Mental träning

Ja, såhär veckans sista dag ägnar jag några minuter åt att fundera över resorna denna vecka. För mig hör personlig utveckling och mentala processer ihop med träning, till och med som en självklar del. Vågar man inte ta sig an hinder, backar eller svåra partier så kommer man inte långt med sin träning. Och tvärtom, de jobbigaste situationer med sorg, smärta, ilska eller stress, blir så mycket enklare att hantera efter en svettig timmes fokus på någonting helt annat.

Den här veckan har jag haft mycket att göra. Många bokade tider i kalendern, i form av extra jobb, möten, PT-kunder och en förvånansvärt trevlig halvtimme ihop med den skäggiga, vänliga och mycket pedagogiska killen på bilbesiktningen. Hemma har jag hunnit kolla mejlen, dricka lite kaffe och/eller äta, sova och inte så mycket mer. Detta inte nödvändigtvis för att tid inte har funnits för att ta tag i den långa "att göra-listan", utan för att mitt huvud har varit så proppfullt med, alla lika viktiga, uppgifter, projekt och planer. Som ni säkert själva också upplevt någon gång, den där känslan när huvudet är så fullt, och det går så mycket energi åt att hålla allt det viktiga kvar i huvudet, att ingen, eller väldigt lite, energi finns kvar för att faktiskt göra något av allt det där viktiga. Och istället verkar klockan springa outröttliga intervaller, där ledig tid snabbt förbrukas, och invanda jobb tar längre tid än vanligt.

Det här är ingenting ovanligt. Sånt händer. Det är ok. Och allt det jag faktiskt hinner uträtta på en sådan vecka, blir i slutändan bra mycket mer än jag hinner göra en vecka när det känns som att jag har gott om tid. Någonting som är lätt att glömma!

I samband med sådana här påsättningar tenderar dessutom min hjärna att sätta igång långdragna interna förhandlingar angående livsval, samt utkräva ordning och planering för att den, vi, jag, inte ska känna oss så kontrollösa. Vart är jag på väg i livet? Är det rätt väg? Vad skulle jag helst vilja göra just nu? Vad är det som hindrar mig? Gör jag jobbet för att leva lycklig, se ut som jag vill, vara på den plats jag vill och visa de jag älskar just att jag älskar dem? Som sagt, fler än en halvtimme den här veckan har gått åt att med blank blick stirra ut i tomma luften och försöka få huvudet med på banan igen. Den där kontrollösheten, som också är en viktig anledning till mitt stundom frenetiska listskrivande, vilket i och för sig är ett effektivt sätt att förflytta viktiga tankar som hotas att glömmas bort i avgörande ögonblick (tidsrapportera) till en mer pålitlig minnesplats, fast å andra sidan också tenderar att förvandla den mest triviala uppgift (spring ett varv runt huset) till en lätt hotfull, och möjligtvis också tidskrävande aktivitet att klara av.

Allt det här sammantaget är någonting jag går igenom titt som tätt. Alltid med samma slutsats, ett förhållningssätt som jag ibland tror är en sådan där livsläxa som upprepas om och om igen tills budskapet förhoppningsvis till slut tränger in och fastnar - och för mig handlar det om att släppa kontrollen. Det löser sig. Det gör det alltid. Allting måste inte vara klart igår. Saker blir ju gjorda, förr eller senare, i slutändan handlar stressiga perioder om att prioritera så gott det går och göra så gott man kan.

Och slutligen den viktigaste upptäckten av dem alla - allting blir lättare efter några timmars träning. Som inte har "hunnits" (=prioriterats) under veckan. Men efter 4,5 timmars träning det senaste dygnet så har jag hittat tillbaka till mig själv igen och skakar leende på huvudet åt att jag än en gång verkar varit i stress/osäkerhet/försökakontrolleralltochmisslyckas-fällan. Här finns det en miljard klatchiga citat att ta till, one of them beeing "Hinder är det man ser när man tar ögonen från målet". Aah. Just det. Glömde ett tag.

Keep going strong!
Annica