Salomon Trail Tour Kullamannen 2013 - del 2

Med en skön stelhet och fina minnesbilder efter torsdagens mörkerlöp spenderade vi fredagen med en härlig frukostbuffé på Rusthållargården i Arild, följt av lite turistande för att i dagsljus och med mindre bråttom, beskåda både Mölle fyr med omgivande fantastiska miljöer, och Nimis storslagna utsikt mot havet. Vi avslutade kvällen på bästa sätt, i sällskap med Jockes föräldrar, installerade i stuga i Ängelholm, där Jockes start skulle gå på lördagsmorgonen.

Efter en god natts sömn började vi, smått nervösa, packa oss i ordning för helgens huvudevent. En liten morgonpromenad till Jockes start tog ut det mesta av min nervositet, och vi vinkade av de grymma ultra-löparna när de sprang ut på sin 49 km långa resa genom Himmel, Hav och Helvete.

In packade vi oss sedan i bilen och puttrade tillbaka ner mot Mölle och Kullaberg. Jag velade in i det sista om vilka skor jag skulle välja, då jag köpt nya, ännu greppigare skor (Inov8 Xtalon 212) för årets säsong, men inte riktigt hunnit springa in dom helt, och framför allt känt av att de är ännu lite plattare och mindre dämpade än mina trogna Saucony Peregrins. Till slut föll valet ändå på Inov8, eftersom jag visste att underlaget skulle vara mycket varierat, och att jag skulle ha nytta av lite mer grepp under stegen.

Foto: Helsingborgs Dagblad

Väl på startområdet blev jag ganska snart infångad av Helsingborgs Dagblad och grundligt intervjuad i både diktafon och kamera (här är länken till artikeln), och ägnade mig sedan åt att vinka av Niklas, som sprang ut 20 minuter före mig på sin första upplevelse av 12 km+dödens zon. Sedan var det dags för uppvärmning, nervositetskiss i skogen och småprat med bland annat den här tjejen, som sprang ikapp mig och peppade på inför starten. När starten gick lade jag mig i ett lagom tempo, väl
medveten om att träningen detta år inte varit så löpinriktad som den kanske borde varit för att anta just denna utmaning som premiär av loppsäsongen. Jag valde att springa med en vätskerygga, inte så mycket för behovet av att dricka oftare än de två vätskestopp som fanns på vägen, utan för att slippa svälja de två energigelar jag plockat med mig utan att kunna skölja efter med lite vatten. I och med detta fick jag också för första gången med mig min mp3, fulladdad med de peppigaste låtarna jag kunnat hitta. Jag brukar inte springa med musik, så lurarna hängde ganska mycket runt halsen, men i de värsta uppförsbackarna hjälpte det att kunna dra på en mäktig rocklåt för att orka kämpa vidare uppåt.

Jag rullade på med ett ganska skönt flyt hela 12 km-banan, med lite folk omkring mig hela tiden, och en okej känsla i kroppen. Temperaturen var perfekt för löpning, lite lagom svalt och en och annan solglimt på de vackraste ställena i skogen.  De utlovade extra höjdmeter som ryktades ha smugit sig in i 12-kmspåret fick vi suga tag i när banan, någonstans i närheten av 12-kmskylten, vände oroväckande tvärt mot havskusten, och alla som sprang 12 km därmed fick göra ett kortare besök i Dödens zon. I vändningen i målområdet började jag känna av matochsovklockan, och valde därför att sänka tempot rejält i den sega uppförsbacke som utgjorde början på Dödens zon. Med lite peppig musik, några klunkar vatten och en näve nötter hittade jag dock tillbaka till benstyrkan, och jag fortsatte ut på den omtalade, galna Dödens zon. En lite annorlunda bana än förra året, med en längre bit riktigt teknisk och svårsprungen stig, och en lite kortare klippklättringsdel ledde fram till Nimis, och sedan var det bara att stoppa in lurarna i öronen och nöta på uppför. Jag var extra noga detta år att hinna slänga en blick över axeln på toppen av alla backar, för att få en boost av känslan "här har jag gått upp!".

Fantastiska miljöer - Foto: Miranda Kvist

Nimis - Foto: Miranda Kvist

På denna del av banan var jag ganska ensam och såg bara till några få medtävlande och en och annan funktionär. När stigen vände nedåt på lerhalkiga stenar och jag nådde strandnivå igen insåg jag att jag på något sätt det senaste året både lyckats få för mig att de kanske bytt ut den kommande backen mot någonting annat, någonting enklare, och/eller helt lyckats förminska känslan av litenhet man känner när man kliver fram till en backe, så brant att man måste använda både armar, ben och knän, och så lång att man inte ser slutet, eller ens hälften. Killen som satt på vakt nedanför denna backe upp mot Håkull hojtade glatt att "Nu är det bara en backe kvar!" och fick nog ett litet morr tillbaka "Jodu, jag vet nog hur den backen är..". Det som händer sedan är omöjligt att förklara, hur man fullpumpad av adrenalin ber till gudarna för att inte halka nedåt eller träffas av en rullande sten som någon av de tävlande ovanför råkar skicka nedåt, klättrar med händerna djupt inkörda i den skånska myllan, med närkontakt med både natur och skalbaggar, med pulsen susande i öronen, och ett stort fånigt flin över hela ansiktet i glädjen över att anta utmaningen, uppleva med hela kroppen och insikten att man närmar sig toppen.

Toppen av Nimis - Foto: Kullamannen på Facebook

Sista backen - Foto: Per

Efter turens andra glädjerop över den fantastiska utsikten som når trötta ögon på toppen av denna backe, kunde jag med trötta, men mjuka steg rulla ned till målområdet och äntligen springa genom målbågen och in i famnen på fantastiska Jocke, som sprang sin första ultra 49 km på 5 timmar och 53 sekunder. Min tid blev 3h9min, en tid jag är ok nöjd med, då mitt mål var att springa under 3 timmar, men då med förra årets något kortare bana i åtanke.

Förra året fick Kullamannen lite minuspoäng av mig för bristen på förvarning för hur löploppet plötsligt förvandlas till ett helt äventyr, med klättring, snarare än löpning, som huvudmoment under 2-3 km. I år, när jag i ett års tid längtat tillbaka till samma äventyr finns inget annat än högsta betyg i huvudet.

Ett extra stort tack och en enorm eloge till arrangörerna, som fick detta lopp att kännas smidigt, lättåtkomligt, trevligt och ordnat! Vi ses nästa år.

Kram,
Annica