Nedräkning, 22 km och Hörvärt!

Vansbro tjejsim är över och förbi, denna veckan började därmed den sista riktiga Nedräkningen. I måndags var det exakt 19 dagar kvar att träna, förbereda, diskutera, teama och fundera på Amfibiemannen. Jag har haft en ganska lugn vecka på jobbfronten, och därför kunnat ägna min tid åt flera sådana där smarta listor och ett riktigt äventyr, dock med lite mer fokus löpning än simning för tillfället.

Det kändes som en bra idé att veta om jag kunde springa 22 km innan jag gav mig ut och gjorde detta inklusive 5,4 km simning i skor och våtdräkt och ryggsäck och hela kittet. Sagt och gjort gav jag mig i Onsdags ut på mitt livs hittills längsta löptur, med en vattenflaska beredd och bara skogen, radion, Malin Baryard och Leif Mannerström som sällskap. Ingen av dessa två podar imponerade på det sätt jag kanske önskat mig, men det kanske var bra, då fokuset istället hamnade på njutningen av att vara ute en fantastisk svensk sommardag och uppleva Dalarnas sköna natur. Jag tänkte mig 3x8 km på en bana jag besökt ofta, vilket både skulle ge mig möjligheten att springa förbi bilen och stoppa i mig en frukt på vägen om det behövdes, och, kanske ännu viktigare, inte bjuda på några onödiga överraskningar x antal km från andra levande själar.

Det var magiskt. Kändes lätt och skönt och ljuvligt de första 8 km. Så lätt och skönt att det råkade bli en hittills outforskad 8 km-slinga som andrasträcka istället för min planerade rutt. Som i sin tur med råge fyllde på min löpglädje, när den ca 3 km in började bjuda på den ena knädjupa vattenpassagen efter den andra. Kan ni gissa hur skönt det var att svalka av fötterna? Efter vattenhindren kom det skön terrängstig, och förvånansvärt få frågetecken kring orienteringen. Det skulle väl vara den gången jag stod en stund och funderade på vad det kunde vara för skillnad på "Vinterslinga" och "Sommarled", innan jag tog några steg in på Vinterslingan (ja, jag vet att det är sommar, men den gick mer åt rätt håll) och insåg varför det behövdes minusgrader för att ta sig fram på just den biten av stigen. Det fick bli Sommarleden istället, som bjöd på precis den där tekniska terrängen som Salomon Trail Tours deltävlingar fått mig att älska mer än alla andra underlag, innan jag åter var tillbaka på utgångspunkten, passerade bilen på vägen ut på min sista 8 km-runda.

Den absolut skönaste biten på ett i övrigt riktigt härligt löppass var nog km 14-18. När endorfinerna sköljde genom kroppen och tempot gled upp tillsammans med mungiporna. Framåt km 20 började sedan kroppen så smått ifrågasätta huruvida jag verkligen borde hålla på med dylika aktiviteter, vilket gjorde att jag, fortfarande med humöret i behåll dock, nöjde mig med 22 km och genade från de sista 2 på min avslutande 8-kmslinga. Känslan av ett extralångt löppass och samtidigt ett steg i helt rätt riktning i träningen var riktigt skön!

Avslutningsvis tänkte jag tipsa på Heidi Anderssons grymt hörvärda sommarprat!
Nu ska jag ut i vattnet !
Kramar,
Annica