I've had a Blast

Hej på er alla text-törstande!
Här var det dåligt med aktivitet på mer än ett sätt, ett faktum som konstaterades efter ett Januari som mest handlat om att hitta tillbaka till stigen framåt, låta det mentala arbetet ta sin tid och träna det som hunnits med och känts bra. Avslutade Januari med att bli liggande med en stadig förkylning i en vecka, så träningspeppiga blogginlägg fick helt enkelt vänta.

Tills nu, ungefär!
The Nike Blast. Min julklapp för året från Jocke. De två första dagarna i Februari skulle därför fyllas på med all träningspepp som står att finna i form av pass på rockkonsert-vis, nya spännande träningsformer och galet inspirerande instruktörer och föreläsare. Såja! Globen fylldes för en helg med träningsglada människor och peppig musik, och träningsglädjen fullkomligt sprutade ur öronen.

Tre av de absoluta höjdpunkterna för helgen blev först The handstand experience, som helt enkelt gick ut på att på 45 minuter få alla att stå på händerna. Något som också lyckades, med hjälp av diverse övningar och inspiration från instruktören Yuval Ayalon. Jag, som kommit upp förut med stöd av en vägg, fick massor av bra tips om hur jag ska komma upp med benen lite smidigare, hur jag kan hjälpa andra enklare, och hur jag ska jobba för att hitta balansen. Grymt bra!

Sedan följde hela helgens absoluta höjdpunkt. Efter att ha släpat en mycket motvillig kropp ur sängen och med 6 rejäla träningspass i färskt minne (Träningsvärk deluxe!) så befann jag mig tillbaka på golvet för nästa utmaning. Ruffie Roughness. Jag lovar. HELT VANSINNIGT UNDERBART BRA! Obeskrivligt härlig träning. Musse Hasselvalls översättning av potentiellt läskig fighterträning till en ljuvligt jobbig gruppträningsform, där styrka, kampteknik och brottning blandas. Bara. Bäst.

Hamnade sedan in på Tanja Djevelics föreläsning "How to be a unicorn". En härligt inspirerande kvinna, och en skön feelgoodföreläsning om att bara slappna av, vara sig själv och skratta mer.

All and all så är jag nu tillbaka i Falun, och har efter 10,5 timmars sömn, en balja kaffe och ett litet simpass äntligen börjat kunna röra kroppen på ett accepterbart sätt igen för en annan 24-åring. Träningsvärken sitter rejält på alla möjliga och omöjliga ställen, men det gör å andra sidan träningspeppen också. Mer rolig träning åt folket!

Peppkramar,
Annica