Swim/Run Stångtjärn

En aning lite tråkigare sommarväder idag hindrade definitivt inte äventyrslustan! Vi trotsade blåsten, drog på oss träningskit och puttrade upp mot Stångtjärn, en finfin liten tjärn i utkanten av Falun, med ett gäng riktigt härliga löpspår omkring sig, däribland en väldigt lagom 2 km-runda runt själva sjön. Perfekt för att återuppleva ett av förra årets största tilldragelser: amfibielöpning, eller swim/run som jag oftast säger!

Trots att vi har jobbat mer på egen hand denna säsong känns teamkänslan tydligt mellan mig och Jocke när utrustningen åker på inför sådana här äventyr. Med en helt annan känsla i kroppen för både löpningen och simningen detta år jämfört med det lite mer prestationsinriktade förra året så var med massor av pepp och träningsglädje jag satte av på en uppvärmningsrunda runt sjön (2 km). Sedan var det  dags att känna på vattnet (underbart, fantastiskt skönt !) för en ca 300 meter lång simtur. Jag känner fortfarande av lite träningsvärk sedan söndagens 3 km-vända, men njöt ändå storligen av att kunna driva på i simningen. Upp och hoppa ur vattnet, och sedan blev det en ca 1,5 km lång löpning till nästa simsträcka, denna gång en lite kortare bit, ca 200 m. Sista varvet blev hela varvet runt sjön 2 km, och första simsträckan (300 m) baklänges hem. All and all lite drygt en timmes träning.

Min kropp känns lite förvånad över alla mina nya tilltag, och hotar med träningsvärk i alla möjliga underliga och mindre underliga ställen. Har en galen träningspepp och -glädje just nu, för vad drar väl fram detta hos mig bättre än massor, massor av VARIATION!

Efter förra årets lite hankiga Amfibieman har jag lovat mig själv en paus från utmaningar som känns större än jag mäktar med. Satsat mer på glädje och mindre på fart och/eller placeringar. Hållit löftet om att bara starta i lopp med hela kroppen full av glädjepepp inför äventyret och känslan av att ta ut mig. Inte så förvånande har detta lett till att jag plötsligt hittat ett helt annat flyt i löpningen, ett snabbare bekvämtempo och mod att våga mig på allt längre sträckor. Simningen har varit ett superbra avbrott i all benträning och ger förutom variation lite påtvingad, men nödvändig, tid för reflektion, då ljudböcker eller musik inte finns att tillgå med huvudet under vattnet.

Jocke är däremot riktigt revanschsugen, och ska tillsammans med pappa Niklas köra en repris på Ångaloppet 11 Augusti. Som har startat en sprintklass. Som jag är hemligt kanonsugen på. Någon frivillig lagkamrat?

Kram,
Annica