Tisdagsträning

Fann efter en kortare jakt runt Youtubes talrika Yoga workouts denna video, som blev en skön stund medan det tisdagstrista vädret fick regna ur sig en stund.

Följde sedan upp med lite löpintervaller under ett uppsprickande molntäcke. Ett riktigt skönt pass, kände mig stark redan från början, har varit lite dåligt med den känslan ett tag nu. Flöt fram ett par uppvärmningskilometer, valde att springa flackt och satte igång intervallräknaren, där jag har ett gäng 1,2 och 3-minutersintervaller varvat med 1,2 och 3 minuters vila på totalt drygt 30 minuter. Kunde köra på riktigt rejält den första kvarten, sedan började kroppen ge sig till känna, men gled fram på träningsglädjen och slutförde passet med bravur, innan 1 km nedjogg + 1 km promenad fick hjälpa benen att skölja ur lite. 

Kände mig skönt genomtränad under eftermiddagens jobb!

Kram,

Annica

Go with the flow

Yes, har varit dåligt med uppdateringar här på bloggen på ett tag, mycket beroende på lätt kaosartade dagar som följer på att ett jobb tar sommaruppehåll, och ett annat ska sättas igång. Samtidigt som 6 veckors nedräkningsträning tar fart inför sommarens stora Äventyr.

På träningsfronten har det blivit en skön blandning mellan många favoriter, i form av korta, intensiva gymträningspass, där jag upptäckt glädjen av att dingla från taket och få en sån träningsvärk att det känns som att bålen består av en plåtlåda jag bär omkring på, yoga för att försöka töja lite i de lätt chockade musklerna som helt plötsligt får göra alla möjliga möjliga och omöjliga aktiviteter, simning i både sjö och pool, och såklart löpning på alla sätt. Jag har ett roligt upplägg med 12 tänkta pass i veckan, och full frihet att byta, ordna, ta bort och lägga till efter känsla och behag. Nu, 2 veckor in, har det visat sig vara förhållandevis enkelt att hålla löpningen på ungefär den plan jag vill ha den, gymträningen blir i alla fall av någon gång i veckan, simningen börjar lossna och yogan har blivit en nödvändig del för att kroppen ska samarbeta hela vägen fram.

I löpningen känner jag mig stark i terrängen och samsprungen med min lagkompis. Det som är målet nu är ett gäng intervaller, för att våga mig ur min egen comfort zone, samt en långsam ökning av distansen. Förra veckan skulle bli min stora intervallsatsning, men blev av olika anledningar en vecka fylld med glädjelöp. Tanken är att jag denna vecka ska hinna med ett lite längre pass, och ett kort intervallpass, innan comfort zone-träningen verkligen skall utmanas på 10 km Salomon Trail Tour Globen. :) Funderar allvarligt på huruvida de flesta av mina löppass från och med nu borde utföras iklädd den våtdräkt som ju är obligatorisk utrustning under kulmen av denna träningssatsning..

Simningen har gått in i en ny fas när jag och Jocke numer jobbar stenhårt på att samarbeta också i vattnet. Nog för att jag är gammal tävlingssimmare, men det är mycket att hålla reda på när vågorna slår och både riktningen och lagkompisen ska vara under uppsikt. Inför kommande Vansbrosimning känner jag mig lugn och peppad, går mest omkring och småräknar på vilken tid jag vill jaga under Tjejvansbrons 1 km-lopp. Av mina 3 planerade simpass per vecka har i snitt 2 blivit av, varav minst 1 har varit i sjö. Skillnaden mellan bassängen och sjön är enorm, men båda dessa träningsformer känns viktiga för att både ha distans och teknik i kroppen om 4 veckor.

Gymträningen är väl den som har flest mentala hinder, är svårast att komma iväg på, men också är en riktig glädje när de väl blir gjorda. Har prövat på några olika styrkecirklar, och fått en grymt skön träningsvärk precis där jag vill ha den. Mycket fokus ligger på Core, funktionell styrka/stadighet och hållningsträning, och så får överkroppen och benen turas om lite om fokuset. Att just köra styrkecirklar är ett skönt sätt att effektivt köra igenom kroppen och samtidigt få lite puls. Ett exempel på en sådan cirkel är: Planka med varannan kneetuck och pik med fötterna i TRX-band, Walking push-ups, reverse pushups i TRX (rodd med kroppsvikten), Push up/knee tuck i TRX, utfall med "Hargin-press" och pullover/situp combo med vikt, alla dessa gånger ungefär 10 och 3 gånger hela serien. Skön träningsvärk i alla magmuskler jag både visste och inte visste jag hade!

Yogan, eller rörelseträningen har blivit lite sporadisk, både med hela serien dynamiska pinnstretchar på mina mer organiserade mornar, ett hemmagjort yogaprogram på ca 25 minuter och en gammal, men ändå nyfunnen, upptäckt: youtube. Hur jag inte, i min jakt efter bra yoga/rörlighets-flöden, lyckats komma in och söka på "Yoga workouts" på denna outtömliga källa till information är ett mysterium. Nu är detta mysterium dock löst, och jag roar mig storligen bland alla de program som finns att välja på.

Det känns i kroppen att träningen har fått en lite annan innebörd de senaste veckorna. Jag är stel på en massa konstiga ställen, och upplever den där känslan av att ena stunden inte ha någon kraft eller pepp någonstans, och andra stunden känna mig störst, bäst och starkast. Tar det som ett tecken på galen utveckling!

Ska försöka vara lite duktigare på att skriva ut lite mer om träningen här på bloggen, och inte bara hålla allt för mig själv i träningsdagboken.
Ta hand om er!
Kram,
Annica 

Amfibieträning !

 Vi tog en solig skogstjärn i måndags kväll, krånglade på oss våtdräkterna och prövade plurret.

Mer lär det bli!
Kram,
Annica

Tjejvättern 2012!

Som del 2 i den Tjejklassiker jag är mitt inne i, så har jag nog fasat lika mycket för denna tävling som skidåkningen på Tjejvasan. Visst kan jag cykla. Men det är inte något jag har gjort så mycket förut, och heller inget jag har gjort särskilt ofta de senaste åren. Så världens längsta startsträcka innan träningen kom igång, skapade mycket stess och frustration inför de 10 milens cykling. Hann i alla fall få några mil i benen inför gårdagens äventyr, mycket tack vare min fantastiska cykel-PT Pernilla, som inte bara lånade mig sin gamla racer-pärla att trampa runt banan, utan svarade på alla mina dumma frågor, gav mig välbehövliga tips, pepp och påhejning. Benstyrka, kondition och envishet har jag så det räcker 10 mils cykel, var det jag hävdade inför alla som frågade hur det gick med cykelträningen. Och det här med att lyckas växla, svänga, bromsa och minnas de trafikregler som också gäller cyklister, fick jag efterhand som milen ansamlades bättre och bättre kläm på. Jag och racer-cykeln blev till slut riktigt goda vänner, speciellt sedan jag lärt mig lyssna på kedjan och växla smart, och vågat mig ner på styret så jag nådde bromsarna..

Efter en regnig natt var Motala i sitt esse för träningssugna, med fuktig, syrerik luft, lagom varmt och mjuka moln som skyddade nackar och ben mot solstrålningen. Som en av 4 tjejer i gänget som för första gången stod på en cykeltävling kändes morgonen både lite lätt stressig och nervpirrig. Hur ser de andras cyklar ut? Sitter all utrustning som den ska? Har vi tillräckligt med energi med oss i väskor, fickor och vattenflaskhållare? Ska vi hålla ihop eller åka själva? Hur kommer starten gå? Hur stor är risken att krascha med 6000 andra cyklande tjejer?

Starten gick hur smidigt som helst. Vi blev invinkade i startfållan och fick cykla iväg nästan med en gång. Lugnt och fint i starten, inte så mycket trängsel och ganska lätt att hålla ihop vår lilla grupp. Jag valde att ligga i bakvattnet i vår grupp, väl medveten om att jag tenderade att lägga mig på en lite högre fart än resten i mitt starka tjejgäng, och inte ville cykla alla de 10 milen själv med risk att köra på för hårt. Jag och mamma hittade dock snart varandra, och började så smått smyga upp i fart, tills vi låg i ett skönt flow, någonstans mellan 26 och 30 km/h.

En viktig skillnad från Tjejvasan var en fantastiskt skön känsla av att kunna lägga sig i sitt tempo, och inte störas nämnvärt av att behöva cykla om, eller bli omcyklad, av medtävlande. Mamma och jag hade en fantastiskt trevlig tur, hann prata om allt möjligt och njuta av endorfiner, utsikt och solglimtar. Denna gång var jag noga med att fylla på med energi under loppet, främst för att slippa det blodsockerfall som däckade mig efter skidåkningen, men kände också tydligt hur mycket energi-tillskottet gjorde för att hålla benen och huvudet pigga.

Efter 8 mil i behagligt nöttempo kände jag att jag hade massor kvar att ge. Så jag lämnade mamma bakom mig och tryckte på de sista två milen in mot Motala. Vilken känsla att få ligga lite till vänster och bara kunna susa på, känna hur benen och kroppen med glädje svarade på viljan att trycka upp tempot ! Framme i mål på tiden 4,26 kände jag mig fullkomligt träningshög och med massor av energi kvar som kolsyra i kroppen. Det bara bubblade i mig!

Glada, duktiga, fantastiska tjejer!

Slutsatsen är att cykling, som jag nu ägnat våren åt att inte alls tycka är min grej, faktiskt är riktigt härlig träning. Jag är galet sugen på mer. Tjejvättern, till skillnad från Tjejvasan, var definitivt ett lopp som gav mersmak, och det känns verkligen som ett lopp som är värt att göras fler gånger!

Tjejvättern -> 10 av 10, fy fan vad kul!
Nu ska jag bara prata med min cykel-PT och kolla möjligheten till fler privatpass... :D

Nu blir det vila, i morgon börjar hårdköret, 6 veckor kvar innan Amfibiemannen går av stapeln!
Kram,
Annica

Mental träning

Ja, såhär veckans sista dag ägnar jag några minuter åt att fundera över resorna denna vecka. För mig hör personlig utveckling och mentala processer ihop med träning, till och med som en självklar del. Vågar man inte ta sig an hinder, backar eller svåra partier så kommer man inte långt med sin träning. Och tvärtom, de jobbigaste situationer med sorg, smärta, ilska eller stress, blir så mycket enklare att hantera efter en svettig timmes fokus på någonting helt annat.

Den här veckan har jag haft mycket att göra. Många bokade tider i kalendern, i form av extra jobb, möten, PT-kunder och en förvånansvärt trevlig halvtimme ihop med den skäggiga, vänliga och mycket pedagogiska killen på bilbesiktningen. Hemma har jag hunnit kolla mejlen, dricka lite kaffe och/eller äta, sova och inte så mycket mer. Detta inte nödvändigtvis för att tid inte har funnits för att ta tag i den långa "att göra-listan", utan för att mitt huvud har varit så proppfullt med, alla lika viktiga, uppgifter, projekt och planer. Som ni säkert själva också upplevt någon gång, den där känslan när huvudet är så fullt, och det går så mycket energi åt att hålla allt det viktiga kvar i huvudet, att ingen, eller väldigt lite, energi finns kvar för att faktiskt göra något av allt det där viktiga. Och istället verkar klockan springa outröttliga intervaller, där ledig tid snabbt förbrukas, och invanda jobb tar längre tid än vanligt.

Det här är ingenting ovanligt. Sånt händer. Det är ok. Och allt det jag faktiskt hinner uträtta på en sådan vecka, blir i slutändan bra mycket mer än jag hinner göra en vecka när det känns som att jag har gott om tid. Någonting som är lätt att glömma!

I samband med sådana här påsättningar tenderar dessutom min hjärna att sätta igång långdragna interna förhandlingar angående livsval, samt utkräva ordning och planering för att den, vi, jag, inte ska känna oss så kontrollösa. Vart är jag på väg i livet? Är det rätt väg? Vad skulle jag helst vilja göra just nu? Vad är det som hindrar mig? Gör jag jobbet för att leva lycklig, se ut som jag vill, vara på den plats jag vill och visa de jag älskar just att jag älskar dem? Som sagt, fler än en halvtimme den här veckan har gått åt att med blank blick stirra ut i tomma luften och försöka få huvudet med på banan igen. Den där kontrollösheten, som också är en viktig anledning till mitt stundom frenetiska listskrivande, vilket i och för sig är ett effektivt sätt att förflytta viktiga tankar som hotas att glömmas bort i avgörande ögonblick (tidsrapportera) till en mer pålitlig minnesplats, fast å andra sidan också tenderar att förvandla den mest triviala uppgift (spring ett varv runt huset) till en lätt hotfull, och möjligtvis också tidskrävande aktivitet att klara av.

Allt det här sammantaget är någonting jag går igenom titt som tätt. Alltid med samma slutsats, ett förhållningssätt som jag ibland tror är en sådan där livsläxa som upprepas om och om igen tills budskapet förhoppningsvis till slut tränger in och fastnar - och för mig handlar det om att släppa kontrollen. Det löser sig. Det gör det alltid. Allting måste inte vara klart igår. Saker blir ju gjorda, förr eller senare, i slutändan handlar stressiga perioder om att prioritera så gott det går och göra så gott man kan.

Och slutligen den viktigaste upptäckten av dem alla - allting blir lättare efter några timmars träning. Som inte har "hunnits" (=prioriterats) under veckan. Men efter 4,5 timmars träning det senaste dygnet så har jag hittat tillbaka till mig själv igen och skakar leende på huvudet åt att jag än en gång verkar varit i stress/osäkerhet/försökakontrolleralltochmisslyckas-fällan. Här finns det en miljard klatchiga citat att ta till, one of them beeing "Hinder är det man ser när man tar ögonen från målet". Aah. Just det. Glömde ett tag.

Keep going strong!
Annica