Amfibiemannen 2012!

Då var det dags, nedräkningen var över, och mer än 6 månaders träning, förberedelser och pepp skulle nå sitt crescendo. Amfibiemannen 2012. Dryga 22 km löpning, 5,4 km simning och 19 gånger upp eller ner i vattnet tillsammans med min träningskompis, stora inspirationskälla och fantastiska pojkvän Jocke.

 På plats i Täby sedan kvällen innan styrde vi kosan mot Räfsnäs brygga och den båt som skulle frakta andra småknasiga tävlingssugna ut mot Lidö, där start- och målområde stod att finna. Väl på plats och med startkitet i säkert förvar hade vi gott om tid att slå oss ned i skuggan, käka lite, ladda, diskutera taktik och fixa de sista detaljerna på utrustningen, samt något roat se oss omkring på det förvånansvärt stora antalet långa, solbrända, muskulösa män (vart sjutton är de andra glada amatörerna??) som i varierande grad av avkläddhet gled omkring i solskenet i väntan på start. Det var en kanondag. För åskådarna. Solen sken från en så klarblå himmel som bara finns ovanför stora vatten, värmen var påtaglig redan innan klockan hunnit slå 9 och det var i stort sett helt vindstilla. Simsträckorna vi hade framför oss blev förstås snäppet lättare att tackla med lite mindre vågor och blåst, men tävlingsledaren Jan-Henrik Bäck sa några riktigt sanna ord med att vi förmodligen kommer längta ned i det svala vattnet även under de kortare löpsträckorna.

 Efter en del dividerande och mycket tjuvkikande på andra lags utrustning bestämde vi oss båda för att behålla våra hellånga våtdräkter på. Jag hade ingen annan utrustning med (löptights eller liknande), och kände att det var viktigt att köra tävlingen i ungefär den utrustning jag tränat i. Jocke funderade in i det sista om det var värt att köra i bara badbrallor, men det slutade med att vi gick till startområdet iklädda våra neoprenfodral, och badande i svett. Starten gick med en fyrhjuling som pace-fordon den första kilometern, och det var härligt att äntligen få delta i startjublet och springa iväg. Långsamt och stadigt blev mitt motto, och vi tog oss de två kilometrarna ner till första vattensträckan någonstans i den bakre tredjedelen av lag.

Jag har nog aldrig varit så lycklig över att få kasta mig ner i kallt vatten. En dryg km senare kände jag mig relativt normaltempererad och ganska nöjd med att få kliva upp på land (Idö) och jogga vidare. Alla löpsträckor var på grymt trevligt underlag, med mjuka stigar med gräs eller packad lera, och en mycket kortare sträcka på grusväg än jag förväntat mig. Efter starten och den långa simningen skulle vi genom ett par kortare löp- och simsträckor (3,3 km löp - 400 m sim - 70 m löp - 260 m sim - 40 m löp - 640 m sim) ta oss upp till Arholma, den långa löpsträckan på 5,5 km och vändpunkten. På toppen av Arholma fanns en cut off-tid på 2,45, efter vilken en simsträcka togs bort för de lite långsammare lagen och mitt mål under uppladdningen var definitivt att få göra alla sträckor. 3 km in på Arholma, när den roliga terränglöpningen byttes mot gassande het grusväg sa dock min kropp helt ifrån. Jag var slut. Jag ville gå och lägga mig. Varken hjärnan eller kroppen hade energi nog att ens hålla det långsamma stadiga tempo jag föresatt mig vid starten. Läskig känsla!

