motivation

Motivation är ett spännande ämne som det finns oändliga mängder information om. Jag älskar att känna motivation, och får alltid mer motivation ju mer jag gör. Med andra ord är min källa till motivation i 9 fall av 10 att jag helt enkelt tar tag i saken och börjar göra något. Som att bestämma mig för att träna i stort sett varje dag i 90 dagar och börja.

En annan grej som motiverar mig stenhårt just nu är tanken på träning och äventyr som jag och Jocke kan hitta på tillsammans. Efter att ha gett oss på Amfibiemannen ungefär ett år efter vi först träffades så är det fortfarande en storfavorit att träna ihop, vare sig det gäller sköna löpturer, utmanande gympass eller bara allmänt bus i gymet. Skickar med en skön motiverande film som turnerar Facebook just nu !

Ha det gott där ute!
Annica

I'm Back!

Äntligen tillbaka i bloggvärlden! Jag har spenderat dagen med att pyssla runt här på bloggen, letat nya bakgrundsbilder och läst igenom gamla inlägg. Dags att börja skriva igen, helt klart!

Mycket har hänt sedan sist! Slutet på hösten och början på vintern, nyår och nästan hela Januari har varit fullt av utveckling och förändring, och som det ser ut så kommer detta fortsätta. En stor förändring som utspelat sig är att jag äntligen har blivit sambo! Ett och ett halvt år på 25 mils avstånd har bytts till inom 50 kvadrat, och i slutet av Februari går flyttlasset till en lite större lägenhet. Vår lägenhet. Det finns massor av fåniga och härliga saker att säga om detta, men kort sagt så är jag galet glad och stolt att få höra ihop med en person som Jocke. Vi njuter av närheten genom att peppa nya träningsäventyr för oss själva och andra !

Träningsmässigt så har jag, efter nästan 6 månaders motivationstorka, fått rullning och börjat hitta tillbaka till kärleken till rörelse. I slutet av November fick jag helt enkelt nog av att inte hinna, inte hitta tillräckliga anledningar till att dra på mig träningskläder, och satte igång med en 90-dagars challenge. Konkreta mål sattes upp (bl a thighta till kroppen i cm, och klara den där första chinen) och första månaden ägnades åt Insanity, ett träningskoncept á la TV-shop, men i korta drag högintensiv intervallträning med egen kroppsvikt och ett hyfsat sätt att banka in träning i ett redan fullspikat schema. Runt jul och nyår blev det lite variation i träningen, följt av en vilovecka pga förkylning. Nu är jag dock igång med ett grymt härligt självgående träningsschema, där jag har en plan, men gör helt som jag själv känner för dagen. Självklart, det är ju jag, så blandar jag hejvilt mellan alla svettiga och härliga aktiviteter som tänkas kan. De dagar som det inte blir träning räknas som välbehövliga vilodagar, eftersom de oftast är fyllda av jobb, eller välbehövlig återhämtning. Motivationen finns tydlig nu, och jag börjar så smått få en klarare bild av vart jag vill vara på väg med träningen, förutom att fortsätta känna träningspepp och glädje.

2013 har dragit igång med besked och jag har redan många härliga tränings- och tävlingsplaner framför mig. Bokade lopp hittills är Kullamannen 12 km + Dödens zon (blir helt klart ett kärt återseende), Siljan Runt - 16 mil cykel (grymt med ett cykellopp i år också!) följt av Salomon Trail Tour Falun (på hemmaplan, förväntningarna är omätbara!) under samma späckade helg (Scandinavian Outdoor Games på Lugnet i Falun), ännu en systrarnas kamp i form av Vansbro-simmet (3 km simning) och Tjurruset (för första gången). Så många STT-lopp som möjligt ska såklart stoppas in på lediga tider, och förhoppningsvis mängder av andra härliga träningsutmaningar!  

Till gamla följare och nya besökare - välkomna tillbaka till min hyllning till träningsglädjen!
Kram,
Annica

Svettfläckar och Spinning

Jaha, ännu en fredag har kommit och bjuder på skönt Oktoberväder i form av mulet, uppehåll, men ljust. Har ägnat förmiddagen på jobbet, och städat en del bland maskinerna i gymet. Jag känner mig lite knäpp, men det är så sjukt kul att städa på ett gym. Varenda fläck är ju liksom ett bevis att någon har tagit i och kört hårt, det känns bra i mitt instruktörshjärta. Och sen är det den där känslan man får när man städat köket efter att ha gruvat sig inför disken i ett par dagar. När man väl är klar så blir det ju så.. fint.. Hann med ett ATC-pass och en liten föreläsning om Hållning innan förmiddagen var slut.

Foto: Antti Arnio

Var hemma en jättesnabbis, innan jobbet kallade igen, en PT-timme, veckans sista. I morgon väntar större saker med tema-dag på Actic. ATC och PT ska promotas, och massa pass, ett par föreläsningar, fika, lunch och tips i gymet är planerade. Hoppas det kommer massor med träningssugna människor!

Är nu hemma igen och väntar in anstormningen av nästan hela kära familjen, mamma och pappa kommer upp från Värmland för att bli motionerade, och syster yster som förgyllt min tillvaro i en vecka nu, och till min stora glädje planerar att stanna ännu en vecka. Bara underbara Jocke fattas i Falun denna helg, då han planerar andra äventyr för söndagen.

Foto: Antti Arnio

En fullspäckad jobbvecka har ändå hunnit bjuda på ett par riktigt bra träningspass. ATC-passet och stepen i Måndags gav en riktigt skön träningsvärk som förflyttade sig runt i hela kroppen efterhand som tiden gick. Följde upp med en sen kvällsspinn med halvbra energi på Tisdagen. Efter en riktig heldag på jobbet så var det skönt att bränna ut lite, men passet nådde inte riktigt hela vägen in. Sov oroligt under natten efter det, så Onsdagen fick bli en vilodag. Rastade syrran, och en hög andra, istället på Onsdagens traditionella Box-pass. Kör ett bra tema denna termin som fyllt bokningslistan till passen, hur kul som helst och massor med drag! Torsdagen var den sista massage-dagen för mig, och jag följde upp 5,5 timmar i massagelokalen med ungefär lika många timmar på Actic. Eller - bestämde mig för att spinning kändes som en bra idé, och smet därför in på det avslutande passet i Pernillas supertrio (Skivstångspass + Core + Spinning i rad, tjejen är STARK!) och njöt av att svettas lite. 

Underhåller nogsamt tanken att den lilla lilla halsont/huvudvärk/snuva jag går omkring med inte är en förkylning. Efter en såpass intensiv period vore det dock knappast förvånande om kroppen sa till med alla tänkbara medel att jag ska ta det lite lugnare. Tränar på försiktigt, men känner mig inte 100%, så intensiteten blir lite lagom. Idag blir det nog en promenad i kvällsmörkret, laddningstid inför morgondagen!

Njut av helgens alla träningsmöjligheter!
Kram,
Annica

Träningsnörden och Stressen

Aah, nu kommer det ett inlägg jag haft i bakhuvudet ett tag. Vad som händer med mig och min kropp när tiden helt enkelt inte finns. Jag har jobbat. Mycket. Och försökt att balansera detta med ett distansförhållande, familj på annan ort, resor, tvätt, städ och matlådematlagning. Det har varit många sena kvällar och tidiga mornar, ett skrämmande stort antal 13-timmarspass med jobb, och, kanske framförallt, i stort sett ingen träning. Jag gick från att vara en träningsnörd till att inte egentligen vara en tränande människa längre.

 Å ena sidan så är det ok att lägga träningen på is om allt den bidrar med är ännu en tid att passa i en fullspäckad kalender. Å andra sidan så eskalerar detta ganska snabbt till en identitetskris för en tjej som egentligen helst av allt tränar så många timmar som möjligt på en dag, för att inte prata om vad stress och oregelbundna mattider gör med energin och formen på kroppen. Men träningen har helt enkelt inte varit rolig, inklämd mellan det där mötet och den där massagebehandlingen, och oftast även i stället för turen till affären för inhandling av nödvändiga ingredienser för kvällens matlagning för att fylla matlådebehovet på en vecka. Det är också svårt att motivera ett träningspass med insikten om att möjligheten till att käka middag inom 4 timmar efter passet ligger någonstans på 7 minuter, om inget oförutsett händer.

Nu är inte min mening att klaga över detta. Det har, hela vägen, varit mitt eget val. Jag har, hela tiden, kunnat välja att låta bli, tacka nej, skjuta fram och flytta om. Insikten om detta har inte alltid varit närvarande, men vetskapen är tryggt förankrad i det undermedvetna. Jag menar. Vad skulle hända om det var så att det var Jag som styrde Mitt liv? Eller som Raymond hade sagt - Vem är det egentligen som är producent, manusförfattare och huvudrollsinnehavare i ditt liv?

Nu har jag i alla fall gjort valet att förändras. Jag är inte längre anställd massör. Idag jobbar jag som gyminstruktör, receptionist och Personlig Tränare på Actic Lugnet, Falun. En annan förändring är försiktiga försök att väcka liv i träningsnörderiet igen. So far, ett ganska trögstartat projekt. Eller - jag vågar nu vara försiktigt optimistisk. Min uppfattning av träningen just nu (efter två endorfinstinna timmar) är att jag känner mig STARK. Vilken galet skön känsla.

Förra veckan gjorde jag ett efterlängtat besök i simbassängen, och brände av ett bra pass med 300 insim, 2 gånger 5x100 stegring + 100 arm + 100 ben och 300 nersim, totalt 2 km. Efter det kom två vilodagar (FRUSTRATION), ett snabbt ATC-pass (dunderkul cirkelträningspass), och sen en oplanerad vilodag till. Men sen lossnade det. Min planerade yoga-mys-dag byttes mot ett rejält konditionspass, det behövdes! 2 pass på söndagen följde i grym träningsvärk som idag botades med 45 minuter privat ATC + step-pass i sällskap med världens bästa syster som förgyller tillvaron i två veckor framåt. Som sagt, STARK. Min plan är att ägna den närmaste tiden åt att ta hand om mig. Vila när jag är trött, träna och må bra av det, känna att jag faktiskt kan kontrollera, om inte min tillvaro, så i alla fall min inställning till den.

I morgon blir det spinning!
Många pepp-kramar,
Annica

Lidingö Tjejlopp 2012! Utan bilder..

Då var det dags att med pompa och ståt sätta punkt för årets Tjejklassiker. Efter att i sista minuten ha lärt mig längdskidåkningens konst tillräckligt för att hanka mig fram 3 mil, motvilligt upptäckt glädjen med cykling och lärt mig att simriktningen är en utmaning i mörkt vatten kändes det tryggt att stå på startlinjen för 10 kilometer löpning. Även om inte mycket löpning blivit gjord den senaste månaden, och underlaget längs banan var okänt, men förmodligen ovanligt hårt för en terrängnörd som jag, så är en mil löpning inga större problem. Däremot visade det sig under morgonens uppladdning att min (fantastiska) storasyster sett möjligheten att, efter att tre gånger ha nått målgången bara sekunder efter mig, kunna kuta sig till en grenseger. Detta var ju självklart inget som kunde tillåtas!

Löpklädda och peppade begav vi oss så till Lidingö på en lätt blåsig och halvmulen septembersöndag. Väl på området var det lätt att fixa fram nummerlappar, och vi fick gott om tid att stoppa i oss lite lunch, slåss mot getingar och titta runt bland utställarna på mässan. Start- och målområdet Grönsta gärde visade sig vara fullt av folk, och fullt av lera. Men, som speakern sa, på Sveriges största terränglopp (?!) så är det ju meningen att man ska bli lite (?!) lerig. Eh. Ja.

Efter lite packande och ordnande sprang sedan syrran och mamma iväg i startgrupp 3, medan jag värmde upp så gott det gick i trängseln och sedan ställde mig på plats i startfållan i väntan på min tur att komma ut i spåret. Den instruktörsledda uppvärmningen var väl sådär, visst blev alla nog lite varma i alla fall, men frågan är varför ett så stort löplopp väljer att ha dansinspirerade rörelser som uppvärmning. Till slut fick vi i alla fall äntligen löpa iväg. Jag gjorde en snabb första kilometer för att förhoppningsvis lägga en del trängsel bakom mig, och sedan var det bara att rulla vidare.

Jag höll ett bra tempo, peppad av att för en gångs skull faktiskt kunna passera medtävlare på ett löplopp, och njöt storligen av att kunna släppa på i den lätta kuperingen. Vid 4 kilometer skymtade jag en klocka och såg att bara 22 minuter hade gått sedan starten, en riktigt bra tid för mig. "Milen under timmen" började mässa i bakhuvudet på mig och jag kände mig härligt stark och fortsatte driva på i stegen. Cirka 4,5 kilometer in i banan kom den sägenomspunna och fruktade skylten "Välkommen till Abborrbacken". Men med förra helgens kärr/slalombacke i färskt minne satte jag blicken i marken 2 meter framför mig och fokuserade på att nöta på. Visst fick jag både hojta och morra åt andra deltagare som trots upprepade instruktioner och skyltar längs vägen gick i bedd på det begränsade utrymmet, men backen var inte värre än att jag kunde jobba uppför med pulsen under kontroll. Ovan vid backar som faktiskt är möjliga att springa uppför fick jag vid 5 kilometers-skylten och banans högsta punkt sakta av rejält, gå några steg och svälja ett par gånger. Så fort det värsta illamåendet var över kunde jag dock sätta iväg igen med ny energi. Vilken känsla att känna mig stark i löpningen igen!

Resterande 5 kilometer gick som en dans, och med lite draghjälp av ett par något mer tävlingslystna medtävlare forcerade jag den sista leråkern och sprang leende in i mål på tiden 58:21. Detta blev med andra ord inte bara en skön upplevelse, utan en av mina snabbaste milar någonsin, och definitivt den snabbaste jag gjort på tävling.

10 kilometer löpning bland tusentals andra kvinnor:
Löpglädje + Löppepp: 10 av 10
Underlaget: 5 av 10 . Lättsprunget i all ära, men upplevelsen av att springa obanat i skogen är trots allt oslagbar!
Totalbetyg: 8 av 10!

Tack Lidingöloppet för en riktigt härlig septemberdag!
Ett samlat inlägg för hela Tjejklassikern är på gång :)
Kram,
Annica

Salomon Trail Tour Sälen 2012

Ja, okej. Jag ska börja med att vara ärlig. Trots kanske världens sämsta löpuppladdning inför en av de stora höjdpunkterna på årets lopp-planering så rusade tiden i vanlig ordning med stora kliv mot årets för mig sista Salomon Trail Tour. Efter Amfibiemannen har mina löpskor i stort sett enbart motionerats på kortare morgonlöprundor, förutom ett par halvmilsvändor, allt designat för att försöka väcka en löpglädje som nötts ner av en säsongs oövertänkt kämpande för att både sänka kilometertid och öka maxdistans samtidigt. Så jag släppte kraven helt. Och fokuserade på det mest magiska med löpning jag kan tänka mig. Som korta morgonturer när solen går upp och höstluften gör tankarna klara inför en dag inomhus. Eller långsamma, njutningsfulla, tysta turer genom de mest rotiga, knöggliga stigarna i skogen. Eller endorfinrushen när en uppförbacke plötsligt vänder nedför och benen känns tyngdlösa. En och annan glimt av den där rusiga lyckan över världens härlighet och kroppens fantastiska funktion fick vara nog uppladdning, innan Fredagen kom och bilen styrde mot Salomon Trail Tour Sälen, med tillhörande final-på-touren-jippo och familjehäng. 21 kilometer STT, för första gången. Sträckan i sig för tredje gången (inklusive den uppdelade sträckningen under Amfibiemannen) någonsin. Och löften om skidbackar, fjäll och väta i loppbeskrivningen.

Som sagt så samlade jag så många av min närmaste familj jag kunde övertala inför denna upplevelse. Mamma fick en start i 11km-klassen i födelsedagspresent, och syrran övertygades. Jocke var så klart med, och laddad till tänderna som vanligt, plus hans föräldrar, varav Niklas var med och sprang 21 km, och Kicki fungerade som kombinerad hejarklack-fotograf- och förvaringsansvarig. Pappa stannade hemma denna gång (vilket jag såklart hoppas beror på att han i hemlighet tränar traillöpning varje dag, för att kunna slå oss allihop till nästa år!).

Så till loppet.

Salomon Trail Tour har under säsongen gång på gång överträffat sig själva med häftigare bansträckningar, svårare terräng, skönare naturupplevelser och ständigt ökande grad av lerinpackning på skor och kläder som fraktats med deltagarna tillbaka hem. Eftersom detta lopp skulle vara den rafflande finalen på både 7Suunto Ambit Challenge och Tigerbalsam Trail Tour, så förväntade vi oss alla en riktigt spektakulär bansträckning, med alla de rätta elementen hos ett bra terrängupplevelse, vilket vi också fick.

