Tjurruset 2013

Oj vilken händelserik helg det blev! Vi angjorde Stockholm redan fredag eftermiddag, för att njuta en ljuvlig kväll med fantastisk mat och service på Villa Godthem följt av musikalen Spök på Cirkus. Hem till helgens logi hos Rille, Sofie och deras två killar och lite tehäng fick avsluta uppladdningen, innan vi bäddade ned oss för några timmars sömn inför lördagens Tjurrus.

En lagom varm och blåsig höstdag mötte oss så när vi långsamt pysslade i oss frukost och hoppade i löpkiten på lördag morgon. Vi hade nära till starten från Rille och Sofie, så vi kunde ta det lugnt, Niklas mötte upp och bidrog ännu lite mer till min redan avsevärda nervositet med sina versioner av de historier som Jocke redan med lysande ögon vid alla tillgängliga tillfällen utförligt förklarat för mig. Tjurruset. Lera, hinder, ännu mer lera, tjurrusningar i toktempo, lera, trängsel, blöta kläder, frusna timmar efter tävlingen och kläder som liksom aldrig blir rena igen. Vad tar man på sig?

Nåja, 10,5 km är trots allt ett av mina kortaste lopp för säsongen, nog skulle det funka. Jag valde thights istället för shorts för att slippa ha blöta kläder fladdrande omkring mig, och det blev långärmad ull på överkroppen för att hålla värmen även efter eventuella vattenhinder. Start- och målområdet låg bra till på ett nedlagt flygfält, så det var lätt att få parkering, hitta toaletter, lämna väskor och hitta startfållan. Lite keso och fruktsmootie fick duga som uppladdning innan jag, något motvilligt lämnade bort min väska med överdragskläder i blåsten och värmde upp så smått innan jag klev in bland de andra i min startgrupp och njöt en stund av den där häftiga känslan av nervös förväntan som bara stora lopp med många deltagare kan ge upphov till.

Startskottet gick och iväg satte vi. Löpningen kändes grymt bra denna dag, med pigga ben och lätta fötter kunde jag pinna på i ett härligt tempo. Det var, som jag förväntat mig, gott om folk omkring mig under hela loppet. Jag hade hört ryktas om frustrerande korvstoppning och köer framför hindren, men slapp detta och kunde hålla mig i rörelse hela loppet igenom. Spektakulära inslag följer med mig, så som mitt livs första (svinkalla) utomhusbad i oktober månad, resulterande i lätt domnade fötter och ben  i den direkt följande skidbacken. Även känslan av att springa runt ett hörn och se ett sandtag med en strimma av hårt kämpande medtävlande i uppförsbacken på andra sidan gropen kommer finnas kvar. De allra sista 200 metrarna som, i äkta Tjurrustappning ledde ned i ett gyttjevattenfyllt kärr där jag faktiskt inte bottnade, utan av och till fick ta till simkunskaperna för att komma framåt, och som också var det främsta tillfället att se till att vi som sprang inte skulle komma rena och fräscha till mållinjen är också ett hinder att minnas.

Men. Jag hade förväntat mig.. mer. Fler hinder. Längre obanade partier. Mer lera. På de långa, låånga grusvägsavsnitten sprang jag och räknade ned i huvudet, när skulle krondiket komma? Den 200 m långa sumpmarken där folk tappar skorna? När skulle jag behöva klättra över containrar/brinnande bilar/fälttävlanshinder? Jag har förstått det som att Tjurruset fått ganska mycket kritik de senaste åren för sin tendens att varje år glida lite längre från löplopp, lite närmare 10 000 meter lerbad. Så slutsatsen från Jocke var att detta lopp var tillbaka där Tjurruset var från början, snabb löpning med busiga inslag.

Så tankegångarna efter loppet har både varit att om jag ska ut och springa snabba milar på iordninggjord grusväg och lätt terräng så har jag inget enormt behov av att doppa mig i gyttjevatten för att se utmaningen. Och att om jag inte hade spökat i huvudet hela vägen och förväntat mig galna, långsträckta våtmarker så hade jag kunnat pinna på ännu lite hårdare. Min sluttid på 1 tim och 11 minuter är ungefär lika som jag brukar göra på en terrängmil, med skillnaden att den tekniska terrängen utmanar, och ger, på helt andra sätt. Jag är nöjd över mitt genomförda lopp, själva loppet var väl planerat, lätt att ta sig till, väl utmärkt och med många funktionärer på vägen, men jag kom inte hem med en obeskrivlig längtan att komma tillbaka igen. Det kanske blir ett maraton i fjällen nästa år istället iallafall.

Tjurrusets lätta löpning med inslag av simning i lervatten: 6 av 10 krondiken.
Kram,
Annica