Jaha, ännu en fredag har kommit och bjuder på skönt Oktoberväder i form av mulet, uppehåll, men ljust. Har ägnat förmiddagen på jobbet, och städat en del bland maskinerna i gymet. Jag känner mig lite knäpp, men det är så sjukt kul att städa på ett gym. Varenda fläck är ju liksom ett bevis att någon har tagit i och kört hårt, det känns bra i mitt instruktörshjärta. Och sen är det den där känslan man får när man städat köket efter att ha gruvat sig inför disken i ett par dagar. När man väl är klar så blir det ju så.. fint.. Hann med ett ATC-pass och en liten föreläsning om Hållning innan förmiddagen var slut.
Foto: Antti Arnio
Var hemma en jättesnabbis, innan jobbet kallade igen, en PT-timme, veckans sista. I morgon väntar större saker med tema-dag på Actic. ATC och PT ska promotas, och massa pass, ett par föreläsningar, fika, lunch och tips i gymet är planerade. Hoppas det kommer massor med träningssugna människor!
Är nu hemma igen och väntar in anstormningen av nästan hela kära familjen, mamma och pappa kommer upp från Värmland för att bli motionerade, och syster yster som förgyllt min tillvaro i en vecka nu, och till min stora glädje planerar att stanna ännu en vecka. Bara underbara Jocke fattas i Falun denna helg, då han planerar andra äventyr för söndagen.
Foto: Antti Arnio
En fullspäckad jobbvecka har ändå hunnit bjuda på ett par riktigt bra träningspass. ATC-passet och stepen i Måndags gav en riktigt skön träningsvärk som förflyttade sig runt i hela kroppen efterhand som tiden gick. Följde upp med en sen kvällsspinn med halvbra energi på Tisdagen. Efter en riktig heldag på jobbet så var det skönt att bränna ut lite, men passet nådde inte riktigt hela vägen in. Sov oroligt under natten efter det, så Onsdagen fick bli en vilodag. Rastade syrran, och en hög andra, istället på Onsdagens traditionella Box-pass. Kör ett bra tema denna termin som fyllt bokningslistan till passen, hur kul som helst och massor med drag! Torsdagen var den sista massage-dagen för mig, och jag följde upp 5,5 timmar i massagelokalen med ungefär lika många timmar på Actic. Eller - bestämde mig för att spinning kändes som en bra idé, och smet därför in på det avslutande passet i Pernillas supertrio (Skivstångspass + Core + Spinning i rad, tjejen är STARK!) och njöt av att svettas lite.
Underhåller nogsamt tanken att den lilla lilla halsont/huvudvärk/snuva jag går omkring med inte är en förkylning. Efter en såpass intensiv period vore det dock knappast förvånande om kroppen sa till med alla tänkbara medel att jag ska ta det lite lugnare. Tränar på försiktigt, men känner mig inte 100%, så intensiteten blir lite lagom. Idag blir det nog en promenad i kvällsmörkret, laddningstid inför morgondagen!
Njut av helgens alla träningsmöjligheter!
Kram,
Annica
Aah, nu kommer det ett inlägg jag haft i bakhuvudet ett tag. Vad som händer med mig och min kropp när tiden helt enkelt inte finns. Jag har jobbat. Mycket. Och försökt att balansera detta med ett distansförhållande, familj på annan ort, resor, tvätt, städ och matlådematlagning. Det har varit många sena kvällar och tidiga mornar, ett skrämmande stort antal 13-timmarspass med jobb, och, kanske framförallt, i stort sett ingen träning. Jag gick från att vara en träningsnörd till att inte egentligen vara en tränande människa längre.
Å ena sidan så är det ok att lägga träningen på is om allt den bidrar med är ännu en tid att passa i en fullspäckad kalender. Å andra sidan så eskalerar detta ganska snabbt till en identitetskris för en tjej som egentligen helst av allt tränar så många timmar som möjligt på en dag, för att inte prata om vad stress och oregelbundna mattider gör med energin och formen på kroppen. Men träningen har helt enkelt inte varit rolig, inklämd mellan det där mötet och den där massagebehandlingen, och oftast även i stället för turen till affären för inhandling av nödvändiga ingredienser för kvällens matlagning för att fylla matlådebehovet på en vecka. Det är också svårt att motivera ett träningspass med insikten om att möjligheten till att käka middag inom 4 timmar efter passet ligger någonstans på 7 minuter, om inget oförutsett händer.
Nu är inte min mening att klaga över detta. Det har, hela vägen, varit mitt eget val. Jag har, hela tiden, kunnat välja att låta bli, tacka nej, skjuta fram och flytta om. Insikten om detta har inte alltid varit närvarande, men vetskapen är tryggt förankrad i det undermedvetna. Jag menar. Vad skulle hända om det var så att det var Jag som styrde Mitt liv? Eller som Raymond hade sagt - Vem är det egentligen som är producent, manusförfattare och huvudrollsinnehavare i ditt liv?
