Viktigt !

"Men åh, är du gravid?" "Jag ser ju att du har någonting i magen.." "Du ska väl inte lyfta sådär tungt" "Jag hörde av någon att du är gravid..?"

Det här känns viktigt. Jag brukar försöka i största möjliga mån hålla mig till positiva härliga träningspeppiga inlägg, men nu vill jag skriva om kroppar, kroppsideal och kommentarer. För det är så att det senaste året har jag hört kommentarer som liknar de ovanför fler gånger än jag kan räkna. Och varje gång, rodnande fått svara någonting i stil med "Eeh nej, hehe, det är bara mat i min mage förstår du..". Och sedan har jag gått hem och haft ont. I själen. I självkänslan.

Jag är outsägligt stolt över min kropp. Min kropp, som gått från att vara en fet, olycklig tonårings mulliga, molnformade figur, till allt det jag har idag. Min kropp, som är i sin hittills bästa form någonsin, som springer längre och snabbare, som lyfter tyngre och med bättre teknik, som känner en sådan fantastisk glädje över att få svettas, anstränga sig, förbättras. Jag springer inte snabbast på något lopp, men jag ägnar mig däremot, uppfylld av ett njutningsfyllt leende, åt att springa i 3 timmar för att det är kul och känns bra. Stolt. Det är ordet. Jag klarar varje månad av någonting jag förut inte trott var möjligt. För att min hjärna fortfarande minns det där som sades i korridorerna på ett högstadium i en annan tid, en annan kropp.

Annica 2005

Det jag har kvar som minne från mina tonår, förutom minnena i sig, är en liten, liten kula mitt på magen. Jag har kallat den allt ifrån min Puh-tänkar-mage till tjockismagen, men accepterat att den är där. Kroppen är ju ändå fantastisk, och den jag har är den jag har. Den förändras och anpassar sig och blir starkare. Men magen är mitt ställe - de flesta kvinnor har något, ni vet där, där för många goda efterrätter och för många vilodagar i rad visar sig först. Jag har inga problem med detta. Det är så det är. Så här jag ser ut.

När jag tränar för att bli smalare så tränar jag inte. Motivationen tryter så fort jag börjar tänka i sådana banor "jag tränar för att jag inte duger som jag är". Jag tränar för att det är jag. Jag älskar det. Hur jag ser ut blir underordnat hur jag mår. Jag mår bra av att träna och äta bra. Jag mår också bra av att äta glass i solskenet. Av att ägna timmar åt att pyssla i köket med både mat och bak. Det är jag.

Grejen jag försöker säga här är väl följande, alla har en historia. Ett förhållande till sin kropp. Och jag förstår verkligen inte hur någon kan få för sig att kommentera en graviditet utan att veta. Det måste bli så otroligt pinsamt att ha fel. Och det känns riktigt förjävligt att få höra frågan. Att behöva försvara sig genom att nervärdera sig själv "Nejdå, jag har bara lagt på mig lite vikt förstår du". Och tänk om. Tänk om den du frågar inte alls vill vara gravid. Tänk om den du frågar har försökt i flera år och inte lyckats. Tänk om den du frågar kämpar varje dag för att tänka positivt om sin kropp. Tänk om den du frågar redan har minskat mer än 30 cm i midjemåttet och slåss mentalt för att komma ihåg hur långt hon har kommit. Tänk om hon, som jag, är nöjd och stolt över sin kropp och inte alls har planer på att bli gravid de närmaste åren.

Annica 2013

 Det här är en uppmaning, ett upprop. Sluta kommentera! Tänk igenom kommentarer om andras kroppar innan de hoppar ut ur din mun. För det är viktigt. Hur mysigt och härligt du än tycker att det vore om den du frågar faktiskt vore gravid, så är det inte mätbart jämfört med smällen du ger den som inte är det. Låt kroppen vara som den är och var stolt över den. Den är ju du! Det är så här du ser ut, din härliga, sexiga kropp visar ju vem du är, vad du gjort, bär på minnen över vem du varit. Alla ärr, alla bristningar, alla skavanker är där för att du blivit du. Och du är fantastisk, precis som du är. Just nu. Alltid.
 



Remember.
Kram,
Annica