Viktigt !

"Men åh, är du gravid?" "Jag ser ju att du har någonting i magen.." "Du ska väl inte lyfta sådär tungt" "Jag hörde av någon att du är gravid..?"

Det här känns viktigt. Jag brukar försöka i största möjliga mån hålla mig till positiva härliga träningspeppiga inlägg, men nu vill jag skriva om kroppar, kroppsideal och kommentarer. För det är så att det senaste året har jag hört kommentarer som liknar de ovanför fler gånger än jag kan räkna. Och varje gång, rodnande fått svara någonting i stil med "Eeh nej, hehe, det är bara mat i min mage förstår du..". Och sedan har jag gått hem och haft ont. I själen. I självkänslan.

Jag är outsägligt stolt över min kropp. Min kropp, som gått från att vara en fet, olycklig tonårings mulliga, molnformade figur, till allt det jag har idag. Min kropp, som är i sin hittills bästa form någonsin, som springer längre och snabbare, som lyfter tyngre och med bättre teknik, som känner en sådan fantastisk glädje över att få svettas, anstränga sig, förbättras. Jag springer inte snabbast på något lopp, men jag ägnar mig däremot, uppfylld av ett njutningsfyllt leende, åt att springa i 3 timmar för att det är kul och känns bra. Stolt. Det är ordet. Jag klarar varje månad av någonting jag förut inte trott var möjligt. För att min hjärna fortfarande minns det där som sades i korridorerna på ett högstadium i en annan tid, en annan kropp.

Annica 2005

Det jag har kvar som minne från mina tonår, förutom minnena i sig, är en liten, liten kula mitt på magen. Jag har kallat den allt ifrån min Puh-tänkar-mage till tjockismagen, men accepterat att den är där. Kroppen är ju ändå fantastisk, och den jag har är den jag har. Den förändras och anpassar sig och blir starkare. Men magen är mitt ställe - de flesta kvinnor har något, ni vet där, där för många goda efterrätter och för många vilodagar i rad visar sig först. Jag har inga problem med detta. Det är så det är. Så här jag ser ut.

När jag tränar för att bli smalare så tränar jag inte. Motivationen tryter så fort jag börjar tänka i sådana banor "jag tränar för att jag inte duger som jag är". Jag tränar för att det är jag. Jag älskar det. Hur jag ser ut blir underordnat hur jag mår. Jag mår bra av att träna och äta bra. Jag mår också bra av att äta glass i solskenet. Av att ägna timmar åt att pyssla i köket med både mat och bak. Det är jag.

Grejen jag försöker säga här är väl följande, alla har en historia. Ett förhållande till sin kropp. Och jag förstår verkligen inte hur någon kan få för sig att kommentera en graviditet utan att veta. Det måste bli så otroligt pinsamt att ha fel. Och det känns riktigt förjävligt att få höra frågan. Att behöva försvara sig genom att nervärdera sig själv "Nejdå, jag har bara lagt på mig lite vikt förstår du". Och tänk om. Tänk om den du frågar inte alls vill vara gravid. Tänk om den du frågar har försökt i flera år och inte lyckats. Tänk om den du frågar kämpar varje dag för att tänka positivt om sin kropp. Tänk om den du frågar redan har minskat mer än 30 cm i midjemåttet och slåss mentalt för att komma ihåg hur långt hon har kommit. Tänk om hon, som jag, är nöjd och stolt över sin kropp och inte alls har planer på att bli gravid de närmaste åren.

Annica 2013

 Det här är en uppmaning, ett upprop. Sluta kommentera! Tänk igenom kommentarer om andras kroppar innan de hoppar ut ur din mun. För det är viktigt. Hur mysigt och härligt du än tycker att det vore om den du frågar faktiskt vore gravid, så är det inte mätbart jämfört med smällen du ger den som inte är det. Låt kroppen vara som den är och var stolt över den. Den är ju du! Det är så här du ser ut, din härliga, sexiga kropp visar ju vem du är, vad du gjort, bär på minnen över vem du varit. Alla ärr, alla bristningar, alla skavanker är där för att du blivit du. Och du är fantastisk, precis som du är. Just nu. Alltid.
 



Remember.
Kram,
Annica

Semester!

Det blev en både väntad och oväntad bloggpaus här i ett par veckor, inte för att jag inte tänkt tusen gånger "ååh, det här skulle man sätta upp på bloggen!", och inte heller för att jag inte upplevt det ena fantastiska, härliga, svettiga träningpasset efter det andra, utan helt enkelt för att jag tog semester och ledigt och har ägnat mig ännu lite mer åt träningen, solskenet och familjen, och ännu lite mindre åt tv-apparater, datorer och internet. Härligt med semester på mer än ett sätt!

Vad har jag nu hittat på sen senast då? Jo, det blev en fortsatt bra tränings- och sommarvecka efter mammas födelsedag där bland annat jordgubbsplockning, strutsfarmsbesök, ett häftigt besök i Vattnas konsertlada och HIT-lek i en soldränkt backe ingick.

 Inför de sista jobbdagarna innan ännu en veckas semester laddade jag och Jocke bilen och kropparna för ett lite större äventyr. Jockes och Pers grymt häftiga påhitt i form av Traillöpningsläger i Augusti medförde behovet av att utforska stigarna vid vackra Medskosjön och längs Gästrikeledens ljuva terräng. Per hade lyckats dra till knäet på något vis och blev tillförordnad vila, vilket öppnade en plats som Stand-in-Per på Måndagens utflykt. Självklart hoppade jag på chansen och i löparkläderna, och vi gav oss ut strax innan lunch genom hav av smultron och blåbär, och njöt båda hejdlöst av ca 11 km i omväxlande mjuk, mossig, blåbärsterräng, grusvägar, hav av sten uppe på åsen och en fantastisk utsikt över Ockelbo från toppen av Rönnåsen, innan vi vände hemåt igen längs samma härliga vägar. Ett galet härligt äventyr och en mer än väl spenderad sommardag!

 Efter denna halvmara gick kroppen ner på halvfart både mentalt och fysiskt, och fokuset fick ligga på jobb, packning och återhämtning under de följande dagarna. En tripp till Karlstad och ett härligt pulspass med både fys och cardio följdes upp av med Gyllene Tider på Mariebergsskogen. Dagen därpå passade jag på att uppleva ett av mina största sommarnöjen, nämligen att springa mig sjösvett i en soldränkt skog, och sedan hoppa direkt ned i närmsta lämpliga sjö. Med paus för besök i Norrstranskyrkan för dop av det första (trots 13 kusiner) kusinbarnet Stella puttrade sedan bilen vidare söderut, denna gång med siktet inställt på det årliga ridlägret på vid Vätterns strand och Hökensås underbara natur. Det blev en äventyrlig resa, där vi tjejer fick uppleva prov på att vi inte bara tillsammans utgör ett förstklassigt däckbytarteam, utan också att lokalbefolkningen i lilla Värsås både hade tillgång till förvånansvärt många kompressorer och var fantastiskt hjälpsamma, när vårt förstklassigt bytta reservdäck visade sig ha slut på luft.

Slutligen framme och installerade i stugan på Bränntomt infann sig semesterlugnet. Det finns nog inte varken ord eller bilder som rättmätigt beskriver känslan av att, tillsammans med hela familjen, tillbringa 2-3 timmar varje dag på en doftande hästrygg, som med öronen spetsade och glatt frustande dansar fram både under dressyr- och hopplektioner och på långa, härliga uteritter i omätliga mängder blåbärsris och mjuka, sandiga stigar. Mellan ridpassen fanns tid för fika, blåbärsplockning, umgänge, sällskapsspel, middagslurar och, såklart, ännu lite mer träning (!). Det blev både fys och löpning i olika konstallationer, också i kombination med det där doppet i närmsta lämpliga sjö, ensam och i sällskap med starka härliga mamma och Carro.

I grunden påfylld, uppfylld i själen med energi och sommarglädje är jag nu hemma i Falun igen och laddar för ett Augusti fyllt av både jobb och mys. Härligt att vara på semester, härligt att vara tillbaka.

Vi hörs :)
Kram,
Annica

Mammas Birthday-WO 2013

Tiden går och sommaren är här, vilket förutom alla andra fördelar också för med sig min fantastiska mammas födelsedag. Turligt nog har hon varit på besök här i Dalarna den senaste veckan, och vi kunde bränna av ett riktigt ordentligt traditionsenligt Birthday work out i solskenet på Hemus ljuvliga spårcentral.

 Tre starka tjejer joggade igång kropparna och sedan förberedde vi oss. Sedan vårterminens slut har jag ägnat mig åt ett nytt pass uppe på Actic, kallat Outdoor Bootcamp, ett galet roligt cirkelpass utomhus, med mycket fokus på samarbete, och jag lät detta inspirera till årets påhitt. Vi rekade en kortare, flack löprunda på ca 700-800 meter och satte ihop detta med två övningar till ett litet HIT-pass. En av oss fick göra plankarmhävningar (ner på armbågarna, upp på händerna) x10 + 10 mountain climber, den andra fick göra pistols (5 st, byt ben 5 st osv) och den tredje sprang rundan. Sedan byttes vi om och körde 2 hela varv, dvs alla gjorde alla övningar 2 gånger. Lite längre vila och vattenpaus på det, och sedan körde vi ännu en cirkel, samma princip, men denna gång med 5+5 dips och armhävningar som första övning, och 5+5 utfallssteg och upphopp som övning nummer två. Tredje personen sprang sin runda. Ännu en gång 2 varv och oj vad det började kännas i kroppen!

Vi avslutade storslaget med en liten minicirkel på 50 sekunder kör, 10 sekunder vila och tre övningar = 3 minuter. Valet föll på fällkniv, jägarvila och assisterade pullups och sen var kropparna trötta och folket glada och nöjda. Ett riktigt skönt effektivt pass som tog ungefär en timme.

Träningstraditionsskapande är något av det roligaste man kan hålla på med!
Kram,
Annica

Swim/Run Stångtjärn

En aning lite tråkigare sommarväder idag hindrade definitivt inte äventyrslustan! Vi trotsade blåsten, drog på oss träningskit och puttrade upp mot Stångtjärn, en finfin liten tjärn i utkanten av Falun, med ett gäng riktigt härliga löpspår omkring sig, däribland en väldigt lagom 2 km-runda runt själva sjön. Perfekt för att återuppleva ett av förra årets största tilldragelser: amfibielöpning, eller swim/run som jag oftast säger!

Trots att vi har jobbat mer på egen hand denna säsong känns teamkänslan tydligt mellan mig och Jocke när utrustningen åker på inför sådana här äventyr. Med en helt annan känsla i kroppen för både löpningen och simningen detta år jämfört med det lite mer prestationsinriktade förra året så var med massor av pepp och träningsglädje jag satte av på en uppvärmningsrunda runt sjön (2 km). Sedan var det  dags att känna på vattnet (underbart, fantastiskt skönt !) för en ca 300 meter lång simtur. Jag känner fortfarande av lite träningsvärk sedan söndagens 3 km-vända, men njöt ändå storligen av att kunna driva på i simningen. Upp och hoppa ur vattnet, och sedan blev det en ca 1,5 km lång löpning till nästa simsträcka, denna gång en lite kortare bit, ca 200 m. Sista varvet blev hela varvet runt sjön 2 km, och första simsträckan (300 m) baklänges hem. All and all lite drygt en timmes träning.

Min kropp känns lite förvånad över alla mina nya tilltag, och hotar med träningsvärk i alla möjliga underliga och mindre underliga ställen. Har en galen träningspepp och -glädje just nu, för vad drar väl fram detta hos mig bättre än massor, massor av VARIATION!

