Åh. Att äntligen få hoppa upp på hästryggen igen, efter paus sedan i somras. Två timmars ridlektion sedan jag igår anlände Värmland, och det har varit ljuvligt. Jag var en liten aning nervös igår, efter nästan ett halvår var jag inte riktigt säker på om jag visste vilken ände som var vilken.. Men det löste sig, jag hamnade på en grå snygging som jag aldrig träffat förut vid namn Jerry, och efter lite kommunikationstester så fann vi varandra riktigt bra.
Det är magi i sin härligaste form, när man hittar ned i sadeln och känner hästens 4 ben som en förlängning av sig själv. Att dansa tillsammans, delvis genom samarbete, delvis genom att liksom tillhöra samma stund, samma vilja. Svårt att sätta ord på, detta att känna hur 400 kg muskler vänder örat bakåt för att lyssna på min röst och känna min obetydliga kommunikation genom en decimeter sadelsits. Att spänna magmusklerna, slappna av i låren och få gensvar i en större avslappning, ett lägre tempo. Aah wow allså.
Jag fick massor av härliga ord av AnnCha (ridlärare/ridskolechef/allmänt imponerande och inspirerande tjej) att minnas och ta med mig. Tillsammans med en lätt anfrätt bakdel, samt skönt stela magmuskler. Och en blandning mellan härliga minnen och längtan efter mer. Är det någon av er som läser som har tips på bra ridning runt Falun?
Kram,
Annica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar