Salomon Trail Tour Kullamannen 2012

 Äntligen var det dags! Trots en låång, men vacker, bilresa från Falun (tog ca 8 timmar) så var både jag och sällskapet riktigt peppade när vi närmade oss Höganäskusten och det vackra Kullaberg. Efter en skön natt på Jonstorps vandrarhem laddade vi upp med frulle och träffade redan vid frukostbordet 3 andra kämpar som laddade upp inför loppet. En kort bilresa ut mot kusten senare kunde vi hämta våra nummerlappar och särskilt häftiga Kullamannen-t-shirts och påbörja laddningen. En omtalad 12-kilometersbana stod på schemat. Och en plusmeny, kallad "Dödens zon".

Jag var riktigt riktigt nervös inför det här loppet. Många hade pratat med mig om hur tufft de tyckt banan varit förra året (utan plusmenyn..), och "Dödens zon" hade utlovats vara en utmaning som skulle överskrida också vildare föreställningar. "Dom kan inte göra ett lopp som inte går att springa!" var det som snurrade i mitt huvud på väg upp mot startområdet. Som en av bara 6 tjejer på startlistan inför den långa banan så kände jag att placeringen knappast vägde tyngre än utmaningen att klara banan. Jag skulle, bara (?), ta mig runt. 

Laddad till tänderna släpptes vi äntligen iväg ut på 12,4 km terrängbana. Det var mycket folk i starten, något som jag tyckte var extra peppigt, men köandet var snart ett faktum, då banan efter bara 200 meter leddes ned i ett lite lerigare område, med träplank för de som inte ville blöta ner sig. Jag tog det lugnt i början och försökte springa/köa smart, inte försöka trycka på allt jag hade redan första kilometern, utan hann slänga en kik omkring mig i den ljuvliga bokskogen och den spegelblanka sjö vi sprang/köade förbi. Sedan öppnade det upp lite bättre och kuperingen tog vid. Det var 12 riktigt härliga kilometer med ett fantastiskt brett utbud av stig, sten, asfalt, gräs och grus som underlag och massor av storslagna tillfällen att höja blicken och se ut över vidder, hav och himmel. 

Det var som sagt lite mer anmälda på detta fullbokade lopp än de jag sprungit hittills i år, och jag hade folk runt omkring mig hela tiden. Det var mycket rörelse i gruppen jag hamnade i, vi hade alla olika styrkor, och vi sprang om varandra kors och tvärs mest hela tiden. I enlighet med det jag tränat mest (försökt hänga med min spring-PT nedför knixiga stigar) så fick jag mer än en gång ta stöd mot personen framför mig i kön när jag fick farten med mig nedför, till skillnad från de lite mer ovana traillöparna framför mig. Jag tog det ganska chill, kämpade på med långa kliv och smarta vägar i alla monstruösa uppförsbackar och ett jämt, mjukt tempo på flack och nedför, så gott det gick. Vid 9 km tillät jag mig själv att tänka att om tiden gått för långt så var jag riktigt nöjd med det lopp jag gjort de första 12 km. Men jag rullade vidare, och tog chansen att fråga efter tiden när jag passerade en kille med klocka ca 1,5 km innan mål/byte till "Dödens zon", och fick då veta att jag låg gott och väl inom min inre tidsgräns för att göra ett försök på plusmenyn (det kan väl inte ta längre tid att springa 7, om än utmanande, km än det tar att springa 12 riktigt kuperade? Eller?).

Som 34e av drygt 80 tjejer fullbordade jag allså mina första 12,4 km på tiden 1,34, och fick fantastisk hjälp och pepp av en kille målområdet för att göra mig redo att springa vidare. Ytterligare 7 extra utmanande km skulle det bli! De första 2 km var förrädiskt lättsprungna, med solsken, fågelkvitter, löpglädje och enkel terräng. Väl medveten om den 500 m strandlöpning som utlovats förstod jag dock vad som komma skulle när det började slutta rejält nedåt. Ut kom jag på Nimis strand, och sen landade insikten - här kommer jag inte kunna springa. Ca 100 m stora stenbumlingar som släppte efter under varje steg övergick sedan i en frustrerande lång sträcka med större stenblock, där allt jag kunde göra var att hålla ner blicken, fokusera på att trampa rätt, och försöka hålla mig i rörelse framåt hela tiden. Vi var då allså på stranden. Havsnivå. Sedan skulle vi upp.

Det var en uppförsbacke som aldrig tog slut. Det var nog större del envishet än styrka i mina då rätt så skakiga ben, som tog mig hela vägen upp till toppen och vidare på stigen. Efter så lång tids först trixig promenad/klättring och sedan galen uppförsklättring kändes det som en befrielse att äntligen få springa igen, och benen ledde mig snabbt vidare.

Banprofil, över tid, inte över sträcka

Inom kort började det än en gång luta nedåt. Mycket nedåt. Ännu ett besök på en strandremsa, där jag också hann få en skymt av den tjej jag låg närmast efter, innan jag insåg vart det var meningen att vi skulle upp. 800 meter uppförsbacke, 187 höjdmeter uppåt i 60 graders lutning, så brant att man inte hade så mycket annat val än att köra ner händerna långt i den skånska myllan och göra allt för att inte halka tillbaka nedför. En fjärdedels väg upp undrade jag varför i hela världen jag höll på med sådana här vansinniga grejer. Halvvägs upp ville jag desperat sluta, men insåg att jag skulle behöva klättra vidare oavsett om jag tävlade eller inte. Tre fjärdedelars väg upp hade jag helt släppt alla föreställningar om att klara mig under maxtiden, utan kämpade bara för livet för att få komma fram, få tag på vatten, äntligen få sätta mig ner och vara färdig. När jag äntligen kommit upp, ur enbusksnåret och kunde skymta målområdet ca 1,5 km nedför en bred, underbar stig fick jag lov att ta ett rejält andetag och morra ut lite adrenalin innan benen kunde börja rulla. Den sista biten in i mål fick jag hjälp av fantastiska Jocke, och sedan var jag äntligen framme, efter 3 timmar och 8 minuter ute i spåret.

Det är många betyg att dela ut för detta äventyr. Som äventyr tar Kullamannen med lätthet minst 12 av 10 höjdmetrar. Som löptävling - njaa. De första 12,4 km var nog den bästa och snyggaste bansträckningen hittills, 10 av 10 guldstjärnor, utan problem. Att ligga på alla fyra och glida i jordraset i en uppförsbacke med 15 km i kroppen kändes varken som ens i närheten av löpning eller tävling. Såhär i efterhand - skulle jag göra det igen? Alla gånger ! Men nästa gång kommer jag förberedd på att löpa på lite tuffare under löpdelen, eftersom det snarare var andra muskler och den mentala styrkan som tog mig runt plusmenyn än starka löparben och bra löpkondition. Tack Kullamannen för en fantastiskt väl ordnad tävling och ett äventyrsminne med mersmak!

Mot mer äventyr!
Kram,
Annica