En härlig helg del 2: Siljan Runt

Cykling. Jag har ett speciellt förhållande till cyklar. Ett förhållande som relativt ofta tar mig till och från jobbet, men som mycket mer sällan antar rollen av träning. Visst befinner jag mig då och då på en spinningcykel, men jag tycker nog ändå trots allt att spinning, och cykling utomhus, inte alls är samma sak. Samma ställning, samma tema, olika effekter, olika känsla. Mitt tveksamma intresse till trots, så var ju ändå Tjejvättern ett av de roligaste loppen förra året. Och när chansen kom att hänga på på en 30-årspresent så kunde jag inte låta bli, med resonemanget att 10 mil gick bra, så 16 går nog det också. Sedan att det råkade hamna samma helg som SOG, Icebug Killer Hill Run och Salomon Trail Tour på hemmaplan var en annan fråga.

 Ett ordentligt träningspass fick jag till. En ganska flack runda på ca 4 mil. Och det var allt. Något jag däremot fick ganska rikligt av var diverse skräckhistorier om oändliga backar från mina kära cykelintresserade kollegor. Detta till trots satte vi oss glatt på cyklarna och lämnade ett soligt Sollerön tidigt på Lördagsmorgonen. Vi hade en fin tur runt Orsasjön, med härligt väder, gott humör och många chanser att prova på klungcykling efter förbipasserande gäng. Färden gick vidare, nu med Siljan som glittrande sällskap, med siktet Rättvik. Så smått började kuperingen kännas mer i benen, och jag bråkade en del med växlingen på min fina låneräser. Efter Rättvik kom en enormt lång och seg uppförsluta som jag åkt otaliga gånger i bil, men aldrig reflekterat över som uppförsbacke. I Tällberg kom både en rejäl utmaning i form av kupering och en sväng med regn, åska och hagel, och färden kändes plötsligt lite motig.

Äntligen framme i Leksand gjorde vi ett lite längre stopp vid vätskedepån, och mötte ganska snart på min fina familj, som servade med lite salta nötter (världens godaste, jag som inte äter saltgurka saknade detta!) och hejarrop. Ganska snart efter det kom vi också till Jockes mest efterlängtade depå i form av ett extrainsatt kaffestopp. Där valde jag att svälja ner en energigel, något som skulle visa sig vara ett mycket bra beslut. Med lite regn och en uppförsbacke framför ögonen startade vi så de sista 3 milen mot målet på Sållerön. Följande 15 km skulle visa sig vara de längsta jag någonsin gjort på en cykelsadel. Backarna var många och långa, antingen branta och mjölksyrestinna, eller sega och oändliga. Vi körde på, stannade, väntade in varandra, körde på, väntade in, kämpade, hejade och trampade. När vi äntligen kom fram till den sista kontrollen sken solen och skyltarna lovade 14 km kvar. Äntligen! 7 timmar stod klockan på då, och vi peppade ordentligt för att rulla sista biten. Tack och lov bjöd denna på lite mindre uppför, och lite mer nedför, innan sista utmaningen kom i form av en klättring upp mot kyrkan på Sollerön. Jag och Jocke rullade över mållinjen med tiden 7:58:59, vilket gjorde loppet till mitt livs hittills längsta inte bara i antal mil, utan även i aktiva timmar.

Mat, mat, hemresa till Falun och lite mer mat fick bli melodin för kvällen, och sedan tog få timmars sömn och många timmars aktivitet ut sin rätt och sängen hägrade redan runt halv tio. Jag hade en brännande konstant smärta i låren när jag kröp ned under täcket, förmodligen på grund av de många timmarnas nötande, och jag sände en kort önskan om att vakna med lite mer stuns i benen, eftersom helgens aktiviteter var långt ifrån avklarade.

Siljan runt är svårt att betygssätta. Det var ömsom en underbar tur i med Dalarnas vackra vyer, ömsom ett tämligen ovärt projekt. Klarade jag 16 mil med alldeles för lite erfarenhet av cykelsadeln? Jodå, det gick fint. Skulle jag göra det igen? Ja, det skulle jag nog. Jo, det slutar ändå på en 10a av 10 cykelpumpar. Tack för en riktigt fin tur!

Alla härliga bilder i detta inlägg av grymma Antti Aarnio.

Kram,
Annica