Nu har jag i alla fall gjort valet att förändras. Jag är inte längre anställd massör. Idag jobbar jag som gyminstruktör, receptionist och Personlig Tränare på Actic Lugnet, Falun. En annan förändring är försiktiga försök att väcka liv i träningsnörderiet igen. So far, ett ganska trögstartat projekt. Eller - jag vågar nu vara försiktigt optimistisk. Min uppfattning av träningen just nu (efter två endorfinstinna timmar) är att jag känner mig STARK. Vilken galet skön känsla.
Förra veckan gjorde jag ett efterlängtat besök i simbassängen, och brände av ett bra pass med 300 insim, 2 gånger 5x100 stegring + 100 arm + 100 ben och 300 nersim, totalt 2 km. Efter det kom två vilodagar (FRUSTRATION), ett snabbt ATC-pass (dunderkul cirkelträningspass), och sen en oplanerad vilodag till. Men sen lossnade det. Min planerade yoga-mys-dag byttes mot ett rejält konditionspass, det behövdes! 2 pass på söndagen följde i grym träningsvärk som idag botades med 45 minuter privat ATC + step-pass i sällskap med världens bästa syster som förgyller tillvaron i två veckor framåt. Som sagt, STARK. Min plan är att ägna den närmaste tiden åt att ta hand om mig. Vila när jag är trött, träna och må bra av det, känna att jag faktiskt kan kontrollera, om inte min tillvaro, så i alla fall min inställning till den.
I morgon blir det spinning!
Många pepp-kramar,
Annica
Då var det dags att med pompa och ståt sätta punkt för årets Tjejklassiker. Efter att i sista minuten ha lärt mig längdskidåkningens konst tillräckligt för att hanka mig fram 3 mil, motvilligt upptäckt glädjen med cykling och lärt mig att simriktningen är en utmaning i mörkt vatten kändes det tryggt att stå på startlinjen för 10 kilometer löpning. Även om inte mycket löpning blivit gjord den senaste månaden, och underlaget längs banan var okänt, men förmodligen ovanligt hårt för en terrängnörd som jag, så är en mil löpning inga större problem. Däremot visade det sig under morgonens uppladdning att min (fantastiska) storasyster sett möjligheten att, efter att tre gånger ha nått målgången bara sekunder efter mig, kunna kuta sig till en grenseger. Detta var ju självklart inget som kunde tillåtas!
Löpklädda och peppade begav vi oss så till Lidingö på en lätt blåsig och halvmulen septembersöndag. Väl på området var det lätt att fixa fram nummerlappar, och vi fick gott om tid att stoppa i oss lite lunch, slåss mot getingar och titta runt bland utställarna på mässan. Start- och målområdet Grönsta gärde visade sig vara fullt av folk, och fullt av lera. Men, som speakern sa, på Sveriges största terränglopp (?!) så är det ju meningen att man ska bli lite (?!) lerig. Eh. Ja.
Efter lite packande och ordnande sprang sedan syrran och mamma iväg i startgrupp 3, medan jag värmde upp så gott det gick i trängseln och sedan ställde mig på plats i startfållan i väntan på min tur att komma ut i spåret. Den instruktörsledda uppvärmningen var väl sådär, visst blev alla nog lite varma i alla fall, men frågan är varför ett så stort löplopp väljer att ha dansinspirerade rörelser som uppvärmning. Till slut fick vi i alla fall äntligen löpa iväg. Jag gjorde en snabb första kilometer för att förhoppningsvis lägga en del trängsel bakom mig, och sedan var det bara att rulla vidare.
Jag höll ett bra tempo, peppad av att för en gångs skull faktiskt kunna passera medtävlare på ett löplopp, och njöt storligen av att kunna släppa på i den lätta kuperingen. Vid 4 kilometer skymtade jag en klocka och såg att bara 22 minuter hade gått sedan starten, en riktigt bra tid för mig. "Milen under timmen" började mässa i bakhuvudet på mig och jag kände mig härligt stark och fortsatte driva på i stegen. Cirka 4,5 kilometer in i banan kom den sägenomspunna och fruktade skylten "Välkommen till Abborrbacken". Men med förra helgens kärr/slalombacke i färskt minne satte jag blicken i marken 2 meter framför mig och fokuserade på att nöta på. Visst fick jag både hojta och morra åt andra deltagare som trots upprepade instruktioner och skyltar längs vägen gick i bedd på det begränsade utrymmet, men backen var inte värre än att jag kunde jobba uppför med pulsen under kontroll. Ovan vid backar som faktiskt är möjliga att springa uppför fick jag vid 5 kilometers-skylten och banans högsta punkt sakta av rejält, gå några steg och svälja ett par gånger. Så fort det värsta illamåendet var över kunde jag dock sätta iväg igen med ny energi. Vilken känsla att känna mig stark i löpningen igen!
Resterande 5 kilometer gick som en dans, och med lite draghjälp av ett par något mer tävlingslystna medtävlare forcerade jag den sista leråkern och sprang leende in i mål på tiden 58:21. Detta blev med andra ord inte bara en skön upplevelse, utan en av mina snabbaste milar någonsin, och definitivt den snabbaste jag gjort på tävling.
10 kilometer löpning bland tusentals andra kvinnor:
Löpglädje + Löppepp: 10 av 10
Underlaget: 5 av 10 . Lättsprunget i all ära, men upplevelsen av att springa obanat i skogen är trots allt oslagbar!
Totalbetyg: 8 av 10!
Tack Lidingöloppet för en riktigt härlig septemberdag!
Ett samlat inlägg för hela Tjejklassikern är på gång :)
Kram,
Annica
Ja, okej. Jag ska börja med att vara ärlig. Trots kanske världens sämsta löpuppladdning inför en av de stora höjdpunkterna på årets lopp-planering så rusade tiden i vanlig ordning med stora kliv mot årets för mig sista Salomon Trail Tour. Efter Amfibiemannen har mina löpskor i stort sett enbart motionerats på kortare morgonlöprundor, förutom ett par halvmilsvändor, allt designat för att försöka väcka en löpglädje som nötts ner av en säsongs oövertänkt kämpande för att både sänka kilometertid och öka maxdistans samtidigt. Så jag släppte kraven helt. Och fokuserade på det mest magiska med löpning jag kan tänka mig. Som korta morgonturer när solen går upp och höstluften gör tankarna klara inför en dag inomhus. Eller långsamma, njutningsfulla, tysta turer genom de mest rotiga, knöggliga stigarna i skogen. Eller endorfinrushen när en uppförbacke plötsligt vänder nedför och benen känns tyngdlösa. En och annan glimt av den där rusiga lyckan över världens härlighet och kroppens fantastiska funktion fick vara nog uppladdning, innan Fredagen kom och bilen styrde mot Salomon Trail Tour Sälen, med tillhörande final-på-touren-jippo och familjehäng. 21 kilometer STT, för första gången. Sträckan i sig för tredje gången (inklusive den uppdelade sträckningen under Amfibiemannen) någonsin. Och löften om skidbackar, fjäll och väta i loppbeskrivningen.
Som sagt så samlade jag så många av min närmaste familj jag kunde övertala inför denna upplevelse. Mamma fick en start i 11km-klassen i födelsedagspresent, och syrran övertygades. Jocke var så klart med, och laddad till tänderna som vanligt, plus hans föräldrar, varav Niklas var med och sprang 21 km, och Kicki fungerade som kombinerad hejarklack-fotograf- och förvaringsansvarig. Pappa stannade hemma denna gång (vilket jag såklart hoppas beror på att han i hemlighet tränar traillöpning varje dag, för att kunna slå oss allihop till nästa år!).
Så till loppet.
Salomon Trail Tour har under säsongen gång på gång överträffat sig själva med häftigare bansträckningar, svårare terräng, skönare naturupplevelser och ständigt ökande grad av lerinpackning på skor och kläder som fraktats med deltagarna tillbaka hem. Eftersom detta lopp skulle vara den rafflande finalen på både 7Suunto Ambit Challenge och Tigerbalsam Trail Tour, så förväntade vi oss alla en riktigt spektakulär bansträckning, med alla de rätta elementen hos ett bra terrängupplevelse, vilket vi också fick.
Starten gick ifrån Sälfjällstorget efter en, trots en av säsongens längsta uppladdningstid, för mig lite väl kort uppvärmning. Varm skulle jag dock snart bli, då banan utan dröjsmål vände tvärt höger och uppför närmsta slalombacke, underlag: tung, sugande, blöt mossa. Min teori var att bara jag kommer upp, så kommer jag ner, så jag satte ögonen på marken framför mig, och gick med stora kliv tills jag äntligen nådde toppen och "20 km kvar" skylten. Efter detta eldprov följde en helt ljuvlig mil på grusväg, vandringleder, steniga, svårsprungna partier som ledde ut i fantastiska, mjuka, fjädrande stigar och oändliga träspångar över våtmarker och ris. Jag blev, med mitt stillsamma tempo (målsättning: Ta mig runt), ganska snart ensam med naturen och löpglädjen, och avverkade 11 km med ett leende på läpparna.
När banan vände upp tillbaka mot Sälfjällstorget kom den verkliga utmaningen för mig. Benen började fråga sig om jag verkligen förstått det där med att springa längre än de sedvanliga 12 kilometerna rätt, och hoppet om solsken försvann i blåst, snöglopp och dimma. Mellan 12 och 17 km hade jag det kämpigt, med svag uppförslutning och/eller knöggel alternativt sumpmark och trötta, frusna ben. Framåt gick det dock, sakta men säkert, och det kändes riktigt bra att nå fram till vätskekontrollen där två killar serverade sportdryck och löften om "4 kilometer kvar" och "mest nedförsbacke". Att km 18 också skulle vara en av de blötaste på hela banan sa de ingenting om, men jag kunde inget annat än att skratta mig förbi bäckar, sjöar och knädjup lera. Sedan sluttade det äntligen nedåt på riktigt. En ljuvlig km på grusväg, och en upplevelserik km nedför brant sumpmark och stenknöggel, och sen var jag framme där (nästan) hela min familj stod och väntade och hejade på mig in i mål.
2 timmar 47 minuter känns godkänt i sammanhanget. Extra stort cred till mamma och syrran som med bravur klarade sin första terrängmil, Jocke som enligt plan slog Micke och knep en 12:eplats och Niklas, som glad i hågen sprang in på tiden 2,23.
Stort tack till Salomon Trail Tour för alla fantastiska löpupplevelser denna säsong, och extra stort tack till Sälen Trailrunning för en riktigt häftigt arrangemang! Dagen avrundades med god mat och trevligt sällskap på Olarsgården och den skönaste nattens sömn på väldigt väldigt länge.
21 km i fjällväder (effektiv kyla -7 grader) och pepphäng med traillöp-legender: 11,5 av 10 möjliga fjällbäckar!
Jag lever fortfarande, trots att inläggen blivit få på sista tiden. Efter en ljuvlig Bränntomtsvecka drog jobb x2 genast igång på allvar, och jag har varit tvungen att prioritera. Bort både träning och andra viktiga sysslor tyvärr, men in med härliga kunder, arbetskamrater och äventyr! Nu ska dock träning kvotas in igen, och veckans mål-schema är planerat och uppskrivet i kalendern. Det blir diverse, mycket variation, allt ifrån gymträning för att fortsätta bygga upp den där grymma bålstyrkan till löpning och spinning känns vansinnigt peppigt ! Att dessutom ha en utbildning inom de senaste tillskotten på Actic (TRX-variant, kettlebells mm) att se fram emot på Torsdag känns riktigt, riktigt bra! Alldeles för länge sedan träningsutbildning :)
Helgens stora träningsinspiration kommer inte från mig, utan från Jocke, som spenderade lördagen med att springa sitt livs första tävlings-maraton mellan Ljungdalen och Funäsdalen. Jag var världens stoltaste flickvän och mest entusiastiska påhejare / fotograf / följebil när han susade upp för de första 15 km uppförsbacke upp på spektakulära Flatruet, och under följande mil avancerade upp till och heroiskt försvarade en 3:e plats på totalen i loppet. Sedan började dock underlaget (hård grusväg) ta ut sin rätt på muskler som vanligtvis mest befinner sig i varierande, plyometrisk terräng, och han fick släppa sin pallplats. Efter rejält kämpande kom han dock springande in under målbågen, som fjärde man och på grymma tiden 3.42 .
Vi följde upp detta med lyxkäk på restaurangen Gamla Veras och att så smått puttra hemåt i jakt på nattläger. Efter ett par provstopp fann vi till slut det perfekta stället, och slog till med sommarens (?) första tältnatt. Väldigt knottigt, och väldigt mysigt!
Nu är vi hemma och laddar för veckan med matlådefix och soppmiddag.
Kram,
Annica
Ja, en veckas paus mellan varven. En rätt så konstig vecka. Lite jobb, lite ledigt, massor av återhämtning, rätt så mycket träningspepp, men också rätt så mycket mentala hinder att klättra omkring på. Jag mår som allra bäst när jag har en tydlig riktning. Inte bara träningsmässigt, utan i livet i stort. Just nu så försöker jag stå på 3 ben samtidigt, hålla alla vägar öppna för att inte missa några chanser. Det stör att inte kunna lägga energin i en riktning, satsa, förälska mig i ett projekt och hitta tillbaka till min entusiasm.
Träningsmässigt försöker jag luska i min målbild. Vad är min vision för framtiden? Har jag, eller ska jag sätta upp några stora mål? Vilka delmål skulle de i så fall innebära? Vad blir de positiva biprodukterna? Vilken träning vill jag hålla på med? Hur mycket, hur ofta, hur länge?
Hur det än blir så ska jag börja med en veckas aktiv semester i form av ridning morgon och kväll i Smålandsskogarna. Äta, sova, tänka, njuta, och rida i 9 dagar. Det känns som ett bra ställe att fundera på.
Bilderna från Amfibiemannen har äntligen kommit! Ni hittar dem här, placerade i nummerordning på startnummer, och jag och Jocke hade nummer 168 ! :)
Då var det dags, nedräkningen var över, och mer än 6 månaders träning, förberedelser och pepp skulle nå sitt crescendo. Amfibiemannen 2012. Dryga 22 km löpning, 5,4 km simning och 19 gånger upp eller ner i vattnet tillsammans med min träningskompis, stora inspirationskälla och fantastiska pojkvän Jocke.
På plats i Täby sedan kvällen innan styrde vi kosan mot Räfsnäs brygga och den båt som skulle frakta andra småknasiga tävlingssugna ut mot Lidö, där start- och målområde stod att finna. Väl på plats och med startkitet i säkert förvar hade vi gott om tid att slå oss ned i skuggan, käka lite, ladda, diskutera taktik och fixa de sista detaljerna på utrustningen, samt något roat se oss omkring på det förvånansvärt stora antalet långa, solbrända, muskulösa män (vart sjutton är de andra glada amatörerna??) som i varierande grad av avkläddhet gled omkring i solskenet i väntan på start. Det var en kanondag. För åskådarna. Solen sken från en så klarblå himmel som bara finns ovanför stora vatten, värmen var påtaglig redan innan klockan hunnit slå 9 och det var i stort sett helt vindstilla. Simsträckorna vi hade framför oss blev förstås snäppet lättare att tackla med lite mindre vågor och blåst, men tävlingsledaren Jan-Henrik Bäck sa några riktigt sanna ord med att vi förmodligen kommer längta ned i det svala vattnet även under de kortare löpsträckorna.
Efter en del dividerande och mycket tjuvkikande på andra lags utrustning bestämde vi oss båda för att behålla våra hellånga våtdräkter på. Jag hade ingen annan utrustning med (löptights eller liknande), och kände att det var viktigt att köra tävlingen i ungefär den utrustning jag tränat i. Jocke funderade in i det sista om det var värt att köra i bara badbrallor, men det slutade med att vi gick till startområdet iklädda våra neoprenfodral, och badande i svett. Starten gick med en fyrhjuling som pace-fordon den första kilometern, och det var härligt att äntligen få delta i startjublet och springa iväg. Långsamt och stadigt blev mitt motto, och vi tog oss de två kilometrarna ner till första vattensträckan någonstans i den bakre tredjedelen av lag.
Jag har nog aldrig varit så lycklig över att få kasta mig ner i kallt vatten. En dryg km senare kände jag mig relativt normaltempererad och ganska nöjd med att få kliva upp på land (Idö) och jogga vidare. Alla löpsträckor var på grymt trevligt underlag, med mjuka stigar med gräs eller packad lera, och en mycket kortare sträcka på grusväg än jag förväntat mig. Efter starten och den långa simningen skulle vi genom ett par kortare löp- och simsträckor (3,3 km löp - 400 m sim - 70 m löp - 260 m sim - 40 m löp - 640 m sim) ta oss upp till Arholma, den långa löpsträckan på 5,5 km och vändpunkten. På toppen av Arholma fanns en cut off-tid på 2,45, efter vilken en simsträcka togs bort för de lite långsammare lagen och mitt mål under uppladdningen var definitivt att få göra alla sträckor. 3 km in på Arholma, när den roliga terränglöpningen byttes mot gassande het grusväg sa dock min kropp helt ifrån. Jag var slut. Jag ville gå och lägga mig. Varken hjärnan eller kroppen hade energi nog att ens hålla det långsamma stadiga tempo jag föresatt mig vid starten. Läskig känsla!
Som tur var hade jag världens bästa träningsparter vid min sida, som envist peppade mig vidare - "bara vi tar oss upp till vändningen, där kan vi bestämma hur vi gör sen!". Det slutade med att vi missade cut off-tiden med 2,48 minuter. Surt, men som läget var säkert tur, då vi istället för att ägna ännu en halvtimme åt simning, kunde cabba ner våtdräkterna, fylla på ordentligt med vatten och energi, och vända tillbaka nedåt mot målet, maten och den nu extremt efterlängtade vilan. Med massor av hjälp och pepp av Jocke lyckades jag till slut hämta upp mig tillräckligt för att i alla fall långsamt och stadigt hanka vidare samma väg som vi kommit. Väl nere vid terrängdelen av Arholma-löpningen lossnade det lite, och de korta sim- och löpsträckorna rullade på. På Idö, inför den sista, och längsta, simsträckan började dock nästa orosmoment visa sig. Klockan började springa iväg snabbare än vi jagade. Efter 5 timmar i gassande sol och svart våtdräkt kände både jag och Jocke av att det började bli småbrott att komma fram. Som nötallergiker missade Jocke den snabba energi (ballerinakex och snickers) som delades ut efter banan, och någonstans på Idö tog den medhavda energireserven slut.
Vi tog den sista kilometern i vattnet långsamt, men fokuserat. Axlarna protesterade, huvudet värkte, solen gassade, men det var bara att paddla på. Vi passerade till och med några lag i vattnet och klev sedan äntligen upp på Lidö och joggade ut på den sista 2,3 km långa sträckan. 20 meter innan målgången blev vi passerade av ett annat mixlag, som vi tidsmässigt legat jämnt med hela vägen och simmat om mellan Idö och Lidö. 6 timmar och 1 minut efter starten klev vi över mållinjen.
I efterhand så vet jag att jag drack alldeles för lite under första halvan av loppet. Trots den vätskerygga jag hade på mig så ersatte jag aldrig den vätska jag förlorade under de första halvlånga löpsträckorna. Mycket på grund av att jag, efter långsimmet mellan dessa sträckor, kände mig hyfsat normaltempererad och bekväm trots det starka solljuset. Mindre kläder kanske är lätt att tänka, men med tanke på hur sommaren sett ut så kändes ändå en hellång våtdräkt som det säkraste kortet, under teorin "hellre för varm än för kall". Att mitt skämtsamma "det värsta som kan hända är vindstilla och 30 grader varmt" skulle besannas var för glada amatörer som oss svårt att förutse och förbereda oss för.
Jag har i några dagar efter loppet ägnat mig åt en rejäl fysisk och mental baksmälla, där kroppen, och framförallt knoppen med kraft sagt ifrån. Mitt i all stress och press och missade nyckelpass lyckades jag ca 2 veckor innan loppet tappa kontakten med den allsmäktiga och ack så viktiga Träningsglädjen. Något som jag nu, med hjälp av vila, bra käk och enbart glädjeträning försöker råda bot på. Det som ligger framför mig är en rejäl funderare på vart träningen nu ska riktas. Större och längre utmaningar kräver större och längre träningar. Jag vill ju kunna göra det här med det leende en så grymt härlig upplevelse förtjänar!
Jag är helt fantastiskt nöjd över att jag lyckades med den utmaning som i Januari både verkade avlägsen och lätt omöjlig, och stolt över det arbete, både på egen hand och i team-building-syfte, som tagit mig och oss fram till målgången på Amfibiemannen. Jag är sjukt imponerad och inspirerad av min fantastiska lagkamrat, som med outtröttliga mängder glädje och energi ger sig i kast med utmaningar, som för honom denna gång kanske inte var så fysisk, men istället mentalt, och orkade peppa fram både sig själv och mig hela vägen i mål, när jag tog slut redan strax innan halva sträckan. Amfibiemannen 2012 var för mig hela resan från den dag i December när Jocke så smått började sin övertalningskampanj. Vilket äventyr!
Addnatures film om Amfibiemannen:
Simma/springa galna sträckor med andra träningsknäppa: 11,5 av 10 möjliga poäng.
Tankefel i uppladdning och vätskeintag: -2 av 5 möjliga.
Kramar,
Annica
Vansbro tjejsim är över och förbi, denna veckan började därmed den sista riktiga Nedräkningen. I måndags var det exakt 19 dagar kvar att träna, förbereda, diskutera, teama och fundera på Amfibiemannen. Jag har haft en ganska lugn vecka på jobbfronten, och därför kunnat ägna min tid åt flera sådana där smarta listor och ett riktigt äventyr, dock med lite mer fokus löpning än simning för tillfället.
Det kändes som en bra idé att veta om jag kunde springa 22 km innan jag gav mig ut och gjorde detta inklusive 5,4 km simning i skor och våtdräkt och ryggsäck och hela kittet. Sagt och gjort gav jag mig i Onsdags ut på mitt livs hittills längsta löptur, med en vattenflaska beredd och bara skogen, radion, Malin Baryard och Leif Mannerström som sällskap. Ingen av dessa två podar imponerade på det sätt jag kanske önskat mig, men det kanske var bra, då fokuset istället hamnade på njutningen av att vara ute en fantastisk svensk sommardag och uppleva Dalarnas sköna natur. Jag tänkte mig 3x8 km på en bana jag besökt ofta, vilket både skulle ge mig möjligheten att springa förbi bilen och stoppa i mig en frukt på vägen om det behövdes, och, kanske ännu viktigare, inte bjuda på några onödiga överraskningar x antal km från andra levande själar.
