Löpglädje!

Var ute på en riktigt härlig mil-runda tillsammans med en fantastisk förebild i mitt liv under helgens solvarma timmar. Med anledning av att jag under 2011 lade om mitt löpsteg från att ha super-dämpade skor och springa med lååånga, långsamma steg som rullade från hälen och genom hela foten, till att använda fotens naturliga dämpning genom att ta kortare, kvickare steg och landa längre fram i foten, kom vi att prata på det här med löpteknik. I samband med mitt ivriga övande på min nya fotisättning smög också min kilometertid nedåt ungefär 30 sekunder, trots att jag spenderade en god del av sommaren åt att vara helt övertygad om att jag inte kunde springa alls längre, eftersom inget steg kändes rätt, och min kära och hårt inövade 3-stegsandning inte alls fungerade när stegfrekvensen fördubblades.

Det här med att lägga om steget är en trend inom löpningen som slagit igenom stort de senaste åren. Publiceringen och spridningen av den helt galet grymma löppepp-boken Born to run av Christopher McDougall gav barfotalöpningen och dess argument en rejäl skjuts. Till och med de, i ovan nämnda bok så kritiserade, största skoföretagen har nu fattat galoppen, och sulans tjocklek, dämpning och hål-till-tå-drop har helt plötsligt blivit stora, starka säljargument. Och visst håller också jag med om tanken att människan faktiskt är byggd för att springa ihjäl mammutar snarare än att sitta framför datorn 10 timmar per dag och möjligtvis komma ut på ett runda på asfalten runt kvarteret någon gång i veckan. Om det argumentet stämmer kan inte löpningen vara så skadligt och belastande som det verkar, med den explosion av löprelaterade skador (t ex löparknä, hälsporre, stressfrakturer osv) som pågått de senaste decennierna.

Jag tror att man ska bilda sig en egen uppfattning. Frågan är om denna egna uppfattning bäst bildas genom trial-and-error eller genom att lita på skoföretagens reklaminslag för sin senaste skomodell. Om hela min bild av hälsa har en grund i synen att kroppen är gjord för att användas, så ligger det inte så långt bort att vilja kunna springa helt utan dyra, dämpade skor och nogsamt utplattade och iordninggjorda vägar. Däremot ser jag det som en träningsfråga. Det krävdes en hel säsongs mekande innan jag fick till och kände mig bekväm med mitt nuvarande löpsteg. Jag har lagt om mitt steg i mina vanliga gamla dämpade löpskor. Denna säsongens skor kommer att vara snäppet plattare, med en mindre skillnad mellan häl och framfot, vilket jag tror kommer kännas som en befrielse, då häldämpningen i löpskorna jag haft hittills på sistone börjat vara lite i vägen, i takt med att skorna slits mer i framfoten än i hälen. Det kommer dock dröja innan jag skaffar så kallade barfotaskor. Jag tycker det är självklart att kroppen och fötterna måste vänjas vid en ny övning, rörelse eller teknik, oavsett om det handlar om gymträning eller fotisättning. 

Gamla skor

Barfotaskor

Nya skor :)

Med en önskan om att kunna springa lite fortare och skonsammare hade mitt löpsällskap prövat så smått att flytta landningen i fötterna från hälen till någonstans i mellanfoten, så vi passade på att testa ut några övningar och tankar om löpningen på vår runda.

Den första övningen blev att utnyttja tyngdlagen. Genom att, med bibehållen god hållning såklart, fälla överkroppen något framåt från höften, kommer rörelseenergin ta hjälp av tyngdlagen, och man "ramlar" helt enkelt framåt av sig själv. Något som lätt kan utnyttjas för att göra en rejäl fartökning, utan att egentligen ta i mer. Fördelen med att fälla lite i höften och bara låta benen hänga med, är också att löpsteget naturligt kommer hamna längre fram i foten, och stegen hamna mer under kroppen och bakåt, istället för att landningen hamnar framför kroppen och då bromsar upp rörelsen i varje steg.

Övning nummer 2 är att börja lyssna på sin löpning. Låter det likadant när jag sätter i höger och vänster fot? Hur tyst (=mjukt och skonsamt!) kan jag springa? Detta är inte bara en övning i att "vara i kroppen" under löpningen, utan också ett effektivt sätt att glömma bort att flåsa. ;)

Övning nummer 3 håller snabbt på att förvandlas från ett skräckscenario till en favorit också i mina fartlekspass, och består av en farttrappa, där farten höjs allt ifrån 2 till 5 gånger innan man joggar av sig lite och gör sig redo för ett nytt försök. Detta är ett fantastiskt bra sätt att bryta sig ur sina egna föreställningar om hur fort man egentligen kan springa - det finns alltid tillfälle att höja tempot ännu en nivå ! Genom att ta sikte på någonting, skyltar, stolpar, stenar eller träd är det enkelt att hitta gränser för både fartökningar och slutet på intervallen. Hur många intervaller man gör på en runda är oviktigt, några är helt enkelt bättre än inga ! Och sen går ju detta att variera och förändra i all oändlighet !

På vår runda gjorde vi 3 sådana här trappor, och vi använde oss av lyktstolparna efter spåret för att markera förändringarna. Den första trappan sprang vi helt enkelt fortare varje gång vi sprang förbi en lyktstolpe, totalt 3 gånger. Den andra trappan blev först 2 fartökningar vid stolparna, sen höll vi tempot förbi en stolpe, och höjde ytterligare ett snäpp vid nästa stolpe. Den tredje trappan var 4 fartökningar, och ett lite extra långt sista steg. Som min personliga springcoach säger till mig - Även om det känns som om den sista sträckan är oändlig, så går det faktiskt mycket fortare att komma fram till slutet på den, ju fortare man springer !

Utnyttja solsken och barmark, och våga gå ut och prova på att springa helt annorlunda!
Kram,
Annica

“To be great, one does not have to be mad, but definitely it helps.” – Percy Cerutty