Träningsläger i Sälen!

Äntligen kommer rapporten från förra helgens härliga löpäventyr! Veckan har varit fullt ös medvetslös, innehållande jobb, träning, matexperiment, bus och mys, men nu har jag till slut landat för en lugn kväll på egen hand, och planerar att ägna den helhjärtat åt blogg, bok och vakt av öppnandet av anmälan till 2014 års mycket efterlängtade Kullaman. Men, detta inlägg ska ju inte handla om nu, utan om då, så här kommer det!

Eftersom ett inplanerat träningsläger blev inställt på grund av för lågt deltagande så lyftes frågan att sticka iväg över helgen för att göra ett eget träningsläger i de ljuvliga omgivningar som vi har turen att kunna hitta mindre än 3 timmar bort. Diskuterat och bestämt packade vi så in oss i bilen (varför blir alltid bilen full så fort man åker någonstans? Vems är alla prylar??) och styrde kosan norrut. Med ett kort fikastopp hos världens bästa syster i ett sommarsoligt Mora styrde vi vidare mot Sälen, förbi Högfjällshotellet, passerade Stöten och kom till slut fram till vårt läger för helgen, ett trevligt men för tillfället lite ödsligt vandrarhem i Gräsheden.

 Vi ägnade resten av kvällen åt att ladda energi, se oss omkring på de allra närmaste stigarna, och tidigt skutta i säng för en härlig träningsenergi för Lördagens planerade pass. Efter en skön frukost packade vi så in oss, lite extra energi och vätska och skovalet för dagen i  bilen och körde den korta sträckan tillbaka mot Stöten för att möta upp Kungsleden. Planen var långpass i lagom tempo för att se oss omkring och stämma av formen, och vi satte upp en maklig takt i den ständigt uppåtlutande, vackra naturen.

Solen värmde i nacken, fantastiska vyer mötte ögonen så fort man såg upp och underlaget bjöd på allt ifrån hård grusväg, till grisiga skoterspår, myr, och fantastisk, ljuvlig stig. Efter en storslagen paus och energiladdning uppe på ett fjäll vände vi kosan nedåt, och kunde plötsligt trycka på med farten, och skrattande och busande tog vi oss ned tillbaka till bilen. All and all ca 3 timmars löpnjutning i underbar miljö.

 Vi följde upp med en rejäl lunch och en stunds häng i solen med en bok (semester for real), innan vi laddade för nästa äventyr. Denna gång styrde vi mot Stöten för ett backpass i något av en favoritterräng, nämligen uppför, med blicken på toppstugan i lämplig svartmarkerad slalombacke. Jag kände mig oförskämt pigg trots morgonens timmar i rörelse, och kubbade på uppåt i korta snuttar, med pauser för att njuta av utsikten, hämta andan, och knäppa foton på Jocke, som sprang lite längre och mer utmanande än mig.

Stannade till på toppen för att dricka och hänga en stund, och vände sedan blicken nedåt (röd backe denna gången), och jag passade på att göra lite knäböjshopp och baklängeslöp på vägen nedåt. Sedan tog dock dagen ut sin rätt, och jag bara myste på i långsamt mak och gav efter för den ständiga lockelsen att plocka några av de fantastiska blåbär och hallon som fanns överallt längs löpsträckorna under helgen. 2 timmar efter att vi börjat nöjde vi oss och puttrade efter lite ärenden tillbaka mot Gräsheden för middag, bastumys och ännu en tidig sänggång.

Dag 3, sista dagen på vår träningshelg, åkte vi tillbaka mot Sälen för att stanna till på Sälfjällstorget och göra ännu ett efterlängtat löppass. Uppför samma skidbacke som vi sprang för snart ett år sedan, och kommer springa igen om mindre än en månad, och ut på fjället längs knöggliga, tekniska skoterspår. Det blev en form av intervallöpning, springa fort i svår terräng, stanna, titta på utsikten, gå, springa igen och så vidare framåt. Vädret bjöd på ännu en fantastiskt solig dag och Jocke och jag njöt storslaget av löpupplevelsen ihop. Efter en riktigt härlig nedförslöpa nedför samma stig som vi tagit upp styrde vi kosan hemåt, till bredden påfyllda med löpenergi, endorfiner och solsken.

