Träningsnörden och Stressen

Aah, nu kommer det ett inlägg jag haft i bakhuvudet ett tag. Vad som händer med mig och min kropp när tiden helt enkelt inte finns. Jag har jobbat. Mycket. Och försökt att balansera detta med ett distansförhållande, familj på annan ort, resor, tvätt, städ och matlådematlagning. Det har varit många sena kvällar och tidiga mornar, ett skrämmande stort antal 13-timmarspass med jobb, och, kanske framförallt, i stort sett ingen träning. Jag gick från att vara en träningsnörd till att inte egentligen vara en tränande människa längre.

 Å ena sidan så är det ok att lägga träningen på is om allt den bidrar med är ännu en tid att passa i en fullspäckad kalender. Å andra sidan så eskalerar detta ganska snabbt till en identitetskris för en tjej som egentligen helst av allt tränar så många timmar som möjligt på en dag, för att inte prata om vad stress och oregelbundna mattider gör med energin och formen på kroppen. Men träningen har helt enkelt inte varit rolig, inklämd mellan det där mötet och den där massagebehandlingen, och oftast även i stället för turen till affären för inhandling av nödvändiga ingredienser för kvällens matlagning för att fylla matlådebehovet på en vecka. Det är också svårt att motivera ett träningspass med insikten om att möjligheten till att käka middag inom 4 timmar efter passet ligger någonstans på 7 minuter, om inget oförutsett händer.

Nu är inte min mening att klaga över detta. Det har, hela vägen, varit mitt eget val. Jag har, hela tiden, kunnat välja att låta bli, tacka nej, skjuta fram och flytta om. Insikten om detta har inte alltid varit närvarande, men vetskapen är tryggt förankrad i det undermedvetna. Jag menar. Vad skulle hända om det var så att det var Jag som styrde Mitt liv? Eller som Raymond hade sagt - Vem är det egentligen som är producent, manusförfattare och huvudrollsinnehavare i ditt liv?

Nu har jag i alla fall gjort valet att förändras. Jag är inte längre anställd massör. Idag jobbar jag som gyminstruktör, receptionist och Personlig Tränare på Actic Lugnet, Falun. En annan förändring är försiktiga försök att väcka liv i träningsnörderiet igen. So far, ett ganska trögstartat projekt. Eller - jag vågar nu vara försiktigt optimistisk. Min uppfattning av träningen just nu (efter två endorfinstinna timmar) är att jag känner mig STARK. Vilken galet skön känsla.

Förra veckan gjorde jag ett efterlängtat besök i simbassängen, och brände av ett bra pass med 300 insim, 2 gånger 5x100 stegring + 100 arm + 100 ben och 300 nersim, totalt 2 km. Efter det kom två vilodagar (FRUSTRATION), ett snabbt ATC-pass (dunderkul cirkelträningspass), och sen en oplanerad vilodag till. Men sen lossnade det. Min planerade yoga-mys-dag byttes mot ett rejält konditionspass, det behövdes! 2 pass på söndagen följde i grym träningsvärk som idag botades med 45 minuter privat ATC + step-pass i sällskap med världens bästa syster som förgyller tillvaron i två veckor framåt. Som sagt, STARK. Min plan är att ägna den närmaste tiden åt att ta hand om mig. Vila när jag är trött, träna och må bra av det, känna att jag faktiskt kan kontrollera, om inte min tillvaro, så i alla fall min inställning till den.

I morgon blir det spinning!
Många pepp-kramar,
Annica