricka, ja, jag grottar ner mig i soffan ibland och äter en hel burk kakor istället för att träna. Hur det går för mig med träningen får ni helt enkelt fortsätta läsa bloggen för att få veta! :)


I korta drag kommer jag dock träna i 4 veckorssvep, med 3 veckors upptrappning, följt av en vilovecka. Kosten följer träningen, men ska testas runt lite innan en fastare struktur fastställs, men dessa första veckor fastar jag en dag vecka 1, 2 dagar vecka 2 och vecka 4, och inte alls vecka 3 (tyngsta träningsveckan). Jag körde enligt detta träningssystem i några månader i våras, och fick till grymma träningpass och sköna resultat. Planen är kul träning som håller hela hösten, och variation för att bli lite bättre på allt jag gör!


Titta också in på Jockes nya sida !

Kram,
Annica

fredag 13 september 2013

Tidiga mornar och Inspiration

Hösten kommer krypande, inte så mycket vädermässigt som jag kunde förväntat mig, men har haft fantastiska, mystiskt disiga mornar denna veckan och njutit storslaget av en lite friskare, lite renare luft att dra ned i lungorna. Jag har spenderat en vecka inuti huvudet, eller det känns så i alla fall. Det har varit många funderingar, planeringar och tankar, mycket bråk och knåp för att hamna tillrätta i det jag har och ana en riktning för att hitta stigen framåt mot nästa målsättning, nästa äventyr. Nu börjar det klarna!

En del av funderingarna har lett till lite tidigare mornar denna vecka, med följande kvällströtthet och därmed tidigare sänggång också. Det känns bra. Jag mår bra av att sova regelbundet, men det handlar inte bara om antal sovda timmar, utan också om när dessa timmar blir. Runt 6 har varit min tid att vakna ända sedan jag började lågstadiet. Fördelarna med att kliva upp en dryg halvtimme tidigare än vanligt har visat sig i utrymmet för morgonpromenader innan frukost, gott om tid att läsa tidningen till kaffet och utebliven stress till jobbet. Skönt.


Passade på att ta en fastedag (saknat det lite) igår och laddade därför extra genom att dra på långa löpthights och sticka ut på en halvmil i skog och mark i det magiska morgondiset. Träffade ingen annan än några morgontrötta fåglar, som skrämde upp rejält med adrenalin i mig genom att braka upp och flyga iväg precis invid stigen när jag kom joggande. Följde upp med en liten frukost (bär och nektarinsallad, ett finnkrispkex, ett ägg, kaffe, vatten) och en lugn morgon. Efter jobbet blev det ett par ägg och ett berg av grönsaker, och sedan tidigt i säng. Jag, som äter ganska ofta på mina vanliga dagar, har fortfarande inte vant mig vid hur mycket tid det blir över när jag fastar, så gick och la mig när jag tröttnade på att sitta uppe. Jag sov 8,5 timme i natt, och kunde ändå, pigg och fräsch hoppa ur sängen strax efter 6.


Läs Hannas senaste inlägg. Inspiration och pepp på riktigt!

Ägnar min lediga fredag åt att först åka till Leksand på äventyr och löpning med två riktigt härliga tjejer, och följer upp med mammamys, eftersom hon planerar att förgylla Falun med sin närvaro under helgen. Härliga liv!
Kram,
Annica

onsdag 11 september 2013

5:2

Jahapp. Dags att försöka luska ut ett inlägg om detta gäckande ämne.  Som hittat hem till var och en, på sätt och vis blivit det nya LCHF, med Aftonbladet i spetsen för både ja- och nejsägare.

I korta drag: ät som vanligt alla dagar utom 2 (ätardagar). Dessa två gäller 400-500 kcal för kvinnor, 500-600 kcal för män (fastedagar). Fastedagarna behöver inte vara två på varandra följande dagar, och inte heller följa något mönster, om ifall att det skulle vara så att den "vanliga" fastedagen råkar vara någons födelsedag. Eller julafton. Eller .. Aah, ni fattar. Vad man gör med sina 500 kcal på fastedagarna är helt upp till en själv, och lika mycket så vad man väljer att äta på ätardagarna däremellan.

Jag testade under en period av totalt 6 veckor, där vecka 1 och 6 var kontrollveckor där jag ätit "normalt" för att stämma av hur träning/muskelmassa/vikt/energi påverkades. Under samma period har jag läst på, lärt mig, anpassat och funderat. På hur det känts. På hur träningen har påverkats och "borde" påverkas efter vad min kunskapsbank säger mig. På hur andra reagerat på mitt experiment. På hur debatten har sett ut runt detta. På hur människor i allmänhet verkar tänka runt fenomen som dessa. Osv, i den oändlighet som hinns med under 6 veckor på insidan av ett intresserat huvud.

