Kullamannen 2013 del 1 - The dark side

Kullamannen blev en upplevelsehelg utöver alla förväntningar. Vi puttrade den långa vägen söderut redan under torsdagen, för att tjäna ett par dagar extra på äventyret, och fann till min lycka en ännu längre gången vårskrud än vad Dalarna, 64 mil längre norrut då kunde erbjuda. Efter lite rekande blev det en tältplats för kvällen, följt av en promenad upp mot ett race center jag längtat tillbaka till ända sedan förra våren. Jocke, som varit på träningsläger och hängt med lite salomonfolk, drog med mig på hälsningsturné innan vi tog chansen att efteranmäla oss på kvällens rejält hypade mörkerlöpning, 8-9 km med pannlampa i den helt galet fantastiska terrängen.

Vi valde att jogga upp till starten som lite snäll uppvärmning och uppladdning i den svala, skymmande kvällen. Ett härligt gäng stod redo att ge sig ut i skogen och jaga efter banan, utmärkt med facklor, lysstavar och reflexer. Jag och Jocke tog beslutet att springa ihop, vilket ger honom lite fartkontroll och mig riktigt grym draghjälp.

Foto: www.mirandakvist.se

Starten gick och ett glatt gäng gav sig ut på vägarna mot Nimis. Underlaget på denna bana, liksom de brukar vara i Kullaberg, varierade mellan grusväg, stig i bok-och-vitsippsskog och tekniska stigar tvärsöver branterna, följt av klippblocksklättring längs stranden till Nimis och upp för en av de backar jag nämnt flest gånger i löpsammanhang förra året och sedan ännu mera lövskog, stenar och lerstigar. Och kupering. Backar, backar backar. Min puls sprang iväg utan mig i ovanan att jaga efter en pigg man i uppförslut, men med många hejarrop och stora kliv nådde vi äntligen toppen på Håkull och kunde springa vidare nedåt mot målområdet. Under några extrasvängar i skogen fick vi verkligen uppleva mörkret och magin i att ensamma försöka smyga sig fram genom skogen, utan att locka för mycket på vare sig skogsandar eller den där jagande lampan som ibland blinkade till mellan stammarna.

Foto: Kullamannen på Facebook

  Vilken känsla det var att komma ned mot målområder och raden av facklor som ledde in i mål. Att genast bli instoppad i ett varmt tält med andra leriga, lyriska löpare och där få en stor skål gulasch-soppa att stoppa i sig medan vi njöt av en häftig eldshow gjorde ju inte kvällen sämre precis.

Foto: Kullamannen på Facebook

Magisk löpning, i galet vacker natur, i mörkret. Vilken upplevelse! 10 av 10 pannlampor.

Kram,
Annica

Galet

vad jag har saknat att blogga!



Nu är jag i alla fall tillbaka, efter tre månaders brottningsmatch med nya upplevelser, flytt, jobb och fransk grammatik. Kreativiteten tenderar att brännas ut av för mycket måsten och borden, och för lite sköna, självuppfyllande (svettiga) upplevelser där blogginläggen liksom formulerar sig själv under passets gång. Med franskan i bakvattnet kan jag dock äntligen finna vägen till både ro och kreativitet nog för att hitta tillbaka till bloggande, träningsinspirationen och Träningsglädjen!



Nytt och fräscht sedan senast jag befann mig i etern är att jag har gått och blivit sambo med en av världens häftigaste personer, träningsbloggare dessutom och numer också min kollega som personlig tränare på Actic Lugnet. Träningen rullar på som den ska, efter en seg höst med mycket stress och lite träningsmotivation tog jag hjälp av en månads färdigplanerad HIT-inspirerad hemmaträning, och la mig sedan till med ett schema som jag med mycket frihet och en hel del disciplin fick träningen att börja rulla och kännas rolig igen. Nu ägnar jag mig (med en veckas tentaångest-och-eftertentasliten paus) åt en galen blandning av löpning, simning, cykling, styrketräning och en salig röra av allt annat svettigt, härligt, underbart.

Jag njuter fullkomligt obegränsat av naturens nya färger, där våren lät dröja på sig in i det sista, men nu äntligen har exploderat i alla nyanser av grönt. Med värmen och maj kom även loppsäsongen igång, denna gång var premiärloppet den efterlängtade reprisen av förra årets stora upplevelselopp. En mer detaljerad racereport är på gång!

Härligt att vara tillbaka här, hoppas ni tittar in snart igen!

Kram,
Annica

motivation

Motivation är ett spännande ämne som det finns oändliga mängder information om. Jag älskar att känna motivation, och får alltid mer motivation ju mer jag gör. Med andra ord är min källa till motivation i 9 fall av 10 att jag helt enkelt tar tag i saken och börjar göra något. Som att bestämma mig för att träna i stort sett varje dag i 90 dagar och börja.

En annan grej som motiverar mig stenhårt just nu är tanken på träning och äventyr som jag och Jocke kan hitta på tillsammans. Efter att ha gett oss på Amfibiemannen ungefär ett år efter vi först träffades så är det fortfarande en storfavorit att träna ihop, vare sig det gäller sköna löpturer, utmanande gympass eller bara allmänt bus i gymet. Skickar med en skön motiverande film som turnerar Facebook just nu !

Ha det gott där ute!
Annica

I'm Back!

Äntligen tillbaka i bloggvärlden! Jag har spenderat dagen med att pyssla runt här på bloggen, letat nya bakgrundsbilder och läst igenom gamla inlägg. Dags att börja skriva igen, helt klart!

Mycket har hänt sedan sist! Slutet på hösten och början på vintern, nyår och nästan hela Januari har varit fullt av utveckling och förändring, och som det ser ut så kommer detta fortsätta. En stor förändring som utspelat sig är att jag äntligen har blivit sambo! Ett och ett halvt år på 25 mils avstånd har bytts till inom 50 kvadrat, och i slutet av Februari går flyttlasset till en lite större lägenhet. Vår lägenhet. Det finns massor av fåniga och härliga saker att säga om detta, men kort sagt så är jag galet glad och stolt att få höra ihop med en person som Jocke. Vi njuter av närheten genom att peppa nya träningsäventyr för oss själva och andra !

Träningsmässigt så har jag, efter nästan 6 månaders motivationstorka, fått rullning och börjat hitta tillbaka till kärleken till rörelse. I slutet av November fick jag helt enkelt nog av att inte hinna, inte hitta tillräckliga anledningar till att dra på mig träningskläder, och satte igång med en 90-dagars challenge. Konkreta mål sattes upp (bl a thighta till kroppen i cm, och klara den där första chinen) och första månaden ägnades åt Insanity, ett träningskoncept á la TV-shop, men i korta drag högintensiv intervallträning med egen kroppsvikt och ett hyfsat sätt att banka in träning i ett redan fullspikat schema. Runt jul och nyår blev det lite variation i träningen, följt av en vilovecka pga förkylning. Nu är jag dock igång med ett grymt härligt självgående träningsschema, där jag har en plan, men gör helt som jag själv känner för dagen. Självklart, det är ju jag, så blandar jag hejvilt mellan alla svettiga och härliga aktiviteter som tänkas kan. De dagar som det inte blir träning räknas som välbehövliga vilodagar, eftersom de oftast är fyllda av jobb, eller välbehövlig återhämtning. Motivationen finns tydlig nu, och jag börjar så smått få en klarare bild av vart jag vill vara på väg med träningen, förutom att fortsätta känna träningspepp och glädje.

2013 har dragit igång med besked och jag har redan många härliga tränings- och tävlingsplaner framför mig. Bokade lopp hittills är Kullamannen 12 km + Dödens zon (blir helt klart ett kärt återseende), Siljan Runt - 16 mil cykel (grymt med ett cykellopp i år också!) följt av Salomon Trail Tour Falun (på hemmaplan, förväntningarna är omätbara!) under samma späckade helg (Scandinavian Outdoor Games på Lugnet i Falun), ännu en systrarnas kamp i form av Vansbro-simmet (3 km simning) och Tjurruset (för första gången). Så många STT-lopp som möjligt ska såklart stoppas in på lediga tider, och förhoppningsvis mängder av andra härliga träningsutmaningar!  

Till gamla följare och nya besökare - välkomna tillbaka till min hyllning till träningsglädjen!
Kram,
Annica

Svettfläckar och Spinning

Jaha, ännu en fredag har kommit och bjuder på skönt Oktoberväder i form av mulet, uppehåll, men ljust. Har ägnat förmiddagen på jobbet, och städat en del bland maskinerna i gymet. Jag känner mig lite knäpp, men det är så sjukt kul att städa på ett gym. Varenda fläck är ju liksom ett bevis att någon har tagit i och kört hårt, det känns bra i mitt instruktörshjärta. Och sen är det den där känslan man får när man städat köket efter att ha gruvat sig inför disken i ett par dagar. När man väl är klar så blir det ju så.. fint.. Hann med ett ATC-pass och en liten föreläsning om Hållning innan förmiddagen var slut.

Foto: Antti Arnio

Var hemma en jättesnabbis, innan jobbet kallade igen, en PT-timme, veckans sista. I morgon väntar större saker med tema-dag på Actic. ATC och PT ska promotas, och massa pass, ett par föreläsningar, fika, lunch och tips i gymet är planerade. Hoppas det kommer massor med träningssugna människor!

Är nu hemma igen och väntar in anstormningen av nästan hela kära familjen, mamma och pappa kommer upp från Värmland för att bli motionerade, och syster yster som förgyllt min tillvaro i en vecka nu, och till min stora glädje planerar att stanna ännu en vecka. Bara underbara Jocke fattas i Falun denna helg, då han planerar andra äventyr för söndagen.

Foto: Antti Arnio

En fullspäckad jobbvecka har ändå hunnit bjuda på ett par riktigt bra träningspass. ATC-passet och stepen i Måndags gav en riktigt skön träningsvärk som förflyttade sig runt i hela kroppen efterhand som tiden gick. Följde upp med en sen kvällsspinn med halvbra energi på Tisdagen. Efter en riktig heldag på jobbet så var det skönt att bränna ut lite, men passet nådde inte riktigt hela vägen in. Sov oroligt under natten efter det, så Onsdagen fick bli en vilodag. Rastade syrran, och en hög andra, istället på Onsdagens traditionella Box-pass. Kör ett bra tema denna termin som fyllt bokningslistan till passen, hur kul som helst och massor med drag! Torsdagen var den sista massage-dagen för mig, och jag följde upp 5,5 timmar i massagelokalen med ungefär lika många timmar på Actic. Eller - bestämde mig för att spinning kändes som en bra idé, och smet därför in på det avslutande passet i Pernillas supertrio (Skivstångspass + Core + Spinning i rad, tjejen är STARK!) och njöt av att svettas lite. 

Underhåller nogsamt tanken att den lilla lilla halsont/huvudvärk/snuva jag går omkring med inte är en förkylning. Efter en såpass intensiv period vore det dock knappast förvånande om kroppen sa till med alla tänkbara medel att jag ska ta det lite lugnare. Tränar på försiktigt, men känner mig inte 100%, så intensiteten blir lite lagom. Idag blir det nog en promenad i kvällsmörkret, laddningstid inför morgondagen!

Njut av helgens alla träningsmöjligheter!
Kram,
Annica

Träningsnörden och Stressen

Aah, nu kommer det ett inlägg jag haft i bakhuvudet ett tag. Vad som händer med mig och min kropp när tiden helt enkelt inte finns. Jag har jobbat. Mycket. Och försökt att balansera detta med ett distansförhållande, familj på annan ort, resor, tvätt, städ och matlådematlagning. Det har varit många sena kvällar och tidiga mornar, ett skrämmande stort antal 13-timmarspass med jobb, och, kanske framförallt, i stort sett ingen träning. Jag gick från att vara en träningsnörd till att inte egentligen vara en tränande människa längre.

 Å ena sidan så är det ok att lägga träningen på is om allt den bidrar med är ännu en tid att passa i en fullspäckad kalender. Å andra sidan så eskalerar detta ganska snabbt till en identitetskris för en tjej som egentligen helst av allt tränar så många timmar som möjligt på en dag, för att inte prata om vad stress och oregelbundna mattider gör med energin och formen på kroppen. Men träningen har helt enkelt inte varit rolig, inklämd mellan det där mötet och den där massagebehandlingen, och oftast även i stället för turen till affären för inhandling av nödvändiga ingredienser för kvällens matlagning för att fylla matlådebehovet på en vecka. Det är också svårt att motivera ett träningspass med insikten om att möjligheten till att käka middag inom 4 timmar efter passet ligger någonstans på 7 minuter, om inget oförutsett händer.

Nu är inte min mening att klaga över detta. Det har, hela vägen, varit mitt eget val. Jag har, hela tiden, kunnat välja att låta bli, tacka nej, skjuta fram och flytta om. Insikten om detta har inte alltid varit närvarande, men vetskapen är tryggt förankrad i det undermedvetna. Jag menar. Vad skulle hända om det var så att det var Jag som styrde Mitt liv? Eller som Raymond hade sagt - Vem är det egentligen som är producent, manusförfattare och huvudrollsinnehavare i ditt liv?

Nu har jag i alla fall gjort valet att förändras. Jag är inte längre anställd massör. Idag jobbar jag som gyminstruktör, receptionist och Personlig Tränare på Actic Lugnet, Falun. En annan förändring är försiktiga försök att väcka liv i träningsnörderiet igen. So far, ett ganska trögstartat projekt. Eller - jag vågar nu vara försiktigt optimistisk. Min uppfattning av träningen just nu (efter två endorfinstinna timmar) är att jag känner mig STARK. Vilken galet skön känsla.

Förra veckan gjorde jag ett efterlängtat besök i simbassängen, och brände av ett bra pass med 300 insim, 2 gånger 5x100 stegring + 100 arm + 100 ben och 300 nersim, totalt 2 km. Efter det kom två vilodagar (FRUSTRATION), ett snabbt ATC-pass (dunderkul cirkelträningspass), och sen en oplanerad vilodag till. Men sen lossnade det. Min planerade yoga-mys-dag byttes mot ett rejält konditionspass, det behövdes! 2 pass på söndagen följde i grym träningsvärk som idag botades med 45 minuter privat ATC + step-pass i sällskap med världens bästa syster som förgyller tillvaron i två veckor framåt. Som sagt, STARK. Min plan är att ägna den närmaste tiden åt att ta hand om mig. Vila när jag är trött, träna och må bra av det, känna att jag faktiskt kan kontrollera, om inte min tillvaro, så i alla fall min inställning till den.

I morgon blir det spinning!
Många pepp-kramar,
Annica

Lidingö Tjejlopp 2012! Utan bilder..

Då var det dags att med pompa och ståt sätta punkt för årets Tjejklassiker. Efter att i sista minuten ha lärt mig längdskidåkningens konst tillräckligt för att hanka mig fram 3 mil, motvilligt upptäckt glädjen med cykling och lärt mig att simriktningen är en utmaning i mörkt vatten kändes det tryggt att stå på startlinjen för 10 kilometer löpning. Även om inte mycket löpning blivit gjord den senaste månaden, och underlaget längs banan var okänt, men förmodligen ovanligt hårt för en terrängnörd som jag, så är en mil löpning inga större problem. Däremot visade det sig under morgonens uppladdning att min (fantastiska) storasyster sett möjligheten att, efter att tre gånger ha nått målgången bara sekunder efter mig, kunna kuta sig till en grenseger. Detta var ju självklart inget som kunde tillåtas!

Löpklädda och peppade begav vi oss så till Lidingö på en lätt blåsig och halvmulen septembersöndag. Väl på området var det lätt att fixa fram nummerlappar, och vi fick gott om tid att stoppa i oss lite lunch, slåss mot getingar och titta runt bland utställarna på mässan. Start- och målområdet Grönsta gärde visade sig vara fullt av folk, och fullt av lera. Men, som speakern sa, på Sveriges största terränglopp (?!) så är det ju meningen att man ska bli lite (?!) lerig. Eh. Ja.

Efter lite packande och ordnande sprang sedan syrran och mamma iväg i startgrupp 3, medan jag värmde upp så gott det gick i trängseln och sedan ställde mig på plats i startfållan i väntan på min tur att komma ut i spåret. Den instruktörsledda uppvärmningen var väl sådär, visst blev alla nog lite varma i alla fall, men frågan är varför ett så stort löplopp väljer att ha dansinspirerade rörelser som uppvärmning. Till slut fick vi i alla fall äntligen löpa iväg. Jag gjorde en snabb första kilometer för att förhoppningsvis lägga en del trängsel bakom mig, och sedan var det bara att rulla vidare.

Jag höll ett bra tempo, peppad av att för en gångs skull faktiskt kunna passera medtävlare på ett löplopp, och njöt storligen av att kunna släppa på i den lätta kuperingen. Vid 4 kilometer skymtade jag en klocka och såg att bara 22 minuter hade gått sedan starten, en riktigt bra tid för mig. "Milen under timmen" började mässa i bakhuvudet på mig och jag kände mig härligt stark och fortsatte driva på i stegen. Cirka 4,5 kilometer in i banan kom den sägenomspunna och fruktade skylten "Välkommen till Abborrbacken". Men med förra helgens kärr/slalombacke i färskt minne satte jag blicken i marken 2 meter framför mig och fokuserade på att nöta på. Visst fick jag både hojta och morra åt andra deltagare som trots upprepade instruktioner och skyltar längs vägen gick i bedd på det begränsade utrymmet, men backen var inte värre än att jag kunde jobba uppför med pulsen under kontroll. Ovan vid backar som faktiskt är möjliga att springa uppför fick jag vid 5 kilometers-skylten och banans högsta punkt sakta av rejält, gå några steg och svälja ett par gånger. Så fort det värsta illamåendet var över kunde jag dock sätta iväg igen med ny energi. Vilken känsla att känna mig stark i löpningen igen!

Resterande 5 kilometer gick som en dans, och med lite draghjälp av ett par något mer tävlingslystna medtävlare forcerade jag den sista leråkern och sprang leende in i mål på tiden 58:21. Detta blev med andra ord inte bara en skön upplevelse, utan en av mina snabbaste milar någonsin, och definitivt den snabbaste jag gjort på tävling.

10 kilometer löpning bland tusentals andra kvinnor:
Löpglädje + Löppepp: 10 av 10
Underlaget: 5 av 10 . Lättsprunget i all ära, men upplevelsen av att springa obanat i skogen är trots allt oslagbar!
Totalbetyg: 8 av 10!

Tack Lidingöloppet för en riktigt härlig septemberdag!
Ett samlat inlägg för hela Tjejklassikern är på gång :)
Kram,
Annica