Då var det dags att med pompa och ståt sätta punkt för årets Tjejklassiker. Efter att i sista minuten ha lärt mig längdskidåkningens konst tillräckligt för att hanka mig fram 3 mil, motvilligt upptäckt glädjen med cykling och lärt mig att simriktningen är en utmaning i mörkt vatten kändes det tryggt att stå på startlinjen för 10 kilometer löpning. Även om inte mycket löpning blivit gjord den senaste månaden, och underlaget längs banan var okänt, men förmodligen ovanligt hårt för en terrängnörd som jag, så är en mil löpning inga större problem. Däremot visade det sig under morgonens uppladdning att min (fantastiska) storasyster sett möjligheten att, efter att tre gånger ha nått målgången bara sekunder efter mig, kunna kuta sig till en grenseger. Detta var ju självklart inget som kunde tillåtas!
Löpklädda och peppade begav vi oss så till Lidingö på en lätt blåsig och halvmulen septembersöndag. Väl på området var det lätt att fixa fram nummerlappar, och vi fick gott om tid att stoppa i oss lite lunch, slåss mot getingar och titta runt bland utställarna på mässan. Start- och målområdet Grönsta gärde visade sig vara fullt av folk, och fullt av lera. Men, som speakern sa, på Sveriges största terränglopp (?!) så är det ju meningen att man ska bli lite (?!) lerig. Eh. Ja.
Efter lite packande och ordnande sprang sedan syrran och mamma iväg i startgrupp 3, medan jag värmde upp så gott det gick i trängseln och sedan ställde mig på plats i startfållan i väntan på min tur att komma ut i spåret. Den instruktörsledda uppvärmningen var väl sådär, visst blev alla nog lite varma i alla fall, men frågan är varför ett så stort löplopp väljer att ha dansinspirerade rörelser som uppvärmning. Till slut fick vi i alla fall äntligen löpa iväg. Jag gjorde en snabb första kilometer för att förhoppningsvis lägga en del trängsel bakom mig, och sedan var det bara att rulla vidare.
Jag höll ett bra tempo, peppad av att för en gångs skull faktiskt kunna passera medtävlare på ett löplopp, och njöt storligen av att kunna släppa på i den lätta kuperingen. Vid 4 kilometer skymtade jag en klocka och såg att bara 22 minuter hade gått sedan starten, en riktigt bra tid för mig. "Milen under timmen" började mässa i bakhuvudet på mig och jag kände mig härligt stark och fortsatte driva på i stegen. Cirka 4,5 kilometer in i banan kom den sägenomspunna och fruktade skylten "Välkommen till Abborrbacken". Men med förra helgens kärr/slalombacke i färskt minne satte jag blicken i marken 2 meter framför mig och fokuserade på att nöta på. Visst fick jag både hojta och morra åt andra deltagare som trots upprepade instruktioner och skyltar längs vägen gick i bedd på det begränsade utrymmet, men backen var inte värre än att jag kunde jobba uppför med pulsen under kontroll. Ovan vid backar som faktiskt är möjliga att springa uppför fick jag vid 5 kilometers-skylten och banans högsta punkt sakta av rejält, gå några steg och svälja ett par gånger. Så fort det värsta illamåendet var över kunde jag dock sätta iväg igen med ny energi. Vilken känsla att känna mig stark i löpningen igen!
Resterande 5 kilometer gick som en dans, och med lite draghjälp av ett par något mer tävlingslystna medtävlare forcerade jag den sista leråkern och sprang leende in i mål på tiden 58:21. Detta blev med andra ord inte bara en skön upplevelse, utan en av mina snabbaste milar någonsin, och definitivt den snabbaste jag gjort på tävling.
10 kilometer löpning bland tusentals andra kvinnor:
Löpglädje + Löppepp: 10 av 10
Underlaget: 5 av 10 . Lättsprunget i all ära, men upplevelsen av att springa obanat i skogen är trots allt oslagbar!
Totalbetyg: 8 av 10!
Tack Lidingöloppet för en riktigt härlig septemberdag!
Ett samlat inlägg för hela Tjejklassikern är på gång :)
Kram,
Annica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar