I korta drag: ät som vanligt alla dagar utom 2 (ätardagar). Dessa två gäller 400-500 kcal för kvinnor, 500-600 kcal för män (fastedagar). Fastedagarna behöver inte vara två på varandra följande dagar, och inte heller följa något mönster, om ifall att det skulle vara så att den "vanliga" fastedagen råkar vara någons födelsedag. Eller julafton. Eller .. Aah, ni fattar. Vad man gör med sina 500 kcal på fastedagarna är helt upp till en själv, och lika mycket så vad man väljer att äta på ätardagarna däremellan.
Jag testade under en period av totalt 6 veckor, där vecka 1 och 6 var kontrollveckor där jag ätit "normalt" för att stämma av hur träning/muskelmassa/vikt/energi påverkades. Under samma period har jag läst på, lärt mig, anpassat och funderat. På hur det känts. På hur träningen har påverkats och "borde" påverkas efter vad min kunskapsbank säger mig. På hur andra reagerat på mitt experiment. På hur debatten har sett ut runt detta. På hur människor i allmänhet verkar tänka runt fenomen som dessa. Osv, i den oändlighet som hinns med under 6 veckor på insidan av ett intresserat huvud.
Känslan för mig under experimentet var förvånansvärt bra. Jag har klarat fastedag efter fastedag med ökande energi, vågat mig på att träna mer och mer även på tomgång och klarat jobbet utan problem. En del som har dragit ned slutbetyget rejält är dock känslan av att krypa i säng hungrig. För med min relativt rejäla muskelmassa (=hög förbränning) så finns det liksom ingen lågkalorimaträtt som är tillräcklig för att mätta ordentligt efter en hel dags fastande. Å andra sidan, så vaknar jag dagen efter fastedagen med ett lugn i kroppen, lagom matlust och längtan efter bra, riktigt käk. Alla dagar utom en, fast då hade jag i och för sig utmanat ödet och bakat 2 sorters kakor och 2 sorters pizzabullar på fastedagen innan. Höjden av självkontroll.
Mina fysiska resultat blev onekligen både bättre och mindre än jag förväntade mig innan. Bättre, eftersom jag faktiskt inte verkar ha tappat någon, eller speciellt mycket, muskelmassa. Här kan jag tillägga att resultaten möjligen varit något missvisande, som tidigare nämnts här på bloggen, däremot så säger känslan att detta troligen stämmer. Mindre, eftersom jag efter alla 6 veckor tappat ungefär 1 kg (innan sista veckan med "vanlig" kost ca 2 kg), och jag helt klart förväntade mig att tappa mer (både muskler och fett). Men, om känslan och resultaten pekar i rätt riktning, så är detta kg ned ett kg fettmassa, så därmed goda resultat. Här tar jag också upp känslan av att krympa magsäcken lite under fastedagarna, och få en radikalt bättre känsla för portionsstorlek och energi, speciellt i samband med träning. Upplärd på 3 rejäla mål mat + 3 rejäla mellanmål på träningsdagar så är det en något surrealistisk upplevelse att käka ett äpple och bränna av ett träningspass med besked och känslan av gott om energi i musklerna.
Min upplevelse av boken blev till min stora besvikelse riktigt, riktigt dålig. Boken är ytlig, okritisk och beskriver knappast mer än den 60 minuter långa dokumentär som satte igång hela debatten. Tråkigt, jag förväntade mig att få mer, djupare information, men lärde mig inte mycket under läsningen. Tråkigt också, för ett kritiskt öga, att läsa en bok som så tydligt utelämnar information som inte stämmer med känslan/åsikten som den står för. Som att lägga in ett 20 sidor långt kapitel med relaterade utdrag och citat från bloggar, forum mm, där inte en enda negativ upplevelse eller kritiskt ifrågasättande står att finna. Nej, kasst, och kontraproduktivt, eftersom själva grejen faktiskt är något vettigt.
Mina tankar om debatten som blossat upp och de frågor som kommit fram när jag pratat om detta med vänner och kolleger börjar och slutar på ungefär samma grundläggande ställningstaganden.
Ett av dessa är den allmänna uppfattning hos "den breda massan" (förlåt den där generaliseringen) att en "diet" är någonting man gör under en begränsad tidsrymd, och sen är man klar och får återgå till sina vanliga vanor (tänk här på alla aftonbladets rubriker som består av "Gå ned XX kilo på XX veckor med nya superdieten!"). Det går inte så bra att äta "lite LCHF" (ett skrämmande vanligt citat från det senaste årets möten med potentiella PT-kunder). Det finns en anledning till att så många bantningsbolag tjänar så mycket pengar idag. För återgår man till sina "vanliga vanor" så återtar man också sin "vanliga kroppsform". Enkelt, och sant. Detta pekas också ut i "The Fast diet". Det handlar inte om att fasta i några veckor. Det handlar om att skapa goda vanor som håller livet ut.
En annan het fråga i detta är diskussionen runt ätstörningar och likheten mellan "ät inget 2 dagar, fritt fram alla andra" och bulimins cirkel av hetsätande och självsvält. Min övertygelse och åsikt är att ingen ungdom ska banta. Punkt. Denna diet kommer självklart, liksom alla dieter, kommer ge upphov till orimliga och osunda förhållningssätt till mat. Men frågan är om en ätstörning skapas om det inte också finns underliggande problematik? Svårt för mig att säga, jag har aldrig varit där. Många har ett osunt förhållande till mat på det ena eller det andra sättet. Det jag kan säga är att dieten (boken, även dokumentären) grundats av forskning som tittat på hälsofrämjande egenskaper i beteendet. Debatten om hälsofarliga effekter av detta är bra, men det behöver inte finnas två läger i denna fråga. Det är inte antingen eller - det är "jaha, det fungerar för mig" och "jaha, gör du på det sättet, vad himla bra att du mår bra!". Hälsa handlar inte om likriktning.
Slutsatsen är att vårt snabba "quick-fix" samhälle gärna tar spinn på nya forskningsresultat innan de knappt hunnit bilda några ordentliga slutsatser. Och tjänar pengar på det (böcker, tidningar, kurser, tv-program, hejochhå). Mat är politik. Men för varje enskild individ finns ett enskilt sätt att förhålla sig till mat som fungerar för att den enskilda individen ska må bra, äta det den gillar och känna sig hemma i sin kropp. Jag tror inte på one size fits all-debatten inom hälsobranschen. Det handlar om din uppfattning, din kropp, ditt liv, dina intressen. Och än en gång - Du är fantastisk, precis nu, precis som du är. Alltid.
Världens längsta inlägg. Svårt att skriva kort om spännande saker! Vad tycker du?
Kram,
Annica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar