Är ganska viktigt för mig. Att ha lite struktur, någonting att utgå ifrån, som är planerad för att hålla mig på rätt väg mot mina mål, men också lämnar frihet att gå ifrån planen och göra det jag vill. Jag jobbar ofta och gärna med målsättningar, inom både jobb och privatliv, dels för att känna att jag har en väg att gå, en riktning att ta beslut utifrån, men också för att känna att jag faktiskt är på väg någonstans. Mål, delmål och verktygen att ta mig dit ger mig ett slags mätbarhet som känns bra att ha. Självklart gäller inte detta allt, in i minsta detalj. Jag tävlar inte om att skala morötter perfekt, men mer allmänt, på det stora hela, känns det bra att ha en karta.
Träningsmässigt varierar mitt huvudmål (eller vision) mellan att känna mig STARK och att hitta en skön rutin som håller genom året. I begreppet STARK ligger en utveckling, men också en allmängiltig kompasskurs, då det ligger så mycket i uttrycket. Det går ju att vara stark som i att lyfta tungt, men för mig är det lika starkt att kunna springa vart man har lust till, vara rörlig och jordad, kunna simma med ett skönt flyt eller rida väl. Oavsett vilka utmaningar jag kastar mig in i finns alltid möjligheten inte bara till att vara stark, utan också att bli starkare. Den sköna rutinen handlar om hur jag vill känna mig och leva mitt liv, med träningen som en naturlig del av min vardag, en energigivare lika självklar och värdefull som morgonkaffe eller tandborstning.
Förra veckan gick åt till att jäsa alla de idéer som började trängas i mitt huvud. Ett av mitt års stora delmål är avslutat, och jag behöver anpassa min karta en aning för att hitta en ny riktning. En tid av eftertanke och framtidsfunderingar, som ofta tenderar att infalla när det närmar sig 6 månader sedan jag gjorde det sist. Träningen är en stor del av planeringen och har många olika delar som ska anpassas och passas in tillsammans med alla andra aktiviteter som ska få plats på dygnets vakna timmar. Det är ju så mycket som jag vill göra!
De färdiga målen att ta hänsyn till smög igång redan för två veckor sedan. Kullmannen drog igång säsongen med pompa, ståt och dubbelt upp i fantastiska löpupplevelser. Kommande datum är 31 Maj och Icebug Killer Hill run på hemmaplan här i Falun, följt av Siljan runt, 16 mil cykel den 1e Juni. 2e Juni följer jag upp med 21 km Salomon Trail Tour, återigen på hemmaplan på Lugnet, Falun. Sedan får jag några veckors återhämtning innan den 30 Juni och Salomon Trail Tour Globens återkomst, ännu ett lopp med riktigt härliga minnesbilder att bekräfta och putsa upp. Vilken sträcka det blir där är inte riktigt fastslaget än. En vecka senare, den 7e Juli, så ska jag än en gång slå min kära storasyster i Vansbrosimmet, denna gång fullängd, dvs 3 km. Strax därefter kommer en av årets mest efterlängtade vecka i form av ridläger vid Vättern med familj och fina vänner.
Fler STT-lopp kommer också ramla in i loppkalendern, men är än så länge obokade, fram till finalen i Sälen den 21 September, där 21 km fjälläventyr är bokade och klara sedan länge. Efter detta följer ett nytt spännande äventyr i form av Tjurruset den 6e Oktober. Vad vintern bjuder ligger också det i planeringsfasen än så länge.
Så nu ska vi se. Rehabträning för ett bråkigt knä för att kunna springa långt och mycket, simträning för att sätta syrran på plats, lerbad för att vara van inför Oktober, rörlighet och styrka och backträning och äventyr. Ja. Planen kommer så sakteliga .
Med en skön stelhet och fina minnesbilder efter torsdagens mörkerlöp spenderade vi fredagen med en härlig frukostbuffé på Rusthållargården i Arild, följt av lite turistande för att i dagsljus och med mindre bråttom, beskåda både Mölle fyr med omgivande fantastiska miljöer, och Nimis storslagna utsikt mot havet. Vi avslutade kvällen på bästa sätt, i sällskap med Jockes föräldrar, installerade i stuga i Ängelholm, där Jockes start skulle gå på lördagsmorgonen.
Efter en god natts sömn började vi, smått nervösa, packa oss i ordning för helgens huvudevent. En liten morgonpromenad till Jockes start tog ut det mesta av min nervositet, och vi vinkade av de grymma ultra-löparna när de sprang ut på sin 49 km långa resa genom Himmel, Hav och Helvete.
In packade vi oss sedan i bilen och puttrade tillbaka ner mot Mölle och Kullaberg. Jag velade in i det sista om vilka skor jag skulle välja, då jag köpt nya, ännu greppigare skor (Inov8 Xtalon 212) för årets säsong, men inte riktigt hunnit springa in dom helt, och framför allt känt av att de är ännu lite plattare och mindre dämpade än mina trogna Saucony Peregrins. Till slut föll valet ändå på Inov8, eftersom jag visste att underlaget skulle vara mycket varierat, och att jag skulle ha nytta av lite mer grepp under stegen.
Foto: Helsingborgs Dagblad
Väl på startområdet blev jag ganska snart infångad av Helsingborgs Dagblad och grundligt intervjuad i både diktafon och kamera (här är länken till artikeln), och ägnade mig sedan åt att vinka av Niklas, som sprang ut 20 minuter före mig på sin första upplevelse av 12 km+dödens zon. Sedan var det dags för uppvärmning, nervositetskiss i skogen och småprat med bland annat den här tjejen, som sprang ikapp mig och peppade på inför starten. När starten gick lade jag mig i ett lagom tempo, väl medveten om att träningen detta år inte varit så löpinriktad som den kanske borde varit för att anta just denna utmaning som premiär av loppsäsongen. Jag valde att springa med en vätskerygga, inte så mycket för behovet av att dricka oftare än de två vätskestopp som fanns på vägen, utan för att slippa svälja de två energigelar jag plockat med mig utan att kunna skölja efter med lite vatten. I och med detta fick jag också för första gången med mig min mp3, fulladdad med de peppigaste låtarna jag kunnat hitta. Jag brukar inte springa med musik, så lurarna hängde ganska mycket runt halsen, men i de värsta uppförsbackarna hjälpte det att kunna dra på en mäktig rocklåt för att orka kämpa vidare uppåt.
Jag rullade på med ett ganska skönt flyt hela 12 km-banan, med lite folk omkring mig hela tiden, och en okej känsla i kroppen. Temperaturen var perfekt för löpning, lite lagom svalt och en och annan solglimt på de vackraste ställena i skogen. De utlovade extra höjdmeter som ryktades ha smugit sig in i 12-kmspåret fick vi suga tag i när banan, någonstans i närheten av 12-kmskylten, vände oroväckande tvärt mot havskusten, och alla som sprang 12 km därmed fick göra ett kortare besök i Dödens zon. I vändningen i målområdet började jag känna av matochsovklockan, och valde därför att sänka tempot rejält i den sega uppförsbacke som utgjorde början på Dödens zon. Med lite peppig musik, några klunkar vatten och en näve nötter hittade jag dock tillbaka till benstyrkan, och jag fortsatte ut på den omtalade, galna Dödens zon. En lite annorlunda bana än förra året, med en längre bit riktigt teknisk och svårsprungen stig, och en lite kortare klippklättringsdel ledde fram till Nimis, och sedan var det bara att stoppa in lurarna i öronen och nöta på uppför. Jag var extra noga detta år att hinna slänga en blick över axeln på toppen av alla backar, för att få en boost av känslan "här har jag gått upp!".
På denna del av banan var jag ganska ensam och såg bara till några få medtävlande och en och annan funktionär. När stigen vände nedåt på lerhalkiga stenar och jag nådde strandnivå igen insåg jag att jag på något sätt det senaste året både lyckats få för mig att de kanske bytt ut den kommande backen mot någonting annat, någonting enklare, och/eller helt lyckats förminska känslan av litenhet man känner när man kliver fram till en backe, så brant att man måste använda både armar, ben och knän, och så lång att man inte ser slutet, eller ens hälften. Killen som satt på vakt nedanför denna backe upp mot Håkull hojtade glatt att "Nu är det bara en backe kvar!" och fick nog ett litet morr tillbaka "Jodu, jag vet nog hur den backen är..". Det som händer sedan är omöjligt att förklara, hur man fullpumpad av adrenalin ber till gudarna för att inte halka nedåt eller träffas av en rullande sten som någon av de tävlande ovanför råkar skicka nedåt, klättrar med händerna djupt inkörda i den skånska myllan, med närkontakt med både natur och skalbaggar, med pulsen susande i öronen, och ett stort fånigt flin över hela ansiktet i glädjen över att anta utmaningen, uppleva med hela kroppen och insikten att man närmar sig toppen.
Efter turens andra glädjerop över den fantastiska utsikten som når trötta ögon på toppen av denna backe, kunde jag med trötta, men mjuka steg rulla ned till målområdet och äntligen springa genom målbågen och in i famnen på fantastiska Jocke, som sprang sin första ultra 49 km på 5 timmar och 53 sekunder. Min tid blev 3h9min, en tid jag är ok nöjd med, då mitt mål var att springa under 3 timmar, men då med förra årets något kortare bana i åtanke.
Förra året fick Kullamannen lite minuspoäng av mig för bristen på förvarning för hur löploppet plötsligt förvandlas till ett helt äventyr, med klättring, snarare än löpning, som huvudmoment under 2-3 km. I år, när jag i ett års tid längtat tillbaka till samma äventyr finns inget annat än högsta betyg i huvudet.
Ett extra stort tack och en enorm eloge till arrangörerna, som fick detta lopp att kännas smidigt, lättåtkomligt, trevligt och ordnat! Vi ses nästa år.
Kullamannen blev en upplevelsehelg utöver alla förväntningar. Vi puttrade den långa vägen söderut redan under torsdagen, för att tjäna ett par dagar extra på äventyret, och fann till min lycka en ännu längre gången vårskrud än vad Dalarna, 64 mil längre norrut då kunde erbjuda. Efter lite rekande blev det en tältplats för kvällen, följt av en promenad upp mot ett race center jag längtat tillbaka till ända sedan förra våren. Jocke, som varit på träningsläger och hängt med lite salomonfolk, drog med mig på hälsningsturné innan vi tog chansen att efteranmäla oss på kvällens rejält hypade mörkerlöpning, 8-9 km med pannlampa i den helt galet fantastiska terrängen.
Vi valde att jogga upp till starten som lite snäll uppvärmning och uppladdning i den svala, skymmande kvällen. Ett härligt gäng stod redo att ge sig ut i skogen och jaga efter banan, utmärkt med facklor, lysstavar och reflexer. Jag och Jocke tog beslutet att springa ihop, vilket ger honom lite fartkontroll och mig riktigt grym draghjälp.
Starten gick och ett glatt gäng gav sig ut på vägarna mot Nimis. Underlaget på denna bana, liksom de brukar vara i Kullaberg, varierade mellan grusväg, stig i bok-och-vitsippsskog och tekniska stigar tvärsöver branterna, följt av klippblocksklättring längs stranden till Nimis och upp för en av de backar jag nämnt flest gånger i löpsammanhang förra året och sedan ännu mera lövskog, stenar och lerstigar. Och kupering. Backar, backar backar. Min puls sprang iväg utan mig i ovanan att jaga efter en pigg man i uppförslut, men med många hejarrop och stora kliv nådde vi äntligen toppen på Håkull och kunde springa vidare nedåt mot målområdet. Under några extrasvängar i skogen fick vi verkligen uppleva mörkret och magin i att ensamma försöka smyga sig fram genom skogen, utan att locka för mycket på vare sig skogsandar eller den där jagande lampan som ibland blinkade till mellan stammarna.
Foto: Kullamannen på Facebook
Vilken känsla det var att komma ned mot målområder och raden av facklor som ledde in i mål. Att genast bli instoppad i ett varmt tält med andra leriga, lyriska löpare och där få en stor skål gulasch-soppa att stoppa i sig medan vi njöt av en häftig eldshow gjorde ju inte kvällen sämre precis.
Foto: Kullamannen på Facebook
Magisk löpning, i galet vacker natur, i mörkret. Vilken upplevelse! 10 av 10 pannlampor.
Nu är jag i alla fall tillbaka, efter tre månaders brottningsmatch med nya upplevelser, flytt, jobb och fransk grammatik. Kreativiteten tenderar att brännas ut av för mycket måsten och borden, och för lite sköna, självuppfyllande (svettiga) upplevelser där blogginläggen liksom formulerar sig själv under passets gång. Med franskan i bakvattnet kan jag dock äntligen finna vägen till både ro och kreativitet nog för att hitta tillbaka till bloggande, träningsinspirationen och Träningsglädjen!
Nytt och fräscht sedan senast jag befann mig i etern är att jag har gått och blivit sambo med en av världens häftigaste personer, träningsbloggare dessutom och numer också min kollega som personlig tränare på Actic Lugnet. Träningen rullar på som den ska, efter en seg höst med mycket stress och lite träningsmotivation tog jag hjälp av en månads färdigplanerad HIT-inspirerad hemmaträning, och la mig sedan till med ett schema som jag med mycket frihet och en hel del disciplin fick träningen att börja rulla och kännas rolig igen. Nu ägnar jag mig (med en veckas tentaångest-och-eftertentasliten paus) åt en galen blandning av löpning, simning, cykling, styrketräning och en salig röra av allt annat svettigt, härligt, underbart.
Jag njuter fullkomligt obegränsat av naturens nya färger, där våren lät dröja på sig in i det sista, men nu äntligen har exploderat i alla nyanser av grönt. Med värmen och maj kom även loppsäsongen igång, denna gång var premiärloppet den efterlängtade reprisen av förra årets stora upplevelselopp. En mer detaljerad racereport är på gång!
Härligt att vara tillbaka här, hoppas ni tittar in snart igen!