Efter förra årets lite hankiga Amfibieman har jag lovat mig själv en paus från utmaningar som känns större än jag mäktar med. Satsat mer på glädje och mindre på fart och/eller placeringar. Hållit löftet om att bara starta i lopp med hela kroppen full av glädjepepp inför äventyret och känslan av att ta ut mig. Inte så förvånande har detta lett till att jag plötsligt hittat ett helt annat flyt i löpningen, ett snabbare bekvämtempo och mod att våga mig på allt längre sträckor. Simningen har varit ett superbra avbrott i all benträning och ger förutom variation lite påtvingad, men nödvändig, tid för reflektion, då ljudböcker eller musik inte finns att tillgå med huvudet under vattnet.

Jocke är däremot riktigt revanschsugen, och ska tillsammans med pappa Niklas köra en repris på Ångaloppet 11 Augusti. Som har startat en sprintklass. Som jag är hemligt kanonsugen på. Någon frivillig lagkamrat?

Kram,
Annica

Återhämtning och mysträning!

Japp, dagen efter ett stort lopp ägnar jag vanligtvis åt att vila ikapp med knakande knän och minus på energikontot, men simlopp verkar inte riktigt gå in i samma kategori som att fjanta runt på skogsstigar. Efter en vansinnigt vacker och mysig kväll på en camping i Vikarbyn med skumpa, grill och schack, en lite orolig natt i ett svettigt tält och en välbehövlig frukost på det klassiska café Fricks i Rättvik så puttrade bilen upp mot Vidablick, en utkiksplats strax ovanför Rättvik, för skogspromenad och planering inför veckan. Mitt livs första betalda semesterdag. Det blev en lugn och skön dag i solskenet tillsammans med världens finaste inspirationskälla, och en skön stund i värmen på balkongen, innan det var dags för träning.

En sommarkväll när solen står lågt finns det få saker jag hellre gör än att går ut och leker loss i den lokala lekparken. Vi joggade igång kropparna, och brände sedan av ett rejält high intensity-pass som jobbade igenom hela kroppen. Sedan hade jag varningar om kramp både i framsida lår och rumpa, och tempot hemåt blev därför en aning långsammare än tempot bort.

Med en ganska rejäl träningsvärk vaknade jag därför för min andra dags betald semester någonsin, och ägnade även denna dag åt lugnt hemmapyssel följt av fika tillsammans med mamma, som kommit norrut för att spendera några lediga dagar ihop med mig. Till all lycka så kom hon åkande med en rejäl hink jordgubbar. Jag är uppfödd på att spendera somrarna med att föräta mig på först jordgubbar och smultron, och sen vildhallon och blåbär, som alla bäst äts precis som de är med fil utomhus i solskenet tidigt om morgonen. C-vitaminladda, kan vi kalla det. Eller sommar.

Vi följde upp en lugn dag med en tur på stigarna i Jungfruskogen och på Lugnet. Det blev ett lugnt tempo, skönt för mina stela ben och rumpa, och en 8-9 km lång sväng med en rejäl backe på ca 2 km stadigt uppför + 2 km brant utför på mitten. Jag tog chansen och njöt hejdlöst av sommarvindar, syre, fina vyer och endorfiner, och mamma var en riktig hjälte, som hakade på och kämpade, trots att hon haft oförtjänt uppförsbacke i löpningen de senaste veckorna.

Jaa. Träningsvärken i axlarna börjar ersättas av ny, annan träningsvärk. I morgon verkar det bli simning, kanske till och med ett swim/run? :)
Kram på er därute,
Annica

The Epic Battle of Vansbro - And the winner is..

Ja, det blev allså Annica Barracudan Eriksson som lyckades försvara familjetiteln och ta hem segern med en och en halv minut till godo. Båda systrarna är dock rörande överens om att de verkliga vinnarna från detta upptåg är båda två tillsammans lika mycket. För vad roligt vi har haft på vägen! Och vilken bra träningsmotivator det har varit! Och vilka kanontider vi presterade! Grymt imponerande och inspirerande jobbat, säger jag både till världens bästa syster, och till mig själv.