Känslan för mig under experimentet var förvånansvärt bra. Jag har klarat fastedag efter fastedag med ökande energi, vågat mig på att träna mer och mer även på tomgång och klarat jobbet utan problem. En del som har dragit ned slutbetyget rejält är dock känslan av att krypa i säng hungrig. För med min relativt rejäla muskelmassa (=hög förbränning) så finns det liksom ingen lågkalorimaträtt som är tillräcklig för att mätta ordentligt efter en hel dags fastande. Å andra sidan, så vaknar jag dagen efter fastedagen med ett lugn i kroppen, lagom matlust och längtan efter bra, riktigt käk. Alla dagar utom en, fast då hade jag i och för sig utmanat ödet och bakat 2 sorters kakor och 2 sorters pizzabullar på fastedagen innan. Höjden av självkontroll.

Mina fysiska resultat blev onekligen både bättre och mindre än jag förväntade mig innan. Bättre, eftersom jag faktiskt inte verkar ha tappat någon, eller speciellt mycket, muskelmassa. Här kan jag tillägga att resultaten möjligen varit något missvisande, som tidigare nämnts här på bloggen, däremot så säger känslan att detta troligen stämmer. Mindre, eftersom jag efter alla 6 veckor tappat ungefär 1 kg (innan sista veckan med "vanlig" kost ca 2 kg), och jag helt klart förväntade mig att tappa mer (både muskler och fett). Men, om känslan och resultaten pekar i rätt riktning, så är detta kg ned ett kg fettmassa, så därmed goda resultat. Här tar jag också upp känslan av att krympa magsäcken lite under fastedagarna, och få en radikalt bättre känsla för portionsstorlek och energi, speciellt i samband med träning. Upplärd på 3 rejäla mål mat + 3 rejäla mellanmål på träningsdagar så är det en något surrealistisk upplevelse att käka ett äpple och bränna av ett träningspass med besked och känslan av gott om energi i musklerna.

Min upplevelse av boken blev till min stora besvikelse riktigt, riktigt dålig. Boken är ytlig, okritisk och beskriver knappast mer än den 60 minuter långa dokumentär som satte igång hela debatten. Tråkigt, jag förväntade mig att få mer, djupare information, men lärde mig inte mycket under läsningen. Tråkigt också, för ett kritiskt öga, att läsa en bok som så tydligt utelämnar information som inte stämmer med känslan/åsikten som den står för. Som att lägga in ett 20 sidor långt kapitel med relaterade utdrag och citat från bloggar, forum mm, där inte en enda negativ upplevelse eller kritiskt ifrågasättande står att finna. Nej, kasst, och kontraproduktivt, eftersom själva grejen faktiskt är något vettigt.



Mina tankar om debatten som blossat upp och de frågor som kommit fram när jag pratat om detta med vänner och kolleger börjar och slutar på ungefär samma grundläggande ställningstaganden.

Ett av dessa är den allmänna uppfattning hos "den breda massan" (förlåt den där generaliseringen) att en "diet" är någonting man gör under en begränsad tidsrymd, och sen är man klar och får återgå till sina vanliga vanor (tänk här på alla aftonbladets rubriker som består av "Gå ned XX kilo på XX veckor med nya superdieten!"). Det går inte så bra att äta "lite LCHF" (ett skrämmande vanligt citat från det senaste årets möten med potentiella PT-kunder). Det finns en anledning till att så många bantningsbolag tjänar så mycket pengar idag. För återgår man till sina "vanliga vanor" så återtar man också sin "vanliga kroppsform". Enkelt, och sant. Detta pekas också ut i "The Fast diet". Det handlar inte om att fasta i några veckor. Det handlar om att skapa goda vanor som håller livet ut.

En annan het fråga i detta är diskussionen runt ätstörningar och likheten mellan "ät inget 2 dagar, fritt fram alla andra" och bulimins cirkel av hetsätande och självsvält. Min övertygelse och åsikt är att ingen ungdom ska banta. Punkt. Denna diet kommer självklart, liksom alla dieter, kommer ge upphov till orimliga och osunda förhållningssätt till mat. Men frågan är om en ätstörning skapas om det inte också finns underliggande problematik? Svårt för mig att säga, jag har aldrig varit där. Många har ett osunt förhållande till mat på det ena eller det andra sättet. Det jag kan säga är att dieten (boken, även dokumentären) grundats av forskning som tittat på hälsofrämjande egenskaper i beteendet. Debatten om hälsofarliga effekter av detta är bra, men det behöver inte finnas två läger i denna fråga. Det är inte antingen eller - det är "jaha, det fungerar för mig" och "jaha, gör du på det sättet, vad himla bra att du mår bra!". Hälsa handlar inte om likriktning.

Slutsatsen är att vårt snabba "quick-fix" samhälle gärna tar spinn på nya forskningsresultat innan de knappt hunnit bilda några ordentliga slutsatser. Och tjänar pengar på det (böcker, tidningar, kurser, tv-program, hejochhå). Mat är politik. Men för varje enskild individ finns ett enskilt sätt att förhålla sig till mat som fungerar för att den enskilda individen ska må bra, äta det den gillar och känna sig hemma i sin kropp. Jag tror inte på one size fits all-debatten inom hälsobranschen. Det handlar om din uppfattning, din kropp, ditt liv, dina intressen. Och än en gång - Du är fantastisk, precis nu, precis som du är. Alltid.

Världens längsta inlägg. Svårt att skriva kort om spännande saker! Vad tycker du?
Kram,
Annica

måndag 9 september 2013

efter-helgen och inför-hösten

Japp, nu är det planering och fixande och trixande som ligger närmast till hands för mig. Början av hösten (?? Strålande solsken och 20 grader utanför fönstret, men huvudet börjar helt klart ladda för höstterminen i alla fall) kryper närmare och jag njuter av den krypande viljan att rusta upp, ordna och sortera. Efter sommarens "bara-mest-glädje" och alla härliga träningsäventyr där kroppen gång på gång presterat och fyllts med energi, D-vitaminer och endorfiner så finns behovet för att sätta upp en liten planering för att träningsenergin ska fortsätta in i höstrusket.

Mörker och kyla har en liten tendens att dra ner på min löp-pepp något, så planen
är att följa upp och fylla ut med all annan konditionsträning som jag älskar att syssla med. Simningen ska hamna på regelbunden basis igen, likaså cykling/spinning. Gymträningen lockar mer och mer, liksom diverse pass av alla mina fantastiska och inspirerande kollegor på Actic. Så tillsammans med kalender och målbildskarta börjar sakta men säkert en plan krypa fram. Massor av inspiration får plats, massor av endorfiner såklart, men också en hel del energigivare.

En STOR energigivare var också att smita in på Vansbrosimmets anmälningssida idag, och upptäcka att min satsning förra året gav mig tillträde till näst första startgrupp. Grymt coolt! Satsar på en ännu bättre tid 2014 (såklart)!


Loppen, både de jag anmält mig till och ska anmäla mig till, börjar klarna. Planen att satsa 2014 för att ta en liten revansch inom amfibielopp-världen ger mig beslutsångest över anmälan till Amfibiemannen eller Ångaloppet, eller båda, och med vem? Behöver en parter! Så om du är sugen på att springa/simma i äventyrsregi med fokus på ha roligt och komma runt, är hyfsat van simmare och glad i att springa terräng, hör av dig till anmera89@hotmail.com !



Oj vilket ostrukturerat inlägg det blev. En omedveten yttring om mitt mentala klimat idag? Nå, inget som inte lite träning ordnar upp!

Vi ses!
Kram,
Annica

fredag 6 september 2013

PULS!

Japp, livet rullar vidare och träningen med det. Veckan har känts lång och ösig, trots att det i kalendern har sett ganska lugnt ut. Men höstterminen drog igång i måndags med allt vad det innebär på ett gym, som med all önskvärd tydlighet känner (och ser) effekterna av kombinationen "öl och grillfester" och "skuldkänslor efter semestern". Skämt åsido så har det definitivt tagit fart på Actic, och denna vecka var det ju dessutom premiär på höstens gruppträningsschema. På detta har jag några färre pass än tidigare, men känner mig ändå galet peppad!


Ett pass som är nytt för både mig och anläggningen är Actics konceptklass PULS, ett enkelt och rättframt pass utan prylar och svåra steg, men med en grym påsättning för just kondition och förbränning, uppblandat med lite funktionell styrka. Jag hade nog glömt lite hur roligt det är att plugga (förkoreograferade) konceptklasser sedan jag tog min gamla oanvända BodyPump-licens, och har därför ägnat många svettiga timmar i vardagsrummet åt att nöta in nya rörelsemönster i kropp och knopp. Benen har hängt med förvånansvärt bra trots mycket skuttande de senaste veckorna. Hade stor premiär på anläggningen i Tisdags, och var fullkomligt totalt slut när jag kom hem. Tur ibland att jag har en sambo som kan rycka upp mig från vardagsrumsgolvet och se till att jag stoppar i mig lite mat.




På matfronten så ägnar jag mig åt filosofi på hög nivå, då jag, enligt plan, avslutat mitt 5:2 experiment och ätit "normalt" i en vecka, samtidigt som jag spurtar mig genom boken, för att förhoppningsvis, så snart jag gjort min sista invägning för denna testperiod, kunna skriva ett bra, genomarbetat blogginlägg om ämnet. Som fortsätter att gäcka med alla sina motsägelser, möjligheter och slutsatser. Men som sagt, ett längre blogginlägg om detta är under uppbyggnad.

Så! Maten, träningen, energin. Upp och ner, fram och tillbaka. En plan börjar födas. Hur ska hösten disponeras? Vad ska jag göra 2014 egentligen? Kullamannen är redan bokad och klar och det finns ytterligare en och annan öppning av anmälan som står markerade i kalendern. En dag till eller två i veckan hade varit bra, vilket är ett ämne som oftast kommer upp i stadiet när jag börjar skriva ner ungefär vad och hur många träningpass inom alla de olika träningsformer jag vill hålla på med regelbundet, helst varje vecka. Men! Jag brukar få ihop det till slut!

Vad motiverar dig att svettas på hösten?
Kram,
Annica

måndag 2 september 2013

Salomon Trail Tour Eskilstuna 2013

Häpp, det blev en ledig Söndag tillgänglig, och vi tog det snabba beslutet att göra ett besök på Jockes hemmaplan och springa ett Trail Tour-lopp som vi båda faktiskt hittills har missat. Efter en sen uppesittarkväll i jakt på platser i nästa års Kullaman så blev det några få timmars attacksömn innan klockan ringde och vi packade in oss i bilen för en härlig dagsutflykt.

Pre race häng - Foto: Miranda Kvist
September visade upp en vackert solig, blåsig dag och bjöd också på en spännande överraskning, i form av en stor vattenläcka i start- och målområdet nedanför Vilsta-backen i Eskilstuna. Väl framme efteranmälde vi oss till loppet och hängde en stund med de välkända Trail Tour-ansiktena (bl a härliga, pratglada Miranda Kvist), innan vi mötte upp hos svärföräldrarna och laddade en dryg timme. På med löpkläder och ut i blåsten och solskenet för uppvärmning, och snart blev vi ivägsläppta ut på mitt för året hittills kortaste löp-lopp.

De två första kilometrarna utnyttjade den närbelägna kuperingen, och ledde först uppför en pulkabacke, in genom skogen för att runda ned till botten av skidbacken, och sedan upp igen, denna gång i mountainbike-spåren som snirklade sig upp lite mer än halvvägs i backen. Ner igen, genom start/målområdet och ut på den följande 8 km långa slingan i den sköna Sörmländska naturen. Eftersom jag de senaste åren hängt en del i Eskilstuna och Vilsta, så kände jag igen mycket av stigarna, och framförallt kunde jag njuta hejdlöst av att känna igen det härliga underlaget, som blandar klippor/sten, rötter, mjuk studsande mossa och grus. Banan bjöd på en relativt snabb och lättsprungen mil, efter de första backarna ganska lite kupering, med korta besök på grusväg, men främst långa, sköna turer på fina, tekniska stigar.

Jocke, som älgade in på en 5e plats
Jag satsade på att springa snabbt detta lopp. Jag gjorde en jämförelse med mitt senaste 10 km trail-lopp, som jag sprang på 1,10, och kunde ligga på på ett helt annat sätt i år. Känslan av att springa förra årets distans (runt milen) efter en säsong med längre lopp var riktigt rolig, milen kändes kort, jag hade en bra känsla för hur jag skulle planera min energi, och kunde trycka på nära maxgränsen hela vägen till målet. Det var en fin tur och jag kom i mål på lagoma 1,06.


Vi avslutade besöket med en fantastisk middag tillsammans med Kicki och Niklas, och puttrade sedan hemåt igen. En galet bra ledig Söndag!

Jag har nu avslutat mitt experiment med 5:2-fasta, och ska äta "som vanligt" i en vecka innan jag slutväger och -mäter mig. Ett blogginlägg kommer om hur jag tänker om detta sätt att äta!
Kram,
Annica