Det var magiskt. Kändes lätt och skönt och ljuvligt de första 8 km. Så lätt och skönt att det råkade bli en hittills outforskad 8 km-slinga som andrasträcka istället för min planerade rutt. Som i sin tur med råge fyllde på min löpglädje, när den ca 3 km in började bjuda på den ena knädjupa vattenpassagen efter den andra. Kan ni gissa hur skönt det var att svalka av fötterna? Efter vattenhindren kom det skön terrängstig, och förvånansvärt få frågetecken kring orienteringen. Det skulle väl vara den gången jag stod en stund och funderade på vad det kunde vara för skillnad på "Vinterslinga" och "Sommarled", innan jag tog några steg in på Vinterslingan (ja, jag vet att det är sommar, men den gick mer åt rätt håll) och insåg varför det behövdes minusgrader för att ta sig fram på just den biten av stigen. Det fick bli Sommarleden istället, som bjöd på precis den där tekniska terrängen som Salomon Trail Tours deltävlingar fått mig att älska mer än alla andra underlag, innan jag åter var tillbaka på utgångspunkten, passerade bilen på vägen ut på min sista 8 km-runda.
Den absolut skönaste biten på ett i övrigt riktigt härligt löppass var nog km 14-18. När endorfinerna sköljde genom kroppen och tempot gled upp tillsammans med mungiporna. Framåt km 20 började sedan kroppen så smått ifrågasätta huruvida jag verkligen borde hålla på med dylika aktiviteter, vilket gjorde att jag, fortfarande med humöret i behåll dock, nöjde mig med 22 km och genade från de sista 2 på min avslutande 8-kmslinga. Känslan av ett extralångt löppass och samtidigt ett steg i helt rätt riktning i träningen var riktigt skön!
Yes, äntligen var det dags för del 3 av 4 på den Tjejklassiker jag blev inlurad i och påbörjade i skidspåren den där soliga marsdagen för nästan ett halvår sedan. Efter att både ha hankat mig fram på längdskidor, och upptäckt det roliga med landsvägscykling, så kvarstod därmed de två grenar där jag känner mig mest hemma. Med Amfibiemannen runt hörnet (tre veckor kvar!) så kändes 1 km simning inte bara som en enkel uppgift, utan som en rätt bra chans att genrepa våtdräkts/mörkt vatten/massa folk-simningen.
Vädret bjöd, trots illvilliga rapporter om förväntade åskoväder, på mulet, kvalmigt och varmt. En värme som också hunnit värma Västerdalälven till behagliga 17,5 grader. Som en i startgrupp 18 med fina blå mössor fick vi efter lite uppvärmning (i sommarvärme, med våtdräkt) äntligen kasta oss i det ljuvligt svalkande vattnet för att tvära över Vanån och in i motströmmen på original-Vansbro-simmets sista kilometer.
Det kändes riktigt bra hela vägen, krockade med mina medsimmare ett par gånger, men kunde ligga lugnt i omkörningsfilen på vänsterkanten och nöta på. Lite svårt var det med orienteringen i det mörka vattnet, där sikten bara var runt en meter framåt, därav en och annan krock. En kilometer kändes i sammanhanget som en alldeles för kort sträcka, det var ljuvligt att vara i vattnet och glida förbi andra färgglada mössor. 17,27 blev tiden, vilket var helt och hållet inom mitt mål på mellan 15 och 20 minuter. Med en placering på 74 av 3700 blir man ju nästan lite sugen att satsa under vintern och se hur många placeringar jag kan klättra... Glad och pigg hoppade jag upp och blev nästan genast fångad av min fantastiska storasyster, som trots uppladdningen med en veckas rejäl förkylning, klev i land bara 15 sekunder efter mig.
Nöjd med min insats passade jag på att avsluta kvällen på Hemus sköna milspår i prattempo tillsammans med min kära lagkamrat. Välbehövlig boll-tid och uppladdning inför större äventyr!
Det blev en tät kamp om förstaplatsen på helgens hederslista mellan dels min helt otroliga mamma, som med minimala träningsmöjligheter (badhuset stängt för ombyggnad), lånad våtdräkt och 30 års försprång, gled i mål på den grymma tiden 25,03. Utmanaren till denna förstaplats i häftighet är den otroligt starke lagkamraten Jocke, som under våren jobbat hårt och fokuserat för att få ordning på andning, takt och teknik i vattnet, och som under söndagen med enkelhet därför simmade sina 3 km på 56,47. Ni är helt fantastiska!