Nu till själva loppet:

Det är någonting med mig, våtdräkter och väder. Inför Amfibiemannen sa jag mer än en gång att "Det värsta som kan hända är att det är 30 grader varmt och strålande sol.". Och trots löften om 17 grader och regn sken solen från en klarblå himmel och värmen var påtaglig redan innan jag hunnit upp ur sängen på söndagsmorgonen. Turligt nog (eller?) så skulle det bara simmas, inte springas, denna dag, och vi laddade upp med en rejäl brunch, serverat med rikliga psykningar och nervösa ögonkast. Lagom på förmiddagen kunde vi sedan packa in oss i bilen och rulla ned mot Vansbro. Jag blev ärligt talat allt mer nervös ju fler mil som passerades (hur skulle detta nu gå?), men när vi väl var på plats och invinkade på en bra parkeringsplats så tog prerace-effektiviteten över. En sväng förbi ICA för komplimenterande mellanmål, följt av ombyte och häng en stund innan det var dags att röra oss bort mot startområdet. Jag valde att gå bortåt iklädd nercabbad våtdräkt, något som snabbt blev ganska svettigt (och syns på solbrännan idag) i det starka solskenet.

Vi var på plats i god tid, och hann njuta av känslan bland alla andra nervösa, svettiga människor (älska stora lopp för detta!) innan det var dags att dra upp våtdräkten, få en lyckatillpuss av Jocke och dra på badmössan. Min plan att ta nära rygg på Carolina fram till sista kilometern gick om intet redan innan vi hunnit ner i vattnet, då jag hamnade före genom tidtagningsfållan. Så då var det bara att simma på!

 Jag har inte hittills i år varit så lycklig över att komma ner i kallt vatten. Galet skönt. Jag kom ganska snabbt in i rytmen och plaskade på så gott det gick. Jag hamnade ganska snabbt långt fram i min startgrupp, vilket var skönt, jag kunde simma på utan att störa eller störas av någon annan. En nervös blick över axeln avslöjade att Carolina anammat min tidigare plan och låg hack i häl bakom mig. Ganska snart var vi dock framme vid de långsammare i startgruppen som startat 12 minuter före oss, och vi tror att det är här, i kryssandet mellan människor, som jag lyckades skapa det försprång jag kunde behålla in i mål. Jag stördes faktiskt inte så mycket av allt folk, visst blev det en del kryssande, men jag valde ofta vägen mellan folk som bröstsimmade brett nog, vilket gjorde att jag kunde hålla kursen framåt hyfsat rak. Mån om att inte tappa försprånget så tog jag mig inte mycket tid att se mig omkring, utan pinnade på framåt och njöt hejdlöst av känslan av att få hjälp av strömmen i Vanån.

 Av en slump såg jag en boj med 1200 på, och enligt min känsla i kroppen så var 1200 simmade meter ganska rimligt (visste då inte att bojarna räknade ner, inte upp). Plötsligt var jag i svängen upp i Västerdalälven och den sista kilometern, nu i motströms. Det var ljuvligt att komma in i ännu lite svalare vatten, och stärkt av vetskapen att jag var på sista kilometern så drev jag på vidare. Strömmen var kännbar, men inte så farlig, utan jag la mig strax utanför de andra simmarna och försökte hålla detta spår hela vägen in i mål. Plötsligt var jag framme och kunde kliva upp, på skakiga ben och fira att jag vunnit utmaningen. Carro var inte långt efter, och fick en stor välförtjänt kram när hon klev upp ur vattnet. Två glada kämpar kunde sen dra vidare mot ombyte och matservering. Min sluttid blev 47,08 minuter, och jag är galet nöjd med den. Med min tid var jag 4 minuter från top 100 av kvinnorna, och 8 minuter från top 100 herrar.

 Vansbrosimningen är ett enormt arrangemang, som jag tycker fungerar fantastiskt smidigt. Ett extra plus på matserveringen, som med detta års självplock var avsevärt mycket bättre än förra årets försök till servering via personal.

Att simma 3 km öppet vatten är så galet (ursäkta språket) jävla roligt. 12 av 10 badankor. Nästa år ska jag dock försöka seeda in i en bättre startgrupp, kanske kan jag fila ännu mer på min finfina tid med lite mindre folk framför att simma om?
Kram,
Annica

The Epic Battle of Vansbrosimmet - warmup

En synnerligen utbildad läkare möter på söndagen den tävlingsmässigt erfarna personliga tränaren i ett Episkt slag om familjetiteln på Vansbrosimmets 3 km simning i öppet vatten.

Den regerande mästaren, dock inte på denna distans, utan på den avsevärt kortare tjej-versionen av loppet från föregående år, är Annica, som klev upp ur vattnet med imponerande 17 sekunders försprång till sin utmanare. Annica, också känd som Barracudan, har uppvisat storform i vattnet under vårens uppladdning. "Jag har laddat med mycket intervaller, både i vattnet och på land, i kombination med riktad styrka, rörlighet och kondition. Jag är grymt peppad och redo att hoppa i vattnet!" säger hon i intervju med bloggskrivaren. Inför tävlingen har det florerat rykten om förkylningar och viloveckor, något som Annica själv dock inte vill kommentera. Föregående säsong uppvisade hon stark simteknik under sträckorna i öppet vatten både under Vansbro tjejsim och senare under säsongen på aquathlon-tävlingen Amfibiemannen. På frågan om någon speciell taktik inför slaget glittrar hon karaktäristiskt med ögonen och svarar hemlighetsfullt "Jodå, en stark taktik har jag allt lagt upp, helt klart. Det ska bli galet skönt att äntligen sätta mina planer i verket."

Utmanaren, som med endast fåtal sekunder förlorade gren efter gren under 2012:s tjejklassiker, är Carolina, också känd som Dr Eel. Carolina har dock uppvisat en imponerande form denna säsong i närliggande grenar såsom backlöpning och minigolf, och har enligt rykten ivrigt försökt psyka sin motståndare med dolda avslöjanden om sin rigorösa träning inför loppet. När bloggskrivaren ringde för att boka intervjun fick hon prov på detta genom kommentaren "åh, ursäkta att jag inte kunnat svara, jag har just simmat en timme i Siljan...". Enligt Carolina är taktiken att "simma snabbt, snabbare än Annica", och om man ser bakåt i tiden så bör hon också ha en liten fördel i denna taktik, då hon var några år äldre och mer medveten under den simträning de båda tävlande genomfört i sin ungdom. En stark teknik är viktigt för effektiv simning, och små skillnader kan vara det enda som behövs för att ge det där viktiga försprånget i vattnet.

Det är i sanning ett Episkt slag som kommer gå av stapeln klockan 14.00 i morgon söndag i Vanån/Västerdalälven. Vattentemperaturen ligger på behagliga 16.1 grader och det kommer vara optimala förhållanden för detta styrkemöte. Två systrar i jakt på familjetiteln, två envisa krigare som vägrar ge upp stoltheten, två utmanare i kampen om Det Episka Slaget om Vansbrosimmet.

En racereport kommer så snart vinnaren är korad.

Haha, var tvungen att göra detta inlägg. Blodigt allvar, eller?
Kram,
Annica

Salomon Trail Tour Globen 2013

Det blev en liten bloggpaus här, inte så mycket för att jag inte tänkt på bloggen eller att jag inte har tränat, utan snarare att jag har blandat flera av de där Wohooo! YES! träningspassen med pass som inte alls känts helt okej. Alla pass kan inte kännas perfekta såklart, så jag har jobbat på och njutit av känslan när flytet funnits där. Jag fick lite svar på frågetecknen i kroppen när jag vaknade i morse med huvudvärk och ond hals. Så nu blir det, tvärtemot min första plan, vila, värme och vatten i några dagar. Planen är att vara frisk, pigg och kry inför kommande helg och Epic Battle of Vansbrosimmet.

Dock ska detta inlägg handla om en favorit i repris i ny tappning, när jag och Jocke ännu ett år packade in oss i bilen och puttrade till Stockholm för ett besök på de härliga trailstigar som Stockholm kan bjuda på i Salomon Trail Tour Globen. Förra året sprang jag 10 km och njöt av stämning, underlag och känsla, så detta år satsade jag på 21-km sträckan för lite mer äventyr, tid i spåren och utmaning för mina ganska ovana långdistansben. Det närmaste jag har kommit ett halvmaraton sedan Sälen förra året är mina 19 km löpning/klättring/krypning i årets upplaga av Kullamannen, och jag kände definitivt av bristen på långpass mot slutet av denna upplevelse. Men nu tar vi början först!

Foto från Miranda

Lite lätt sena och lite lätt förvirrade bland avstängda gator och krångliga gps-instruktioner skenade jag och Jocke in på gågatan nedanför Globen och hann precis hämta våra nummerlappar i tid. Tiden räckte sedan till ombyte, tre klunkar apelsinjuice, en halv bar och lite vatten, innan vi joggade ut, hejade på alla härliga kända ansikten och gav varandra en lycka-till kram. Jocke klämde sig sin vana trogen fram mot täten i startfållan, medan jag nöjde mig någonstans i mitten. Starten gick och jag hängde på en Team Nordic Trail-rygg, som höll ett gott tempo, för att få lite draghjälp under de första kilometerna eftersom uppvärmningen jag hunnit med varit minimal. Asfalt och lätt nedförslut leder ut från staden och in på ett kort besök i skogen innan Hammarbybacken tornade upp sig.

Foto från Miranda

Fördelen med att starta säsongen i Kullaberg med sina monsterbackar är att inga backar, hur långa eller skrämmande de än är, lyckas se värre ut än de jag redan erövrat. Det kändes att jag har lagt lite extra fokus vid uppförsbackar i träningen under denna månad, och jag nötte på uppför med gott humör och god energi. Väl på toppen fanns den första efterlängtade klunken vatten i det varma, kvava vädret, en helt fantastisk utsikt, och även Jocke, som hade klivit åt sidan och väntat in mig efter att ha känt av sin nacke under de första kilometerna. Han hängde på mig istället, och blev en fantastisk draghjälp och påpeppare under loppet.

Terrängen i STT Globen är förvånansvärt varierande, med en så galen blandning av breda motionsspår, fin stig och supertekniska bitar att till och med jag, som avskyr ljudet av folk som inte lyfter fötterna när de springer, lyckades snubbla en handfull gånger. Det var mycket kupering, några fina vyer över vatten, lite småträskig skog, sten och barr och fullkomligt, alldeles vansinnigt fantastiskt. När det började gå tungt för mig själv fick jag gång på gång påminna mig om att titta upp och se mig omkring, för det fanns alltid härlig natur att uppleva.

Bild från Stockholm Trail på Facebook

Jag höll mig pigg och fräsch i ungefär en mil, men sedan blev det uppför för mig. Ett litet, litet skoskav på grund av en för tjock strumpa började göra sig påmint, benen kändes allt tyngre och energin började så sakteliga ta slut. Jag kämpade på, med god hjälp av Jocke, och fokuserade på att utnyttja de lättare bitarna till att dra på och locka fram lite endorfiner och löpteknik. Mot slutet var det riktigt riktigt tungt, och den andra vändan uppför en lite brantare och längre del av Hammarbybacken bakom en relativt pigg, skuttande Jocke lockade till och med fram ett morr. Lätt uppförslutande asfalt ledde till mål, och jag joggade in, trött och stel på tiden 2:46 och var väldigt nöjd att få stanna och knyta upp mina trånga, skavande skor.

 Årets hittills i kilometer längsta lopp var långt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart. En enorm eloge till Stockholm Trail för ett grymt ordnat lopp, med många glada, peppande funktionärer efter banan och få, om ens några, frågetecken om bansträckning. Förra året delade jag ut 10 av 10 Globar, detta år blir betyget helt klart ännu en full pott i form av 10 av 10 skavsårsplåster.

Nu är det sjukstuga och te inför nästa äventyr!
Kram,
Annica