Som tur var hade jag världens bästa träningsparter vid min sida, som envist peppade mig vidare - "bara vi tar oss upp till vändningen, där kan vi bestämma hur vi gör sen!". Det slutade med att vi missade cut off-tiden med 2,48 minuter. Surt, men som läget var säkert tur, då vi istället för att ägna ännu en halvtimme åt simning, kunde cabba ner våtdräkterna, fylla på ordentligt med vatten och energi, och vända tillbaka nedåt mot målet, maten och den nu extremt efterlängtade vilan. Med massor av hjälp och pepp av Jocke lyckades jag till slut hämta upp mig tillräckligt för att i alla fall långsamt och stadigt hanka vidare samma väg som vi kommit. Väl nere vid terrängdelen av Arholma-löpningen lossnade det lite, och de korta sim- och löpsträckorna rullade på. På Idö, inför den sista, och längsta, simsträckan började dock nästa orosmoment visa sig. Klockan började springa iväg snabbare än vi jagade. Efter 5 timmar i gassande sol och svart våtdräkt kände både jag och Jocke av att det började bli småbrott att komma fram. Som nötallergiker missade Jocke den snabba energi (ballerinakex och snickers) som delades ut efter banan, och någonstans på Idö tog den medhavda energireserven slut.

Vi tog den sista kilometern i vattnet långsamt, men fokuserat. Axlarna protesterade, huvudet värkte, solen gassade, men det var bara att paddla på. Vi passerade till och med några lag i vattnet och klev sedan äntligen upp på Lidö och joggade ut på den sista 2,3 km långa sträckan. 20 meter innan målgången blev vi passerade av ett annat mixlag, som vi tidsmässigt legat jämnt med hela vägen och simmat om mellan Idö och Lidö. 6 timmar och 1 minut efter starten klev vi över mållinjen.

I efterhand så vet jag att jag drack alldeles för lite under första halvan av loppet. Trots den vätskerygga jag hade på mig så ersatte jag aldrig den vätska jag förlorade under de första halvlånga löpsträckorna. Mycket på grund av att jag, efter långsimmet mellan dessa sträckor, kände mig hyfsat normaltempererad och bekväm trots det starka solljuset. Mindre kläder kanske är lätt att tänka, men med tanke på hur sommaren sett ut så kändes ändå en hellång våtdräkt som det säkraste kortet, under teorin "hellre för varm än för kall". Att mitt skämtsamma "det värsta som kan hända är vindstilla och 30 grader varmt" skulle besannas var för glada amatörer som oss svårt att förutse och förbereda oss för.

Jag har i några dagar efter loppet ägnat mig åt en rejäl fysisk och mental baksmälla, där kroppen, och framförallt knoppen med kraft sagt ifrån. Mitt i all stress och press och missade nyckelpass lyckades jag ca 2 veckor innan loppet tappa kontakten med den allsmäktiga och ack så viktiga Träningsglädjen. Något som jag nu, med hjälp av vila, bra käk och enbart glädjeträning försöker råda bot på. Det som ligger framför mig är en rejäl funderare på vart träningen nu ska riktas. Större och längre utmaningar kräver större och längre träningar. Jag vill ju kunna göra det här med det leende en så grymt härlig upplevelse förtjänar!

Jag är helt fantastiskt nöjd över att jag lyckades med den utmaning som i Januari både verkade avlägsen och lätt omöjlig, och stolt över det arbete, både på egen hand och i team-building-syfte, som tagit mig och oss fram till målgången på Amfibiemannen. Jag är sjukt imponerad och inspirerad av min fantastiska lagkamrat, som med outtröttliga mängder glädje och energi ger sig i kast med utmaningar, som för honom denna gång kanske inte var så fysisk, men istället mentalt, och orkade peppa fram både sig själv och mig hela vägen i mål, när jag tog slut redan strax innan halva sträckan. Amfibiemannen 2012 var för mig hela resan från den dag i December när Jocke så smått började sin övertalningskampanj. Vilket äventyr!

Addnatures film om Amfibiemannen:

Simma/springa galna sträckor med andra träningsknäppa: 11,5 av 10 möjliga poäng.
Tankefel i uppladdning och vätskeintag: -2 av 5 möjliga.
Kramar,
Annica