Starten gick ifrån Sälfjällstorget efter en, trots en av säsongens längsta uppladdningstid, för mig lite väl kort uppvärmning. Varm skulle jag dock snart bli, då banan utan dröjsmål vände tvärt höger och uppför närmsta slalombacke, underlag: tung, sugande, blöt mossa. Min teori var att bara jag kommer upp, så kommer jag ner, så jag satte ögonen på marken framför mig, och gick med stora kliv tills jag äntligen nådde toppen och "20 km kvar" skylten. Efter detta eldprov följde en helt ljuvlig mil på grusväg, vandringleder, steniga, svårsprungna partier som ledde ut i fantastiska, mjuka, fjädrande stigar och oändliga träspångar över våtmarker och ris. Jag blev, med mitt stillsamma tempo (målsättning: Ta mig runt), ganska snart ensam med naturen och löpglädjen, och avverkade 11 km med ett leende på läpparna.

När banan vände upp tillbaka mot Sälfjällstorget kom den verkliga utmaningen för mig. Benen började fråga sig om jag verkligen förstått det där med att springa längre än de sedvanliga 12 kilometerna rätt, och hoppet om solsken försvann i blåst, snöglopp och dimma. Mellan 12 och 17 km hade jag det kämpigt, med svag uppförslutning och/eller knöggel alternativt sumpmark och trötta, frusna ben. Framåt gick det dock, sakta men säkert, och det kändes riktigt bra att nå fram till vätskekontrollen där två killar serverade sportdryck och löften om "4 kilometer kvar" och "mest nedförsbacke". Att km 18 också skulle vara en av de blötaste på hela banan sa de ingenting om, men jag kunde inget annat än att skratta mig förbi bäckar, sjöar och knädjup lera. Sedan sluttade det äntligen nedåt på riktigt. En ljuvlig km på grusväg, och en upplevelserik km nedför brant sumpmark och stenknöggel, och sen var jag framme där (nästan) hela min familj stod och väntade och hejade på mig in i mål.

2 timmar 47 minuter känns godkänt i sammanhanget. Extra stort cred till mamma och syrran som med bravur klarade sin första terrängmil, Jocke som enligt plan slog Micke och knep en 12:eplats och Niklas, som glad i hågen sprang in på tiden 2,23.

Stort tack till Salomon Trail Tour för alla fantastiska löpupplevelser denna säsong, och extra stort tack till Sälen Trailrunning för en riktigt häftigt arrangemang! Dagen avrundades med god mat och trevligt sällskap på Olarsgården och den skönaste nattens sömn på väldigt väldigt länge.

21 km i fjällväder (effektiv kyla -7 grader) och pepphäng med traillöp-legender: 11,5 av 10 möjliga fjällbäckar!

Stor svett-och-ler-kram,
Annica

where am I?

Jag lever fortfarande, trots att inläggen blivit få på sista tiden. Efter en ljuvlig Bränntomtsvecka drog jobb x2 genast igång på allvar, och jag har varit tvungen att prioritera. Bort både träning och andra viktiga sysslor tyvärr, men in med härliga kunder, arbetskamrater och äventyr! Nu ska dock träning kvotas in igen, och veckans mål-schema är planerat och uppskrivet i kalendern. Det blir diverse, mycket variation, allt ifrån gymträning för att fortsätta bygga upp den där grymma bålstyrkan till löpning och spinning känns vansinnigt peppigt ! Att dessutom ha en utbildning inom de senaste tillskotten på Actic (TRX-variant, kettlebells mm) att se fram emot på Torsdag känns riktigt, riktigt bra! Alldeles för länge sedan träningsutbildning :)

Helgens stora träningsinspiration kommer inte från mig, utan från Jocke, som spenderade lördagen med att springa sitt livs första tävlings-maraton mellan Ljungdalen och Funäsdalen. Jag var världens stoltaste flickvän och mest entusiastiska påhejare / fotograf / följebil när han susade upp för de första 15 km uppförsbacke upp på spektakulära Flatruet, och under följande mil avancerade upp till och heroiskt försvarade en 3:e plats på totalen i loppet. Sedan började dock underlaget (hård grusväg) ta ut sin rätt på muskler som vanligtvis mest befinner sig i varierande, plyometrisk terräng, och han fick släppa sin pallplats. Efter rejält kämpande kom han dock springande in under målbågen, som fjärde man och på grymma tiden 3.42 .

Vi följde upp detta med lyxkäk på restaurangen Gamla Veras och att så smått puttra hemåt i jakt på nattläger. Efter ett par provstopp fann vi till slut det perfekta stället, och slog till med sommarens (?) första tältnatt. Väldigt knottigt, och väldigt mysigt!

Nu är vi hemma och laddar för veckan med matlådefix och soppmiddag.
Kram,
Annica