Salomon Trail Tour Kolmårdstrailen 2012

Jakten på nästa stora löpupplevelse ledde denna småråkalla Lördag mig och mitt löpglada sällskap mot Kolmårdsskogarna strax norr om Norrköping. Efter en liten stunds felkörning och frustrerat hamrande på telefonens GPS hittade vi också till slut fram till start- och målområdet, som visade sig vara precis samma trevliga friluftsområde, Sörsjön, som vi sprang från på förra årets Höstmil. Efter min härliga upplevelse i Åmål, och efter att ha spenderat två långa timmar på ett tåg blickande ut över vattentäckta fält på vägen från Falun, var jag denna gång i alla fall lite bättre förberedd på vad Salomon Trail Tour hade i åtanke för dagens äventyr.

Och rätt fick jag. Något som jag tacksamt nog också blev väl medveten om redan under en liten uppvärmningsjogg, när både sista biten inför vändningen nära målområdet kunde skymtas (lerfält täckt av vatten) och vi ägnade någon minuts funderingar åt den underliga snitsling som verkade komma rakt upp ifrån ett kärr en bit upp i skogen..

Uppvärmda, peppade och glada skickades vi sedan ut på stigarna. Underlaget varierade mellan lite grusväg, hård lerstig och lerig lerstig, och för mig, med min lätta ovana inför hinder i form av 2 meter bred vattenfylld, vadhög lergata, blev speciellt de 6 första kilometrarna en riktig pulshöjare. Får nog träna lite på att fortsätta andas också när fötterna sjunker ner i gyttjan och/eller när koncentrationen jobbar stenhårt både på vägen framåt och de medtävlande jag hade flåsande i nacken.

Banan var enormt bra uppmärkt med både pilar och snitsling i skön terräng och full med lååånga, leriga uppförslut. Sådana där luriga uppförsbackar som man springer uppför och tänker "jaha, det här gick ju bra, nu kan jag ju dra på lite här på flacken" och sen inser att halva backen fortfarande är kvar.. Och så de där legendariska sista 2 kilometrarna, som började med en vändning i målområdet (genom lerfält täckt av vatten) och sedan ledde ut i obanad terräng, där jag också lyckades kämpa mig förbi den rygg jag jagat ända sedan kilometer 5. Den sista kilometern började med det glada beskedet "1 kilometer kvar" och följdes sedan ganska omgående upp med 300 meter kärr (du trodde väl inte du var klar va?). Det var trötta, men glada ben som till slut ledde mig i mål på tiden 1.11, vilket hamnar någonstans på 6.45-minuterstempo på denna 11 km långa bana.

Med en grym organisation, härliga, utmanande stigar och mängder med löpglädje har Kolmårdstrailen absolut kommit upp i högsta möjliga poäng och tilldelas därför 10 välförtjänta leriga terrängskor av 10 möjliga! Två lite extra tacksamma tankar skickas dels till bansträckningens geniala upplägg med ett kärr som avslutning på 10,5 km lerklegg, vilket resulterade i befriande lite lera att tvätta av skorna, och till fantastiska Helena Tauberman, som väckte tävlingsandan till liv och blev min rygg att jaga! Så här ska ett terränglopp vara!

Mot nästa äventyr, redan kommande helg... :)
Kram,
Annica