Nu till själva loppet:
Det är någonting med mig, våtdräkter och väder. Inför Amfibiemannen sa jag mer än en gång att "Det värsta som kan hända är att det är 30 grader varmt och strålande sol.". Och trots löften om 17 grader och regn sken solen från en klarblå himmel och värmen var påtaglig redan innan jag hunnit upp ur sängen på söndagsmorgonen. Turligt nog (eller?) så skulle det bara simmas, inte springas, denna dag, och vi laddade upp med en rejäl brunch, serverat med rikliga psykningar och nervösa ögonkast. Lagom på förmiddagen kunde vi sedan packa in oss i bilen och rulla ned mot Vansbro. Jag blev ärligt talat allt mer nervös ju fler mil som passerades (hur skulle detta nu gå?), men när vi väl var på plats och invinkade på en bra parkeringsplats så tog prerace-effektiviteten över. En sväng förbi ICA för komplimenterande mellanmål, följt av ombyte och häng en stund innan det var dags att röra oss bort mot startområdet. Jag valde att gå bortåt iklädd nercabbad våtdräkt, något som snabbt blev ganska svettigt (och syns på solbrännan idag) i det starka solskenet.
Vi var på plats i god tid, och hann njuta av känslan bland alla andra nervösa, svettiga människor (älska stora lopp för detta!) innan det var dags att dra upp våtdräkten, få en lyckatillpuss av Jocke och dra på badmössan. Min plan att ta nära rygg på Carolina fram till sista kilometern gick om intet redan innan vi hunnit ner i vattnet, då jag hamnade före genom tidtagningsfållan. Så då var det bara att simma på!
Jag har inte hittills i år varit så lycklig över att komma ner i kallt vatten. Galet skönt. Jag kom ganska snabbt in i rytmen och plaskade på så gott det gick. Jag hamnade ganska snabbt långt fram i min startgrupp, vilket var skönt, jag kunde simma på utan att störa eller störas av någon annan. En nervös blick över axeln avslöjade att Carolina anammat min tidigare plan och låg hack i häl bakom mig. Ganska snart var vi dock framme vid de långsammare i startgruppen som startat 12 minuter före oss, och vi tror att det är här, i kryssandet mellan människor, som jag lyckades skapa det försprång jag kunde behålla in i mål. Jag stördes faktiskt inte så mycket av allt folk, visst blev det en del kryssande, men jag valde ofta vägen mellan folk som bröstsimmade brett nog, vilket gjorde att jag kunde hålla kursen framåt hyfsat rak. Mån om att inte tappa försprånget så tog jag mig inte mycket tid att se mig omkring, utan pinnade på framåt och njöt hejdlöst av känslan av att få hjälp av strömmen i Vanån.
Av en slump såg jag en boj med 1200 på, och enligt min känsla i kroppen så var 1200 simmade meter ganska rimligt (visste då inte att bojarna räknade ner, inte upp). Plötsligt var jag i svängen upp i Västerdalälven och den sista kilometern, nu i motströms. Det var ljuvligt att komma in i ännu lite svalare vatten, och stärkt av vetskapen att jag var på sista kilometern så drev jag på vidare. Strömmen var kännbar, men inte så farlig, utan jag la mig strax utanför de andra simmarna och försökte hålla detta spår hela vägen in i mål. Plötsligt var jag framme och kunde kliva upp, på skakiga ben och fira att jag vunnit utmaningen. Carro var inte långt efter, och fick en stor välförtjänt kram när hon klev upp ur vattnet. Två glada kämpar kunde sen dra vidare mot ombyte och matservering. Min sluttid blev 47,08 minuter, och jag är galet nöjd med den. Med min tid var jag 4 minuter från top 100 av kvinnorna, och 8 minuter från top 100 herrar.
Vansbrosimningen är ett enormt arrangemang, som jag tycker fungerar fantastiskt smidigt. Ett extra plus på matserveringen, som med detta års självplock var avsevärt mycket bättre än förra årets försök till servering via personal.
Att simma 3 km öppet vatten är så galet (ursäkta språket) jävla roligt. 12 av 10 badankor. Nästa år ska jag dock försöka seeda in i en bättre startgrupp, kanske kan jag fila ännu mer på min finfina tid med lite mindre folk framför att simma om?
Kram,
Annica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar