Underbara sommar!

Jag rullar vidare med all min träningspepp och inspiration i Juni. Ägnade förra veckan åt två planerade nyckelpass, i form av det första ordentliga 3 km-passet i bassängen, och en tur på intervallrundan här på Jungfruberget. Varje träningspass jag har utfört under slutet av veckan och helgen har varit fyllda med tankar på hur jag ska formulera blogginlägg om just detta fantastiska, härliga sätt att bli trött, nöjd och glad. Simpasset till exempel - vem sjutton behöver en solstol när det finns en utomhuspool? Låg i vattnet i ungefär en timme och njöt hejdlöst av att känna solen smeka axlar, armar och ben. Och för mig, vars tålamod till att ligga stilla i en solstol räcker ungefär de minutrar det tar att kolla igenom instragram och facebook på telefonen, så kändes det som en riktig bonus att kliva upp ur vattnet med en synbar, frisk sommarbränna på gång.

Intervallpasset är sedan länge planerat på träningsschemat, men det är väl kanske ett av de pass som väldigt lätt råkar bli bortprioriterade i vardagspyssel och roligare träningspass. Tro mig, när jag vaknade denna morgon och såg regnhimmel och blåst utanför fönstret så tog det ganska mycket internt argumenterande innan jag tog tag i saken, drog på mig en skärm för att slippa regn i ögonen och tog mig ut. När jag klev ut genom dörren drog jag i mig ett djupt, doftande andetag, av det där syret som är extra kännbart just en regnig sommardag. Upp i skogen ledde stegen, och efter en rejäl uppvärmningsjogg tog jag mig till en favoritbackintervallrunda. Hur lång startsträcka jag än hade denna dag, och hur tungt passet än var, så är det ju alltid så galet värt det, när man på små små rosa moln flyter hemåt på gröna stigar och nöjd kan slå sig ner i soffan med en kaffe och alla sina endorfiner.

Jag följde upp med en fredagstrippel i form av ett nytt härligt gymhittepå tillsammans med Anna, ett magiskt simpass när ett åskoväder gjorde vattenytan mörk och ojämn och en skön kvällsjogg tillsammans med Sofie. Gymhittepåt var en nyhet för mig, en övningstrappa med 6 övningar, där man gjorde övning 1, vilade, sedan 1+2, vila, 1+2+3, vila osv upp till 6, och sedan plockade av övningarna igen: 2+3+4+5+6, vila, 3+4+5+6, vila osv. Alla övningar lika mycket, med andra ord, och en riktigt rejäl puls och pump mot slutet. Vi valde ben/bål, och körde Knäböj, fällkniv, hamstringcurl på pilatesboll, burpee/boxjump, marklyft och utfall. Kombinationen marklyft och utfall var ett riktigt effektivt sätt för mig att få kontakt i min vanligtvis svårtränade rumpa, och träningsvärken kom redan under eftermiddagen och hänger nu, 4 dagar senare, fortfarande kvar till viss del. Härligt!

Svettigt på gymet

Lördagen bjöd på välkommen vila i sällskap med världens bästa syster, som fortsatte sitt winning streak med att fullkomligt krossa mig på den lokala minigolfbanan (inte för att säga att detta på något sätt skulle påverka resultatet på det kommande Epic Battle of Vansbrosimmet). Söndagsförmiddagen ägnades åt årets första våtdräktsdopp i vackra Stångtjärn. Det blev inte något distanspass direkt, men det kändes ändå riktigt bra att ha det där första passet gjort.

Ny Måndag, nya möjligheter och jag valde att börja min lediga dag i gott sällskap på vägen runt en soldränkt sjö. Anna och jag tog varvet runt Hosjön i för mig hittills oupptäckt natur, och jag fick träna på ett smått obekvämt grundtempo på vägarna i den doftande, varma, blomstrande naturen. Fortsatt i veckan ska det bli gym-, sim- och rörlighetsträning för fulla muggar, några pass i början av veckan här på hemmaplan, innan onsdagkvällens personalfest, följt av en sen transport ner till Eskilstuna för en midsommarhelg i en annan vacker del av sommarsverige. Ett våtdräktspass ska förhoppningsvis bli av i stora, kalla Näshultasjön, och det blir helt klart minst ett besök hos kollegorna på nya Actic Eskilstuna. Njuter av härliga nu, med lite trött, skön känsla i kroppen och all träningspepp som bara ökar ju fler träningpass som blir av och längtar samtidigt så jag kan bli blå efter onsdag (en liten aning mer på grund av den där efterlängtade kramen än den där personalfesten... )

Slutsats: Mer äventyr, kramar och härlig träning åt mig! Galet fantastiskt härligt!
Kram,
Annica

Just nu

Ja, bloggtorka här när Juni drog igång med en storslam och rikligt med härlig träningsvärk. Tyvärr ägnade jag första veckan efter SOG med sin supertrippel med ganska rejält ont i mitt vänstra knä, vilket för ovanlighetens skull gjorde sig mer hört än det vanligtvis krångliga högra. Alla fråntryck, inklusive benpasset jag försökte mig på, cykelturerna till och från jobbet och steppasset jag glatt hoppade in på på tisdagskvällen kändes fel på riktigt. Så det blev mera vila för benen resten av veckan.

En glad överraskning kom dock i form av vansinnig träningsvärk i magen, som jag helt glömt att jag tränade, samtidigt som jag i ärlighetens namn fokuserade skrämmande mycket på allt som inte gick att göra med mitt skraltiga knä. Jag avskyr, avskyr (!) att känna mig skraltig. Jag är inte alls tillräckligt gammal för att berättigas denna känsla. Nå, dumma knän åt sidan så ägnade jag slutet av förra veckan åt ett besök i fina hemmaskogarna i Värmland, ett dopp i nybyggda, fräscha Sundstabadet och 2x1 timme på hästrygg. De magmuskler som skonats under den bortglömda magträningen fick sig en rejäl omgång när kroppen plötsligt skulle minnas hur man sitter tillräckligt fint för att en häst ska springa fint. Härligt med träningsvärk!

En parantes i övrigt träningsinriktat inlägg kommer här: jag fick äran att vara del av det mycket vackra och kärleksfulla bröllopet mellan Staffan och Therese, med tillhörande fest tillsammans med en massa härliga människor jag knappt tidigare träffat. Det var en galet fin dag och jag tar mängder med minnen med mig. Tack!

Åter till träning så får jag under denna månad rikligt med vardagsmotion, då min käresta tog bilen med sig till Eskilstuna i en månad innan nya äventyr tar vid, ungefär två år efter vår första dag tillsammans där i Kungsträdgården. Förutom transport till och från jobb så kämpar jag på med simträningen, där känslan äntligen kommit tillbaka efter en rejäl svacka, och kilometrarna börjar rulla på som jag vill ha dem. Detta blandas på mitt vanliga, glada vis med gymträning (2 pass i veckan, ungefär cirka) MASSOR med rörlighetsträning och en och annan mysjogg. Knäna verkar glada efter några extra dagars vila, och jag trappar upp benfokuset försiktigt igen.

Jag tränar också mentalt denna månad, med tv-förbud en timme innan sängdags, te, reflektion och Yoga, mer medveten fokus på möjligheter och guldkorn och mindre fokus på negativitet. Det är skönt att ägna alla soliga, fina dagar åt att tänka på bra saker, peppa och njuta. Sommaren är en bra tid för mig att hitta balans och börja längta efter äventyr igen. Som sånna här äventyr. Eller sånna här kanske!

Jag avslutar med en potatis som växer så det knakar på vår balkong!

Kram,
Annica

En härlig helg del 3 - Salomon Trail Tour Falun

Helgens trippel avslutades i stor stil genom ett återbesök på SOG-arenan Lugnet och en löptur i de härliga omgivningarna vi har i vår hemmaskog här i Falun. Salomon Trail Tour, äntligen i Falun!

Planen var att springa 21 km, självklart så lång tid som möjligt ute i spåret när favoritloppserien kom på besök, även om helgen redan bjudit på diverse utmaningar. Jag vaknade till min lycka sliten och stel, men utan onda ben, och kunde göra en lugn morgon tillsammans med familjen, innan löputrustningen åkte på och kosan styrdes mot Lugnet. Benen hade minsann lite studs kvar (cykling sliter ju inte riktigt på studset egentligen), och jag kände mig pigg och redo för en skön tur. Mitt mål med tävlingarna den här säsongen är framför allt att ha riktigt roligt, glädjepeppa på det där sättet som jag tappade bort lite i resultatinriktningen förra säsongen.

Bild lånad från Miranda

Starten gick och jag satte upp ett lagom tempo för mig, med lite lite uppvärmning i kroppen behövde jag ta det ganska lugnt de första kilometrarna, så jag hamnade en liten bit efter de andra i min startgrupp. Eftersom mitt mål inte handlade om placering eller tid, utan om att faktiskt genomföra sträckan och njuta på vägen, stoppade jag in musiken i öronen och nötte på i ett skönt tempo. 21-kilometersbanan var 3-delad, med två varvningar på stadion, och vi fick börja med att springa ut på 5-kilometersspåret, som i stort sett bestod i en av mina favoritrundor i Jungfruskogen. Det var härligt att puttra på i skogen, varmt och kvavt, men en hel del publik som hejade på i spåren. Jag varvade på stadion, fortfarande en bit, men inte toklångt efter den grupp som låg framför, och stannade till för att dricka ordentligt med tanke på det varma vädret.

Sedan blev det lite tokigt för mig. Jag sprang vidare upp från stadion, följde den skyltning som kom först och hamnade helt enkelt fel. Efter 5 km-spåret skulle ett varv på en 6km-slinga följa innan milspåret avslutade, men jag missade att hålla rätt färg på snitslingen och kom därmed direkt ut på milen. Jag anade nog att jag var fel ganska tidigt, men ingen fanns att fråga, så jag nötte på. När grymma Andreas Svanebo kom flytande förbi blev jag fundersam på riktigt (skulle verkligen milen och 6km följa varandra?). När Andreas Holmberg (tvåa efter Svanebo) kom älgande passade jag på att heja och fråga om jag verkligen var på rätt spår. Det var jag inte.

Okej. 3 km in på milen, en galet aktiv helg redan i bagaget och 6 missade km. Jag tog beslutet att istället för att vända och springa tillbaka, ta 6an och i alla fall genomföra hela loppet (och därmed lägga på 6 extra km på rundan), springa klart milen, släppa förbi och heja på de som sprang ikapp, och bryta när jag kom tillbaka till stadion efter ca 15 km.

Bild lånad från Per

Det var mitt eget fel att jag hamnade tokigt i spåren. Jag hade inte uppdaterad koll på PM:et, och min trötta hjärna hade helt sorterat bort färgordningen på snitslarna jag borde ha följt för att hamna rätt. Jag litade lite på att Trail Touren, som enligt min erfarenhet alltid varit väldigt bra på skyltning och ordning på loppen, skulle ha lite mer information i korsningar och skarpa lägen längs banan, vilket inte fanns. Jag saknade funktionärer på vägen, både där milen vek av (som faktiskt var inne på stadion), där en person hade kunnat rädda mitt resultat genom att peka mig i rätt riktning, men också någon att fråga om riktning. Funktionärerna jag träffade på på vätskekontrollerna var snälla och hjälpsamma (förutom en fullkomligt förvånad fråga om "men hur kan du ha sprungit fel då?").

Bild lånad från Miranda

Jag hade 15 superfina km i min favoriskog. Milspåret var snabba stigar, varvat med mer tekniska bitar och en del mjuk obanad terräng, och jag njöt för fulla muggar av att få rulla på längs stigen. När jag kom tillbaka till stadion kändes det dock som ett galet antiklimax. Jag hade med lätthet och glädje kunnat springa hela 21:an trots en fysiskt slitig uppladdning till loppet. Det grämer mig att jag sprang fel. Men jag fick möta upp med min fantastiska familj, som alla också varit med och sprungit på lite olika distanser, kika runt lite på SOG-området och sedan rulla hemåt för en lugn kväll och ännu mer mat.

Jag betygssätter inte det här loppet, eftersom jag inte tog mig runt hela banan. Jag pratade både med nöjda och glada deltagare, och andra som också var glada och nöjda, men som förvirrat sig bland skyltningen och lagt på några extra km på sina lopp.

I slutändan en jättehärlig helg med massor av sköna upplevelser ! Idag njuter jag av en blandning av lite småstelheter i ben och bål och en enorm känsla av det oöversättliga ordet accomplishment. Inte som i prestation, utan mer som känslan av att jag klarat en stor utmaning, tillsammans med massor av motivation att göra mer. Jag vill bara ut i spåren igen !

Hoppas ni vill följa med!
Kram,
Annica

En härlig helg del 2: Siljan Runt

Cykling. Jag har ett speciellt förhållande till cyklar. Ett förhållande som relativt ofta tar mig till och från jobbet, men som mycket mer sällan antar rollen av träning. Visst befinner jag mig då och då på en spinningcykel, men jag tycker nog ändå trots allt att spinning, och cykling utomhus, inte alls är samma sak. Samma ställning, samma tema, olika effekter, olika känsla. Mitt tveksamma intresse till trots, så var ju ändå Tjejvättern ett av de roligaste loppen förra året. Och när chansen kom att hänga på på en 30-årspresent så kunde jag inte låta bli, med resonemanget att 10 mil gick bra, så 16 går nog det också. Sedan att det råkade hamna samma helg som SOG, Icebug Killer Hill Run och Salomon Trail Tour på hemmaplan var en annan fråga.

 Ett ordentligt träningspass fick jag till. En ganska flack runda på ca 4 mil. Och det var allt. Något jag däremot fick ganska rikligt av var diverse skräckhistorier om oändliga backar från mina kära cykelintresserade kollegor. Detta till trots satte vi oss glatt på cyklarna och lämnade ett soligt Sollerön tidigt på Lördagsmorgonen. Vi hade en fin tur runt Orsasjön, med härligt väder, gott humör och många chanser att prova på klungcykling efter förbipasserande gäng. Färden gick vidare, nu med Siljan som glittrande sällskap, med siktet Rättvik. Så smått började kuperingen kännas mer i benen, och jag bråkade en del med växlingen på min fina låneräser. Efter Rättvik kom en enormt lång och seg uppförsluta som jag åkt otaliga gånger i bil, men aldrig reflekterat över som uppförsbacke. I Tällberg kom både en rejäl utmaning i form av kupering och en sväng med regn, åska och hagel, och färden kändes plötsligt lite motig.

Äntligen framme i Leksand gjorde vi ett lite längre stopp vid vätskedepån, och mötte ganska snart på min fina familj, som servade med lite salta nötter (världens godaste, jag som inte äter saltgurka saknade detta!) och hejarrop. Ganska snart efter det kom vi också till Jockes mest efterlängtade depå i form av ett extrainsatt kaffestopp. Där valde jag att svälja ner en energigel, något som skulle visa sig vara ett mycket bra beslut. Med lite regn och en uppförsbacke framför ögonen startade vi så de sista 3 milen mot målet på Sållerön. Följande 15 km skulle visa sig vara de längsta jag någonsin gjort på en cykelsadel. Backarna var många och långa, antingen branta och mjölksyrestinna, eller sega och oändliga. Vi körde på, stannade, väntade in varandra, körde på, väntade in, kämpade, hejade och trampade. När vi äntligen kom fram till den sista kontrollen sken solen och skyltarna lovade 14 km kvar. Äntligen! 7 timmar stod klockan på då, och vi peppade ordentligt för att rulla sista biten. Tack och lov bjöd denna på lite mindre uppför, och lite mer nedför, innan sista utmaningen kom i form av en klättring upp mot kyrkan på Sollerön. Jag och Jocke rullade över mållinjen med tiden 7:58:59, vilket gjorde loppet till mitt livs hittills längsta inte bara i antal mil, utan även i aktiva timmar.

Mat, mat, hemresa till Falun och lite mer mat fick bli melodin för kvällen, och sedan tog få timmars sömn och många timmars aktivitet ut sin rätt och sängen hägrade redan runt halv tio. Jag hade en brännande konstant smärta i låren när jag kröp ned under täcket, förmodligen på grund av de många timmarnas nötande, och jag sände en kort önskan om att vakna med lite mer stuns i benen, eftersom helgens aktiviteter var långt ifrån avklarade.

Siljan runt är svårt att betygssätta. Det var ömsom en underbar tur i med Dalarnas vackra vyer, ömsom ett tämligen ovärt projekt. Klarade jag 16 mil med alldeles för lite erfarenhet av cykelsadeln? Jodå, det gick fint. Skulle jag göra det igen? Ja, det skulle jag nog. Jo, det slutar ändå på en 10a av 10 cykelpumpar. Tack för en riktigt fin tur!

Alla härliga bilder i detta inlägg av grymma Antti Aarnio.

Kram,
Annica

En härlig helg - del 1 : Icebug Killer Hill Run

Ett tidigt tema på min comeback här på bloggen verkar vara flerdelade racereports, så jag fortsätter helt enkelt med detta. Jag har haft en fantastiskt fysisk helg med massor av rörelse, glädje och svett!

Icebug Killer Hill Run blev startskottet på både min tävlingshelg, och Scandinavian Outdoor Games, ett påhitt här i Falun för att skylta med Lugnets härliga omgivningar och stora möjligheter. I korta drag så är SOG ett event där tävlingar och clinics av allt som kan kallas outdoor. Exempel på detta var löpning, montainbike, paddling, klättring och slakline. Icebug blev enligt rykte till slut en sponsor till helghändelsen, genom erbjudandet till ett alldeles eget lopp. Och vad passade väl bättre än en tur i den beryktade Mördarbacken? 2 km, en upp, en ner och varken jag eller Jocke kunde motstå frestelsen att anmäla oss trots en redan fullspäckad helg i kalendern.

En mycket varm och väldigt aktiv dag blev uppladdningen inför kvällens lopp i fredags. Min familj med syster, mamma och pappa mötte upp, liksom cykelsällskapet inför lördagen i form av härlig Antti, som också stått för många grymma bilder från helgens äventyr. Fullt hus ledde till en lite senare middag än som var tänkt, innan löputrustningen åkte på, och uppvärmningsjogg upp till Lugnet följde. Det var en härlig kväll, med värme och solsken, och stämningen på arenan kändes förväntansfull inför helgen. En mountainbike-tävling pågick för fullt (så mycket att den till och med fick ta paus för att ge plats åt löparna) och det fanns några åskådare på plats.

Jag, mamma, syrran och Jocke ställde oss på startlinjen och fick efter lite fördröjning äntligen springa iväg. Jag, som kämpat en del med just uppförsbackar denna säsong, satte ett så gott tempo som gick uppför. Min starka, häftiga syster kom älgande förbi mig precis innan toppen av backen, och jag hade faktiskt inte en chans att ta tillbaka familjeledningen. Jag har aldrig sprungit ett så här kort lopp! Vändningen kom fortare än jag trott, och benen bar av nedåt. Lite förvirring uppstod i bansträckningen i några av svängarna nedför, men plötsligt var vi framme på arenan och fick göra ett varv i hästskon innan målbågen hägrade. Ovan som jag är att springa kort och snabbt så hade jag en spya att svälja ned under upploppet, men sprang ändå i mål nöjd och glad.

Jag och min syster, som redan börjat gnabbas på allvar om det stundande Epic Battle of Vansbrosimmet, fick ännu en sporre att kämpa på med simträningen efter detta lopp. Stoltast är jag över min fantastiska mamma, som trots sina 50 + hoppar på alla utmaningar som jag kastar i hennes väg. Heja heja!

Krigarface 1

Krigarface 2

Krigarface 3

Glad mamma.

Icebug Killer Hill Run var ett riktigt kul lopp, med mycket skön publik och stämning. Ett minuspoäng blev dock den förvirrande bansträckningen, som var nära att orsaka två felspringningar trots sin ringa längd. 7 av 10 mördarbackar, och en finfin icebugpåse att ta med hem!

Alla grymt bra bilder i detta inlägg av Antti Aarnio.

Hem, snabbdusch och snabbpackning och avresa mot Mora. Nya äventyr väntar i kommande inlägg.
Kram,
Annica