Tjejvättern 2012!

Som del 2 i den Tjejklassiker jag är mitt inne i, så har jag nog fasat lika mycket för denna tävling som skidåkningen på Tjejvasan. Visst kan jag cykla. Men det är inte något jag har gjort så mycket förut, och heller inget jag har gjort särskilt ofta de senaste åren. Så världens längsta startsträcka innan träningen kom igång, skapade mycket stess och frustration inför de 10 milens cykling. Hann i alla fall få några mil i benen inför gårdagens äventyr, mycket tack vare min fantastiska cykel-PT Pernilla, som inte bara lånade mig sin gamla racer-pärla att trampa runt banan, utan svarade på alla mina dumma frågor, gav mig välbehövliga tips, pepp och påhejning. Benstyrka, kondition och envishet har jag så det räcker 10 mils cykel, var det jag hävdade inför alla som frågade hur det gick med cykelträningen. Och det här med att lyckas växla, svänga, bromsa och minnas de trafikregler som också gäller cyklister, fick jag efterhand som milen ansamlades bättre och bättre kläm på. Jag och racer-cykeln blev till slut riktigt goda vänner, speciellt sedan jag lärt mig lyssna på kedjan och växla smart, och vågat mig ner på styret så jag nådde bromsarna..

Efter en regnig natt var Motala i sitt esse för träningssugna, med fuktig, syrerik luft, lagom varmt och mjuka moln som skyddade nackar och ben mot solstrålningen. Som en av 4 tjejer i gänget som för första gången stod på en cykeltävling kändes morgonen både lite lätt stressig och nervpirrig. Hur ser de andras cyklar ut? Sitter all utrustning som den ska? Har vi tillräckligt med energi med oss i väskor, fickor och vattenflaskhållare? Ska vi hålla ihop eller åka själva? Hur kommer starten gå? Hur stor är risken att krascha med 6000 andra cyklande tjejer?

Starten gick hur smidigt som helst. Vi blev invinkade i startfållan och fick cykla iväg nästan med en gång. Lugnt och fint i starten, inte så mycket trängsel och ganska lätt att hålla ihop vår lilla grupp. Jag valde att ligga i bakvattnet i vår grupp, väl medveten om att jag tenderade att lägga mig på en lite högre fart än resten i mitt starka tjejgäng, och inte ville cykla alla de 10 milen själv med risk att köra på för hårt. Jag och mamma hittade dock snart varandra, och började så smått smyga upp i fart, tills vi låg i ett skönt flow, någonstans mellan 26 och 30 km/h.

En viktig skillnad från Tjejvasan var en fantastiskt skön känsla av att kunna lägga sig i sitt tempo, och inte störas nämnvärt av att behöva cykla om, eller bli omcyklad, av medtävlande. Mamma och jag hade en fantastiskt trevlig tur, hann prata om allt möjligt och njuta av endorfiner, utsikt och solglimtar. Denna gång var jag noga med att fylla på med energi under loppet, främst för att slippa det blodsockerfall som däckade mig efter skidåkningen, men kände också tydligt hur mycket energi-tillskottet gjorde för att hålla benen och huvudet pigga.

Efter 8 mil i behagligt nöttempo kände jag att jag hade massor kvar att ge. Så jag lämnade mamma bakom mig och tryckte på de sista två milen in mot Motala. Vilken känsla att få ligga lite till vänster och bara kunna susa på, känna hur benen och kroppen med glädje svarade på viljan att trycka upp tempot ! Framme i mål på tiden 4,26 kände jag mig fullkomligt träningshög och med massor av energi kvar som kolsyra i kroppen. Det bara bubblade i mig!

Glada, duktiga, fantastiska tjejer!

Slutsatsen är att cykling, som jag nu ägnat våren åt att inte alls tycka är min grej, faktiskt är riktigt härlig träning. Jag är galet sugen på mer. Tjejvättern, till skillnad från Tjejvasan, var definitivt ett lopp som gav mersmak, och det känns verkligen som ett lopp som är värt att göras fler gånger!

Tjejvättern -> 10 av 10, fy fan vad kul!
Nu ska jag bara prata med min cykel-PT och kolla möjligheten till fler privatpass... :D

Nu blir det vila, i morgon börjar hårdköret, 6 veckor kvar innan Amfibiemannen går av stapeln!
Kram,
Annica