Salomon Trail Tour Sälen 2013

Wow! Fjällen fortsätter att göra sig fullkomligt oemotståndligt i löpsammanhang. Vilka timmar jag spenderat i storslagen natur denna helg!

Upp till Sälfjällstorget styrde kosan efter jobbet fredag lunch. Mötte upp med några ur löpfamiljen och myste en stund, innan de gick på föreläsning, och vi gick för att leta på stugnyckeln. Upptäckte tyvärr i efterhand att vi missat chansen att gå på härliga, häftiga Emelies föreläsning, som hade blivit flyttad, men får förhoppningsvis nya chanser en annan gång. Istället blev det installation i boendet för helgen, en supermysig stuga några meter från snitslingen som skulle leda oss uppför skidbacken och vidare upp på fjället under lördagen. Mamma anslöt och vi brassade laddningsmiddag och myste av att vara på plats och tillsammans.

Lördag förmiddag ägnades åt nummerlappsuthämtning, uppladdning, velande runt klädval och en lagom lunch, jag valde faktiskt att käka rester från gårdagens middag, en helt vanlig lunch helt enkelt, då starten inte skulle ske förrän klockan 14, och jag planerade att köra loppet med så lite energi i fickorna som möjligt. Började med att dra på mig långa thights, en tunn ulltröja, vindjacka, buff och vantar, men fick efter en uppvärmningsrunda hoppa tillbaka in och göra ett snabbyte till svalare kläder i form av nya favoritlöpoutfiten: Nikes Tempo Running Shorts och knälånga kompressionsstrumpor, denna gång från Newline. Till det favoritskorna för året, mina ljuvliga Inov8 Xtalon 212. Rykten gick om att det skulle vara både kallt och blåsigt uppe på fjället, och med minnena från förra årets -7 i effektiv kyla, dimma och snöglopp, så velade jag in i det sista om långbrallor eller inte. Det föll på bekvämlighet helt enkelt, och jag tog det som kändes skönast.

 Solen värmde härligt från en klarblå himmel, temperaturen skönt höstig och friska vindar svalkade, när vi äntligen släpptes iväg på vårt 21 km långa äventyr. Precis som förra året ledde spåret utan vidare raka spåret uppför närmast belägna skidbacke, och därmed var vi alla uppvärmda in i själen. Uppe på toppen står det härliga beskedet om 20 km kvar, och det är bara att skaka av sig mjölksyran, svälja en gång eller två, och skutta iväg vidare längs stigen.

 Jag kände mig för dagen pigg, glad och peppad, och njöt av det storslagna i att få uppleva detta fantastiska lopp än en gång. Snitslingen på denna bana leder, efter slalombacken och ett kort besök på en grusväg, ut i fjällnaturen längs skoter- och vandringsleder, på varierande grus, mjuk underbar mosstig, spångar över sumpmark och riktigt trixiga, steniga partier, som utmanar fotleder och fokus rejält emellanåt. I år hade jag folk omkring mig hela tiden, kunde jaga på i ett lagom tempo och heja på de som älgade förbi för att springa vidare in på 10-km banan. Fick en klapp i ryggen och uppmuntrande ord när Emelie kom trippande förbi, en galet skön energiboost. Snacka om bra förebilder inom löpvärlden!

Jag skulle så gärna beskriva känslan i kroppen när jag studsar fram på mjuka, mossiga stigar, eller trippar över snubbelstenar och river upp knäna på taggiga buskar, eller himlen känns oändlig och solen värmer mig i nacken, eller absurditeten att springa på spångar i uppförslut, men orden är för små. Det liksom bubblar i magen och skiner i bröstet. Så, ungefär.

 Självklart brände det också lite i låren, speciellt på den långa tillbakavägen mellan kilometer 11 och 16, där man ser långt åt alla håll, och bara nöter på så gott det går, fast att det känns som om skoterleden aldrig kommer leda någonstans. Här blev det en och annan gåvila i uppförslutet, och fick då och då påminna mig själv om hur härligt jag hade det, sträcka på mig och le lite grann. "Det är ju detta du längtat tillbaka till i ett år nu!" När jag äntligen mötte upp med sista vätskekontrollen, med ca 5 km kvar, så kunde jag inte låta bli att tala om hur galet glad jag var att se dem. Väl bevarat i mitt minne var nämligen att efter denna kontroll, så väntade en ljuvlig nedförslöpa som egentligen inte slutar förrän man springer genom målbågen.

Här ökade jag på tempot och njöt av att känna löpglädje och endorfiner ta ett omtag igen. Knappade långsamt långsamt in på killen jag haft framför mig ända sedan 6 kilometer, och när vägen blev obanad kom min chans att segla förbi. De senaste årens träning att springa där det egentligen inte går att springa har gett fina resultat, och jag kunde skrattande och skuttande ta mig hela vägen ned tillbaka längs skidbacken och in i mål. Tiden blev 2.42 och 5 minuter bättre än förra året. Framförallt var energin helt annorlunda, i år kunde jag ta mig tid att njuta, skratta, se allt fantastiskt omkring mig. Så ska en löprunda tas!

Avslutade med löpbankett på Högfjällshotellet i sällskap med många kända ansikten och kröp sedan i säng, nöjd, mätt, trött och glad efter en riktigt fantastisk lördag!

Tack till Salomon Trail Tour, Sälen trailrunning och Jocke för att ni utsätter mig för sådana härliga äventyr!
Kram,
Annica