En träningsnörds bekännelser: Tyskland 2012

Årets tjejsemester riktade redan under planeringsstadiet in sig på ett nytt, spännande resmål, och dessutom en, för mig och min syster, ny resform. En ridresa, dressyrtrimridning i varmt vårväder på vältränade hästar stod på önskelistan. Mamma, som veteranen av oss inom ridresornas äventyrliga värld, ägnade därför oändliga timmars trånande efterforskningar på Häst och Sportresors minst sagt lockande hemsida. Till slut fastnade vi för en familjedriven hästgård i Eigenzell, i södra Tyskland, strax nordöst om Stuttgart och lyckades kalibirera våra scheman för att lösgöra en vecka tillsammans.

Eigenzell

Huvudgården låg mitt i Eigenzell, som ett vanligt hus ut mot gatan, men både gästbostäder, stallar och ridbanor fanns där innanför.

Det varma vårvädret var tyvärr tillfälligt frånvarande, något som vi under veckan fick veta inte var ovanligt för området, som i folkmun kallades Swabian (dialekten i området) Sibiria. Med lite drygt 500 möh och helt fantastiska vyer över höjder och dalgångar, byar och skogar så var naturen och floran inte helt olik Sverige, och både vitsippor och hägg prunkade i vårskrud. De stora, backiga bokskogarna med ett golv av murgröna fick vi titta närmare på i mitten av veckan, på ett av de allra bästa sätten - i veckans första varma solsken på ryggen av pigga, glada hästar.

Väl påpälsade på väg till stallet där vi red.

Holsteinerhästarna på gården visade sig vara stora (alla mer än 167 cm i makhöjd), vältränade och väl hanterade hästar, trevliga att hålla på med i stallet och fantastiska att rida. Det är alltid en verklig glädje att umgås med hästar som är så märkbart trygga och välmående i stallet, och arbetsvilliga och starka på ridbanan. Många fantastiska ridupplevelser och minnen följer med hem från vår resa.

Tryggt och skönt i stallet, som ofta fylldes av ljudet av hästsnarkningar.


Trängsel uppstod ofta för att hälsa, gosa och nosa.

Att vår dressyrsemester råkade bli placerad på en hoppgård var information som kanske inte riktigt nådde fram innan resan var bokad, men gav ännu lite mer ridglädje av passen, då vår vecka avslutades med 3 hopplektioner, specialanpassade för fega, skandinaviska dressyrryttare. Något som faktiskt måste varit ett stående skämt, med tanke på den enorma publik av stallpersonal och familj som vår första lilla hopplektion lockade till sig. Till vår stora lycka fick vi också den helt underbara kommentaren "Really good !! .... For dressage riders.." med på filmen från vår avslutande banhoppningslektion.

Kul att hoppa med hästar som älskar att hoppa! Här är jag och Fifi.

Klaus-Philipp hoppade lite högre än oss redan i uppvärmningen...

Klaus-Philipp, vår instruktör, var också chef på gården, tävlar i svår hoppning (150 cm + ) och rider in gårdens unghästar. Som instruktör var han enormt engagerad, och fick oss allihop, på en ofta ganska förvirrad blandning av engelska och tyska att rida fint och hitta känslan för både häst och sits. En mycket trevlig inriktning på ridningen var klar redan från början, med att sitsen ska komma först, alltså att när ryttaren är i balans kommer också hästen vara det. Med 2 rejäla ridpass om dagen trimmades vi också snabbt till ryttare med bättre balans och stadighet, och kunde dansa tillsammans med de stora kraftfulla hästarna. Polletter som trillade ner och fick ridningen att bli ännu bättre belönades snabbt med ett gillande "Jawohl!".

Ett extra guldkorn följer med mig hem, efter att jag fick chansen att trava och skritta av en av Klaus-Philipps tävlingshästar, en riktig snygging till Holsteinerhingst. Första gången på en hingst-rygg för mig, vilken känsla!

Förutom fantastiska minnen och den där magiska känslan av samarbete med hästen i färskt minne tar jag rejält trimmade magmuskler och lätt ömmande sittben med mig hem till Falun. A great thanks to the Eichert family for amazing riding and memories for life, och ett stort tack också till mitt härliga, inspirerande resesällskap!