I övrigt var arrangemanget bra, det enda som drog ner helheten lite var att vädergudarna bestämde sig för att åskådarna under söndagen borde bli minst lika blöta som simmarna. Simma i älv med 3700 andra? 10 av 10 badkrukor. :)
Nu är det full fart framåt mot sommarens största träningsäventyr!
Kram, Annica
En sådan där dag när det finns massor av småsysslor att göra, men dåligt med energi och motivation. Så gör jag ibland en Att-göra-lista 2.0 . Där sysslorna får nummer, och lika många små träningsuppgifter skrivs ned i en annan lista, som får bokstäver. Små lappar med siffror i en burk, små lappar med bokstäver i en annan.
Sedan är det bara att leka loss. En uppgift går fort och enkelt när det finns en träningsbelöning i slutet! Både träningen och sysslorna blir gjorda. :)
Äntligen dags för ännu ett Salomon Trail Tour-lopp! Denna gång styrde vi kosan mot Stockholm i det soliga och lite kvava sommarvädret. Ovant nog gick starten för detta lopp inte förrän på kvällstid, vilket gav gott om tid för sovmorgon, rejäl uppladdningsfrukost och rek på startplatsen. Med Åmåls charmiga spårcentral, Norrköpings camping- och motionscentral Sörsjön och Kullamannens lador i minnet som lämpliga startområden, kändes det faktiskt riktigt spännande att starta, inte bara på asfalt istället för knögglig gräsplan, utan dessutom precis i skuggan av Globen. Traillopp mitt i stan - det går minsann det också!
Vädret var som sagt soligt, lite blåsigt, men också lite kvavt under uppladdningen för detta lopp. Väl i kläderna för dagens äventyr fick jag en bonusupplevelse i form av uppvärmningsjogg med Jocke och två riktigt häftiga löpartjejer, Petra (Salomon Trail Team) och Miranda Kvist, när vi tog hjälp av en lokal löpare ("vi springer 15 meter från mitt köksfönster!") som hade lite koll på första och sista biten på sträckorna. Uppvärmda och peppade stack sedan första gänget iväg på sin 21-kilometersrunda, och jag fick fortsätta hålla upp värmen i väntan på starten av 10-kilometersklassen.
Jag hade inte så många förväntningar på detta lopp, jag hade i stort sett bara kläm på att Hammarbybacken skulle ingå i bansträckningen, i övrigt kändes det mest fantastiskt att äntligen vara tillbaka på en löptävling. De upprepade varningarna om leriga och halkiga partier av speakern i startområdet tog jag lite med ro - jag klarade Dödens zon på Kullamannen, lite lera går nog bra. Att löftena om lerfält dessutom inte uppfylldes under banans gång kändes nästan som en liten besvikelse, jag hade börjat se fram emot att smutsa ner mig !
När starten gick rullade alla på i ett bra tempo i den lätt nedförslutande asfaltskilometern som utgjorde första biten av banan. Sedan fick vi alla en liten provsmak på det som skulle bli banans huvudsakliga underlag - trevlig, ganska teknisk skogsstig. Efter en stunds uppförssluttning i skogen kom vi fram till den fruktade Hammarbybackens grusväg, som väl visst lutade uppåt så benen protesterade en del, men ändå från toppen kändes som ett ganska litet hinder. Fördelen med att två gånger ha klättrat på alla fyra uppför 60 graders lutning på Höganäskusten, kantänka.. Jag rullade på i ett gott tempo, jobbade hårt för att aldrig landa inom min comfort zone, mycket eftersom de 10 kilometerna skulle vara det kortaste loppet för mig hittills i år, och därför borde kunna göras i ett lite högre tempo.
Jag hade många magiska "flyga-fram-genom-skogen"-känningar under denna underbara bansträckning, på teknisk, men snabbsprungen stig. Jag trivdes! Extra skönt var den första av banans få små partier med kärr, när fötterna äntligen fick lite avsvalkning och hela jag ny energi. De sista 3 kilometerna bjöd både på ännu en vända uppför Hammarbybacken, och lite mer asfalt innan jag glad, men med trötta ben sprang i mål på 1,10, vilket gör det till ett av de snabbare loppen för mig hittills i år.
Stor cred till Stockholm Trail och 10 väl förtjänade globar av 10 möjliga för ett grymt bra upplägg, riktigt bra markeringar och trevliga funktionärer som inte bara visade vägen, utan dessutom hejade på. Det kändes hela vägen som ett väldigt genomtänkt lopp, till exempel med möjligheten till 2 vätskekontroller längs milbanan just eftersom sträckningen ledde oss upp till samma punkt på Hammarbybacken 2 gånger. Tack för ännu en riktigt häftig löpupplevelse!
Nu är det simning för hela slanten, Vansbro Tjejsim coming up next!
Kram,
Annica