 Så ska en ledig helg tas!
Kram,
Annica

Ps. Läs mer om vår träningshelg här, här och här !

Mellanspel

Ja, livet rullar på, sommaren fortsätter att bjuda på solsken, svettfläckar och njutningsfulla träningstimmar och rutinerna börjar så sakteliga smyga sig på igen efter semestertiderna. Senaste veckan ägnades åt jobb, träningsmys både hemma, på gymet, i skogen och i poolen och avslutades i stor stil i ännu en festdag i kärlekens tecken, när jag fick äran att vara en del av Sara och Jonas efterlängtade bröllop. Lite lulligt blev det framåt kvällen, så resten av helgen blev vigd åt soffmys, Resorb och bakismat. Tack så mycket alla härliga människor!

Ny vecka, nya tag, och jag började veckan med ännu en fastedag. Lite mer än halvvägs genom mitt projekt bjöd också på lite resultatkoll, dock med misstänkt missvisande resultat. Testet fortsätter dock, det känns bra och jag börjar få rutin i både fasta och ätardagar. Eventuellt så har jag varit lite för nyttig och ordentlig under dagarna emellan, vilket gav upphov till en riktigt tung och trött fastedag i Torsdags. Helgens rejäla energipåfyllning gav en pigg och produktiv dag igår. Experimentera mera!

Laddar för en riktig äventyrshelg tillsammans med Jocke, då svagheter ska övas upp och försprång ska skaffas inför kommande lopp. Peppade ut mig själv på en njutrunda idag, som trots tunga lungor bjöd på stora löpleenden i milt, lagom varmt solsken och underbara stigar kantade av svamp och blåbär. Känner mig lite småruggig, och satsar därför på näringsrik mat och snäll träning i ett par dagar. Nu kommer hösten smygande så smått, med alla sina utmaningar, men också med lite mer rutiner och chanser att drömma och planera för kommande veckor. Extra ser jag fram emot en nybildad tradition och favorit i form av Salomon Trail Tour Sälen, följt av ett nytt, lerigt äventyr i form av Tjurruset, och en galet peppig konsert med härliga, galna Gogol Bordello.

Vad gör du i höst?
Kram,
Annica

Påhejar-rollen

Ångaloppet 2013 skulle gå av stapeln, och än en gång befann jag mig tyvärr inte på startlistorna. Förra året ägnade jag mig åt helt annat och detta år togs beslutet baserat på tanken att ägna säsongen mer åt träningsglädje och förbättring, än stora läskiga utmaningar. Några som däremot med glädje antog utmaningen var det fantastiskt revansch-sugna laget Team Soleus och Tensor Fascia Latae, och jag tilldelades påhejar/fotograf/stolt flickvän-rollen.

Det visade sig bli en ljuvlig dag i fina omgivningar, med soligt skönt väder och många starka kämpar att titta, och heja på. Galet sugen på att vara med beskriver inte ens nära känslan när alla kutade iväg, peppiga, pigga och glada. Samma känsla kvarstod och förstärktes när lagen drygt 2 timmar senare började droppa in i målet. Nästa år blir det swim/run för mig. Behöver en lagkamrat!

Jocke och Niklas tog en finfin revansch med en 30 minuter bättre tid än förra året och peppen fullkomligt lysande ut ögonen när de sprang i mål efter 3 timmar och 22 minuter. Ett superfint och bra arrangerat lopp, dock lite svårtillgängligt för oss som ville följa deltagarna med kamera men utan båt.

Fastan i torsdags visade sig resten av veckan i en (till min stora förvåning) aning mindre matlust, känslan av att ha krymt magsäcken en del, som fått mig att tänka efter med portionsstorleken. Inget dåligt i det, så jag kör på och är idag snart halvvägs genom fastedag nr 2. Idag valde jag en annan taktik och tuggade i mig ägg, blåbär och fil (ca 180 kcal) till sen frukost, och kommer satsa mina resterande kcal på en rejäl tonfisksallad framåt kvällen. För att gå och lägga sig tokhungrig - det var inte alls roligt.

Kram,
Annica

Punka - Hurra!

Hade en sådan där dag igår. Lite sen till jobbet, kommer ut till cykelstället - tokpunka. Hej och hå. Tog mig ändå till jobbet, hade en lång dag med mycket att göra. Hem och ladda om. Det blev inte många knop gjorda rent fysiskt, men däremot mentalt. Det gäller som att komma på sig själv. Springa om hjärnan, som gärna tar sats och kastar sig in i alla "typiskt, blä för den här dagen"-tankar. Det gjorde jag!

Snörade på löpskor och sprang till jobbet för kvällens pass. Hade största leendet på mig hela timmen, och hela vägen hem. Som självklart inte kunde hålla sig längs grusvägen på vägen hem. Häpp, ut i blåbärsriset! Livskvalité, och en galen massa mer härlig energi resten av kvällen!

 Idag ägnar jag mig åt ett planerat litet experiment. Efter att ha fått frågan från en kund, och sett den här dokumentären, så blev jag sugen på att testa. Jag gör så. Inom det här häftiga yrket så ställs man ju dag ut och dag in inför nya frågor och utmaningar. Glädjen i att få jobba med människor, ingen dag blir den andra lik, någonsin. Och jag känner gärna på dieter och modefenomen för att själv bilda mig en åsikt. Hur känns det med LCHF? Hur fungerar det att bli vegetarian? Jag svarar ju alltid för mig själv och min egen upplevelse, men det känns lättare att argumentera och förklara utifrån en känsla, hellre än en uppfattning baserad på det jag läst/hört/sett.

Kritisk som jag är och är upplärd, så finns det många frågetecken i den ovan nämnda dokumentären, som för en nyfiken insatt bara nästan skrapar ytan på det den tar upp. Men, eftersom detta fick genomslagskraft (läste till och med om det på aftonbladet idag) så vill jag vara med. Det går ju alltid att pröva! Min upplevelse hittills (första fastedagen någonsin!) är väl med få ord beskriven som hungrig och trött, men jag lägger också på minnet den hur vansinnigt gott mitt enda mål mat smakade idag, och känslan av energi som fanns de efterföljande timmarna. Nu har jag kraschlandat i soffan och planerar att stanna här med en kopp te och en del självömkan över mitt värkande huvud och min kurrande mage. Mer rapport inom kort!

Happy days!
Kram,
Annica

Mer träning - Mer filosofi!

Tack ! Tack alla fantastiska härliga människor som har gett feedback på det senaste inlägget. Som har sagt mig hur modig jag är, hur mycket ni känt igen er, gett mig av era egna historier. Det betyder mycket att få beröm, ännu mer att få höra att jag berör med min historia och mina tankar.

Jag ska fortsätta filosofera här på bloggen. Sanningen är den att jag skriver här mycket för min egen skull. Det var skönt att sätta lite ord på tankar som kanske inte helt synligt fanns på insidan innan. Att inse att slutsatsen på mina stundtals mörka funderingar om kroppsuppfattning och vikt trots allt är sköna känslor som stolthet och glädje. Det är bra. Jag passar på att ännu en gång tipsa här på bloggen om min husguru och favoritfilosof (eller en av top 3 i alla fall) i form av den här länken . Det är ett sommarprat från 2008 och kommer vara 60 väl spenderade minuter. Lyssna på löprundan eller promenaden eller bara på hemmaplan. Många härliga och träffande ord om lycka som grundprogram och standard som förhållningssätt.

Träningsmässigt då hallå träningsbloggerskan?
Jo! Första jobb-veckan efter semestern förväntade jag mig inga enorma prestationer av mig själv, det tar trots allt både tid och kraft att hitta tillbaka till rutiner och tidiga mornar. Men! Träningsglädjen och energin har följt med mig sedan laddningen förra veckan, och det har blivit både massor av rena glädjepass, och mer genomtänkta kvalitetspass. Löpintervaller, HIT-pass, en timme som stepinstruktör och en halvtimmes fullkomlig löplycka på stigar i skymmningen en regnig tisdagskväll ihop med Jocke har blandats med ett tungt överkroppspass på gymet, lugna rörlighetspass och träning, träning, träning på ett litet sidoprojekt jag har lagt mig till med.

 

Igår gav en orolig och frusen nattsömn upphov till en liten, liten halsont och sliten känsla i både kropp och lungor, så det blev en stillsam fredag och lite extra smart energi till mellanmål och middag. I morse vaknade jag pigg, fräsch och glad igen, och har därför just kommit hem från en dryg timmes lugn lek i skogen. Ville vara lite försiktig med tanke på förkylningsvarningflaggorna igår, så det blev ett lugnt tempo och fokus på upptäckarbus istället. Massor av nya stigar, orientering och en hel del "rakt ut i blåbärsriset" kändes lagom i rekordvärmen, och nu planerar jag ett längre yogapass för att vara tillbaka i full form i morgon igen!

Kram,
Annica

Viktigt !

"Men åh, är du gravid?" "Jag ser ju att du har någonting i magen.." "Du ska väl inte lyfta sådär tungt" "Jag hörde av någon att du är gravid..?"

Det här känns viktigt. Jag brukar försöka i största möjliga mån hålla mig till positiva härliga träningspeppiga inlägg, men nu vill jag skriva om kroppar, kroppsideal och kommentarer. För det är så att det senaste året har jag hört kommentarer som liknar de ovanför fler gånger än jag kan räkna. Och varje gång, rodnande fått svara någonting i stil med "Eeh nej, hehe, det är bara mat i min mage förstår du..". Och sedan har jag gått hem och haft ont. I själen. I självkänslan.

Jag är outsägligt stolt över min kropp. Min kropp, som gått från att vara en fet, olycklig tonårings mulliga, molnformade figur, till allt det jag har idag. Min kropp, som är i sin hittills bästa form någonsin, som springer längre och snabbare, som lyfter tyngre och med bättre teknik, som känner en sådan fantastisk glädje över att få svettas, anstränga sig, förbättras. Jag springer inte snabbast på något lopp, men jag ägnar mig däremot, uppfylld av ett njutningsfyllt leende, åt att springa i 3 timmar för att det är kul och känns bra. Stolt. Det är ordet. Jag klarar varje månad av någonting jag förut inte trott var möjligt. För att min hjärna fortfarande minns det där som sades i korridorerna på ett högstadium i en annan tid, en annan kropp.

Annica 2005

Det jag har kvar som minne från mina tonår, förutom minnena i sig, är en liten, liten kula mitt på magen. Jag har kallat den allt ifrån min Puh-tänkar-mage till tjockismagen, men accepterat att den är där. Kroppen är ju ändå fantastisk, och den jag har är den jag har. Den förändras och anpassar sig och blir starkare. Men magen är mitt ställe - de flesta kvinnor har något, ni vet där, där för många goda efterrätter och för många vilodagar i rad visar sig först. Jag har inga problem med detta. Det är så det är. Så här jag ser ut.

När jag tränar för att bli smalare så tränar jag inte. Motivationen tryter så fort jag börjar tänka i sådana banor "jag tränar för att jag inte duger som jag är". Jag tränar för att det är jag. Jag älskar det. Hur jag ser ut blir underordnat hur jag mår. Jag mår bra av att träna och äta bra. Jag mår också bra av att äta glass i solskenet. Av att ägna timmar åt att pyssla i köket med både mat och bak. Det är jag.

Grejen jag försöker säga här är väl följande, alla har en historia. Ett förhållande till sin kropp. Och jag förstår verkligen inte hur någon kan få för sig att kommentera en graviditet utan att veta. Det måste bli så otroligt pinsamt att ha fel. Och det känns riktigt förjävligt att få höra frågan. Att behöva försvara sig genom att nervärdera sig själv "Nejdå, jag har bara lagt på mig lite vikt förstår du". Och tänk om. Tänk om den du frågar inte alls vill vara gravid. Tänk om den du frågar har försökt i flera år och inte lyckats. Tänk om den du frågar kämpar varje dag för att tänka positivt om sin kropp. Tänk om den du frågar redan har minskat mer än 30 cm i midjemåttet och slåss mentalt för att komma ihåg hur långt hon har kommit. Tänk om hon, som jag, är nöjd och stolt över sin kropp och inte alls har planer på att bli gravid de närmaste åren.

Annica 2013

 Det här är en uppmaning, ett upprop. Sluta kommentera! Tänk igenom kommentarer om andras kroppar innan de hoppar ut ur din mun. För det är viktigt. Hur mysigt och härligt du än tycker att det vore om den du frågar faktiskt vore gravid, så är det inte mätbart jämfört med smällen du ger den som inte är det. Låt kroppen vara som den är och var stolt över den. Den är ju du! Det är så här du ser ut, din härliga, sexiga kropp visar ju vem du är, vad du gjort, bär på minnen över vem du varit. Alla ärr, alla bristningar, alla skavanker är där för att du blivit du. Och du är fantastisk, precis som du är. Just nu. Alltid.
 



Remember.
Kram,
Annica

Semester!

Det blev en både väntad och oväntad bloggpaus här i ett par veckor, inte för att jag inte tänkt tusen gånger "ååh, det här skulle man sätta upp på bloggen!", och inte heller för att jag inte upplevt det ena fantastiska, härliga, svettiga träningpasset efter det andra, utan helt enkelt för att jag tog semester och ledigt och har ägnat mig ännu lite mer åt träningen, solskenet och familjen, och ännu lite mindre åt tv-apparater, datorer och internet. Härligt med semester på mer än ett sätt!

Vad har jag nu hittat på sen senast då? Jo, det blev en fortsatt bra tränings- och sommarvecka efter mammas födelsedag där bland annat jordgubbsplockning, strutsfarmsbesök, ett häftigt besök i Vattnas konsertlada och HIT-lek i en soldränkt backe ingick.

 Inför de sista jobbdagarna innan ännu en veckas semester laddade jag och Jocke bilen och kropparna för ett lite större äventyr. Jockes och Pers grymt häftiga påhitt i form av Traillöpningsläger i Augusti medförde behovet av att utforska stigarna vid vackra Medskosjön och längs Gästrikeledens ljuva terräng. Per hade lyckats dra till knäet på något vis och blev tillförordnad vila, vilket öppnade en plats som Stand-in-Per på Måndagens utflykt. Självklart hoppade jag på chansen och i löparkläderna, och vi gav oss ut strax innan lunch genom hav av smultron och blåbär, och njöt båda hejdlöst av ca 11 km i omväxlande mjuk, mossig, blåbärsterräng, grusvägar, hav av sten uppe på åsen och en fantastisk utsikt över Ockelbo från toppen av Rönnåsen, innan vi vände hemåt igen längs samma härliga vägar. Ett galet härligt äventyr och en mer än väl spenderad sommardag!

 Efter denna halvmara gick kroppen ner på halvfart både mentalt och fysiskt, och fokuset fick ligga på jobb, packning och återhämtning under de följande dagarna. En tripp till Karlstad och ett härligt pulspass med både fys och cardio följdes upp av med Gyllene Tider på Mariebergsskogen. Dagen därpå passade jag på att uppleva ett av mina största sommarnöjen, nämligen att springa mig sjösvett i en soldränkt skog, och sedan hoppa direkt ned i närmsta lämpliga sjö. Med paus för besök i Norrstranskyrkan för dop av det första (trots 13 kusiner) kusinbarnet Stella puttrade sedan bilen vidare söderut, denna gång med siktet inställt på det årliga ridlägret på vid Vätterns strand och Hökensås underbara natur. Det blev en äventyrlig resa, där vi tjejer fick uppleva prov på att vi inte bara tillsammans utgör ett förstklassigt däckbytarteam, utan också att lokalbefolkningen i lilla Värsås både hade tillgång till förvånansvärt många kompressorer och var fantastiskt hjälpsamma, när vårt förstklassigt bytta reservdäck visade sig ha slut på luft.

Slutligen framme och installerade i stugan på Bränntomt infann sig semesterlugnet. Det finns nog inte varken ord eller bilder som rättmätigt beskriver känslan av att, tillsammans med hela familjen, tillbringa 2-3 timmar varje dag på en doftande hästrygg, som med öronen spetsade och glatt frustande dansar fram både under dressyr- och hopplektioner och på långa, härliga uteritter i omätliga mängder blåbärsris och mjuka, sandiga stigar. Mellan ridpassen fanns tid för fika, blåbärsplockning, umgänge, sällskapsspel, middagslurar och, såklart, ännu lite mer träning (!). Det blev både fys och löpning i olika konstallationer, också i kombination med det där doppet i närmsta lämpliga sjö, ensam och i sällskap med starka härliga mamma och Carro.

I grunden påfylld, uppfylld i själen med energi och sommarglädje är jag nu hemma i Falun igen och laddar för ett Augusti fyllt av både jobb och mys. Härligt att vara på semester, härligt att vara tillbaka.

Vi hörs :)
Kram,
Annica