Kram,
Annica
söndag 29 april 2012
Salomon Trail Tour Åmål 2012
Årets första lopp för mig ledde mig till en riktigt solig vårdag i Åmåls vackra natur. Löftet min pepp-partner och lagkamrat kunde ge, med erfarenhet från förra årets version av loppet, var ett trevligt lopp på mycket skogsstig och lite lagom kuperat som start på säsongen. Vad han inte visste var att Salomon Trail Tour detta år satsat lite extra för att ge sina deltagare en riktig utmaning. Och min mentala bild av en trevlig 12-kilometerstur lik Höstmilen, fick uppleva både en och två justeringar innan jag äntligen kämpade mig i mål.
Den första ändringen i bansträckningen för året var mer skogsstig. Till min glädje, eftersom det är främst stigar med knöggliga rötter och stenar jag har lagt fokus på de senaste månaderna. Lite små kuperingar lät oss deltagare förstå att loppet verkligen var igång, och sen kom den första verkliga överraskningen ! Någonstans mellan km 4 och 5 leddes vi alla rakt ner ner igenom en damm. Så årets första bad är nu avklarat, tacksamt nog hyfsat varmt och trevligt, och ännu mer tacksam var jag i den stunden för mina nya skor, som ca 200 meter senare släppt ifrån sig allt vatten och kändes lika lätta (dock inte lika torra) som vid starten.
Efter detta följde andra utmaningar, bland annat genom en rejäl stenbumling att ta sig ned ifrån, med landning, inte på fast mark, utan i knähög träskmark. Till allas vår glädje fanns också Åmåls fotoklubb på plats vid alla de rätta ställena, så snygga foton förväntas inom kort på Åmål Multisports hemsida.
Vid varvningen fick jag också första smakprovet på det kryp-och-däck-hinder jag skulle få återkomma till innan loppet var avslutat. Strax efter jag sprungit in i skogen för min andra vända hörde jag också årets vinnare Andreas Svanebo springa in i mål. Då hade jag drygt 5,5 km kvar. Banans andra halva bjöd på lite mindre kupering, lite mer lera och en hel massa löpglädje för mig.
För att vara första gången jag ger mig in i ett lopp där jag lätt ofrivilligt badar i både vatten och lera, så är betyget högt för upplevelsen. Fy fasen vad kul jag hade! Med en sluttid på 81 minuter och ca 6,45-minuterstempo genom loppet så är jag hyfsat nöjd med tanke på omständigheterna, och full att inspiration och erfarenhet om vart mina svaga punkter sitter och hur dessa kan förbättras ! Lite tävlingsinstinkt ska väckas, comfort zonen ska utmanas och löpglädjen ska fortsätta spruta ur öronen!
Tack Åmål Multisport för en löpupplevelse väl värt sina 10 av 10 lerkurer!
Stor pepp-kram,
Annica
Den första ändringen i bansträckningen för året var mer skogsstig. Till min glädje, eftersom det är främst stigar med knöggliga rötter och stenar jag har lagt fokus på de senaste månaderna. Lite små kuperingar lät oss deltagare förstå att loppet verkligen var igång, och sen kom den första verkliga överraskningen ! Någonstans mellan km 4 och 5 leddes vi alla rakt ner ner igenom en damm. Så årets första bad är nu avklarat, tacksamt nog hyfsat varmt och trevligt, och ännu mer tacksam var jag i den stunden för mina nya skor, som ca 200 meter senare släppt ifrån sig allt vatten och kändes lika lätta (dock inte lika torra) som vid starten.
Efter detta följde andra utmaningar, bland annat genom en rejäl stenbumling att ta sig ned ifrån, med landning, inte på fast mark, utan i knähög träskmark. Till allas vår glädje fanns också Åmåls fotoklubb på plats vid alla de rätta ställena, så snygga foton förväntas inom kort på Åmål Multisports hemsida.
 |
| Lägg märke till den underbara lerinpackning jag bär omkring på! :) |
För att vara första gången jag ger mig in i ett lopp där jag lätt ofrivilligt badar i både vatten och lera, så är betyget högt för upplevelsen. Fy fasen vad kul jag hade! Med en sluttid på 81 minuter och ca 6,45-minuterstempo genom loppet så är jag hyfsat nöjd med tanke på omständigheterna, och full att inspiration och erfarenhet om vart mina svaga punkter sitter och hur dessa kan förbättras ! Lite tävlingsinstinkt ska väckas, comfort zonen ska utmanas och löpglädjen ska fortsätta spruta ur öronen!
Tack Åmål Multisport för en löpupplevelse väl värt sina 10 av 10 lerkurer!
Stor pepp-kram,
Annica
Here we go!
Ja hörni, det här med träningsblogg när träningen inte riktigt är i det läge som är önskvärt kan sannerligen vara en utmaning. Men, de få inlägg som faktiskt kommit upp när under våren har trots allt varit fyllda med både härliga, peppiga bilder och förhoppningsvis matnyttig information. Tanken som slår mig är dock att all den där härliga träninginspirationen faktiskt har ett väldigt enkelt sätt att lockas fram. Som Nike har sagt i flera år -
Som tur är är jag den enormt lyckliga flickvännen till det extremt peppiga och duktiga nykokta PTn Jocke, som faktiskt passade på att ägna en ledig vecka åt att locka fram träningsglädjemonstret i mig. Trots en minst sagt fullspäckad jobbvecka har jag därför fått ihop 38 sprungna kilometer, förutom 3 glädjepass på Actic Falun! Och vad bra det känns - i efterhand. Det har varit tungt, jobbigt, motigt och helt galet fantastiskt !
Bästa sättet att komma in i en rutin är att kämpa på. I två veckor är det motigt, sen lossnar det. Ta hjälp av de som är runt dig, prata om din träning eller dina matval, utnyttja det positiva tryck som omgivningen kan ge dig.
Jag hade en enorm tur, och massor av hjälp av ett peppmonster som varje dag bara väntade på att mellanmålet skulle vara uppätet så vi kunde dra ut i vårskogarna, och sedan med ett enormt tålamod locka fram det där endorfin-stinna leendet som ibland sitter lite längre in än önskvärt.
Det blev 5 lite lugna kilometer som början på träningsveckan, dock inte helt utan en utmaning, denna gång i form av 2 km rejält uppförslut uppför Jungfruberget, som turligt nog befinner sig på lämpligt avstånd från min ytterdörr. Senare i veckan följde vi upp detta med ett riktigt långpass - 15 km terräng längs alla fina vandringsstigar som sträcker sig ut från Lugnets välkända spårcentral. Många rejält bökiga partier med lera och lååånga sega uppförsbackar som var precis lika fantastiska att kämpa sig igenom som de mjuka kuperade svängarna i vackraste tallskog. Redan här var jag mer än väl uppe och förbi den ungefärliga veckomängd löpning jag kommit upp i hittills under året, och vader, fötter och ljumskar lät inte detta passera obemärkt.
Kunde ändå inte låta bli att ge mig ut på Actics senaste tillägg i Gruppträningsschemat, i form av ett löppass, skapat för att ge både nybörjare och mer erfarna löpare en kick och hjälp att utvecklas. I ett härligt strilande vårregn blev det därför 6 snälla km på grus och asfalt, dock också denna dag med en utmaning i lutande form. Den här gången fick jag krypa till sängs iförd ett rejält lager liniment och stödstrumpor för att förhoppningsvis locka vaderna till samarbete för resten av veckan !
Som Grand Finale slutade jag veckan med ett riktigt äventyr, mitt första lopp för säsongen i form av Salomon Trail Tour Åmål 12 km. Mer om detta i ett annat inlägg!
Så detta var lite om min träningsvecka. Mycket mer finns att skriva, så häng kvar!
Kram,
Annica
Som tur är är jag den enormt lyckliga flickvännen till det extremt peppiga och duktiga nykokta PTn Jocke, som faktiskt passade på att ägna en ledig vecka åt att locka fram träningsglädjemonstret i mig. Trots en minst sagt fullspäckad jobbvecka har jag därför fått ihop 38 sprungna kilometer, förutom 3 glädjepass på Actic Falun! Och vad bra det känns - i efterhand. Det har varit tungt, jobbigt, motigt och helt galet fantastiskt !
Bästa sättet att komma in i en rutin är att kämpa på. I två veckor är det motigt, sen lossnar det. Ta hjälp av de som är runt dig, prata om din träning eller dina matval, utnyttja det positiva tryck som omgivningen kan ge dig.
Jag hade en enorm tur, och massor av hjälp av ett peppmonster som varje dag bara väntade på att mellanmålet skulle vara uppätet så vi kunde dra ut i vårskogarna, och sedan med ett enormt tålamod locka fram det där endorfin-stinna leendet som ibland sitter lite längre in än önskvärt.
Det blev 5 lite lugna kilometer som början på träningsveckan, dock inte helt utan en utmaning, denna gång i form av 2 km rejält uppförslut uppför Jungfruberget, som turligt nog befinner sig på lämpligt avstånd från min ytterdörr. Senare i veckan följde vi upp detta med ett riktigt långpass - 15 km terräng längs alla fina vandringsstigar som sträcker sig ut från Lugnets välkända spårcentral. Många rejält bökiga partier med lera och lååånga sega uppförsbackar som var precis lika fantastiska att kämpa sig igenom som de mjuka kuperade svängarna i vackraste tallskog. Redan här var jag mer än väl uppe och förbi den ungefärliga veckomängd löpning jag kommit upp i hittills under året, och vader, fötter och ljumskar lät inte detta passera obemärkt.
Kunde ändå inte låta bli att ge mig ut på Actics senaste tillägg i Gruppträningsschemat, i form av ett löppass, skapat för att ge både nybörjare och mer erfarna löpare en kick och hjälp att utvecklas. I ett härligt strilande vårregn blev det därför 6 snälla km på grus och asfalt, dock också denna dag med en utmaning i lutande form. Den här gången fick jag krypa till sängs iförd ett rejält lager liniment och stödstrumpor för att förhoppningsvis locka vaderna till samarbete för resten av veckan !
Som Grand Finale slutade jag veckan med ett riktigt äventyr, mitt första lopp för säsongen i form av Salomon Trail Tour Åmål 12 km. Mer om detta i ett annat inlägg!
Så detta var lite om min träningsvecka. Mycket mer finns att skriva, så häng kvar!
Kram,
Annica
söndag 22 april 2012
Tyskland 2012
Årets tjejsemester riktade redan under planeringsstadiet in sig på ett nytt, spännande resmål, och dessutom en, för mig och min syster, ny resform. En ridresa, dressyrtrimridning i varmt vårväder på vältränade hästar stod på önskelistan. Mamma, som veteranen av oss inom ridresornas äventyrliga värld, ägnade därför oändliga timmars trånande efterforskningar på Häst och Sportresors minst sagt lockande hemsida. Till slut fastnade vi för en familjedriven hästgård i Eigenzell, i södra Tyskland, strax nordöst om Stuttgart och lyckades kalibirera våra scheman för att lösgöra en vecka tillsammans.
Det varma vårvädret var tyvärr tillfälligt frånvarande, något som vi under veckan fick veta inte var ovanligt för området, som i folkmun kallades Swabian (dialekten i området) Sibiria. Med lite drygt 500 möh och helt fantastiska vyer över höjder och dalgångar, byar och skogar så var naturen och floran inte helt olik Sverige, och både vitsippor och hägg prunkade i vårskrud. De stora, backiga bokskogarna med ett golv av murgröna fick vi titta närmare på i mitten av veckan, på ett av de allra bästa sätten - i veckans första varma solsken på ryggen av pigga, glada hästar.
Holsteinerhästarna på gården visade sig vara stora (alla mer än 167 cm i makhöjd), vältränade och väl hanterade hästar, trevliga att hålla på med i stallet och fantastiska att rida. Det är alltid en verklig glädje att umgås med hästar som är så märkbart trygga och välmående i stallet, och arbetsvilliga och starka på ridbanan. Många fantastiska ridupplevelser och minnen följer med hem från vår resa.
Att vår dressyrsemester råkade bli placerad på en hoppgård var information som kanske inte riktigt nådde fram innan resan var bokad, men gav ännu lite mer ridglädje av passen, då vår vecka avslutades med 3 hopplektioner, specialanpassade för fega, skandinaviska dressyrryttare. Något som faktiskt måste varit ett stående skämt, med tanke på den enorma publik av stallpersonal och familj som vår första lilla hopplektion lockade till sig. Till vår stora lycka fick vi också den helt underbara kommentaren "Really good !! .... For dressage riders.." med på filmen från vår avslutande banhoppningslektion.
Klaus-Philipp, vår instruktör, var också chef på gården, tävlar i svår hoppning (150 cm + ) och rider in gårdens unghästar. Som instruktör var han enormt engagerad, och fick oss allihop, på en ofta ganska förvirrad blandning av engelska och tyska att rida fint och hitta känslan för både häst och sits. En mycket trevlig inriktning på ridningen var klar redan från början, med att sitsen ska komma först, alltså att när ryttaren är i balans kommer också hästen vara det. Med 2 rejäla ridpass om dagen trimmades vi också snabbt till ryttare med bättre balans och stadighet, och kunde dansa tillsammans med de stora kraftfulla hästarna. Polletter som trillade ner och fick ridningen att bli ännu bättre belönades snabbt med ett gillande "Jawohl!".
Ett extra guldkorn följer med mig hem, efter att jag fick chansen att trava och skritta av en av Klaus-Philipps tävlingshästar, en riktig snygging till Holsteinerhingst. Första gången på en hingst-rygg för mig, vilken känsla!
Förutom fantastiska minnen och den där magiska känslan av samarbete med hästen i färskt minne tar jag rejält trimmade magmuskler och lätt ömmande sittben med mig hem till Falun. A great thanks to the Eichert family for amazing riding and memories for life, och ett stort tack också till mitt härliga, inspirerande resesällskap!
Kram,
Annica
 |
| Eigenzell |
 |
| Huvudgården låg mitt i Eigenzell, som ett vanligt hus ut mot gatan, men både gästbostäder, stallar och ridbanor fanns där innanför. |
Det varma vårvädret var tyvärr tillfälligt frånvarande, något som vi under veckan fick veta inte var ovanligt för området, som i folkmun kallades Swabian (dialekten i området) Sibiria. Med lite drygt 500 möh och helt fantastiska vyer över höjder och dalgångar, byar och skogar så var naturen och floran inte helt olik Sverige, och både vitsippor och hägg prunkade i vårskrud. De stora, backiga bokskogarna med ett golv av murgröna fick vi titta närmare på i mitten av veckan, på ett av de allra bästa sätten - i veckans första varma solsken på ryggen av pigga, glada hästar.
 |
| Väl påpälsade på väg till stallet där vi red. |
 |
| Tryggt och skönt i stallet, som ofta fylldes av ljudet av hästsnarkningar. |
 | |
| Trängsel uppstod ofta för att hälsa, gosa och nosa. |
Att vår dressyrsemester råkade bli placerad på en hoppgård var information som kanske inte riktigt nådde fram innan resan var bokad, men gav ännu lite mer ridglädje av passen, då vår vecka avslutades med 3 hopplektioner, specialanpassade för fega, skandinaviska dressyrryttare. Något som faktiskt måste varit ett stående skämt, med tanke på den enorma publik av stallpersonal och familj som vår första lilla hopplektion lockade till sig. Till vår stora lycka fick vi också den helt underbara kommentaren "Really good !! .... For dressage riders.." med på filmen från vår avslutande banhoppningslektion.
 |
| Kul att hoppa med hästar som älskar att hoppa! Här är jag och Fifi. |
 |
| Klaus-Philipp hoppade lite högre än oss redan i uppvärmningen... |
Klaus-Philipp, vår instruktör, var också chef på gården, tävlar i svår hoppning (150 cm + ) och rider in gårdens unghästar. Som instruktör var han enormt engagerad, och fick oss allihop, på en ofta ganska förvirrad blandning av engelska och tyska att rida fint och hitta känslan för både häst och sits. En mycket trevlig inriktning på ridningen var klar redan från början, med att sitsen ska komma först, alltså att när ryttaren är i balans kommer också hästen vara det. Med 2 rejäla ridpass om dagen trimmades vi också snabbt till ryttare med bättre balans och stadighet, och kunde dansa tillsammans med de stora kraftfulla hästarna. Polletter som trillade ner och fick ridningen att bli ännu bättre belönades snabbt med ett gillande "Jawohl!".
Ett extra guldkorn följer med mig hem, efter att jag fick chansen att trava och skritta av en av Klaus-Philipps tävlingshästar, en riktig snygging till Holsteinerhingst. Första gången på en hingst-rygg för mig, vilken känsla!
Förutom fantastiska minnen och den där magiska känslan av samarbete med hästen i färskt minne tar jag rejält trimmade magmuskler och lätt ömmande sittben med mig hem till Falun. A great thanks to the Eichert family for amazing riding and memories for life, och ett stort tack också till mitt härliga, inspirerande resesällskap!
 |
| Lyckan i världen finns på hästryggen. |
 |
| Senaste tillskottet på gården. |
 |
| Stallhunden som älskar människor! |
 |
| ALLA hästarna på gården var inte stora. Bara de flesta. Kontrasten var slående. |
 |
| Finfina tjejer på fantastiska hästar! |
Kram,
Annica
torsdag 12 april 2012
Nya muskler och nya skor !
Hej bloggen, det var inte igår. Livet har rusat förbi i vanlig ordning, och just som jag var inne i min sista riktigt intensiva vecka inför semesterresan så sa min kropp "nehej-tack-du" och fullkomligt däckade mig med feber, huvudvärk och hosta. Så den här sista veckan blev istället en intensiv vilovecka, där huvudet, har det visat sig lite så här i efterhand, inte alltid suttit på riktigt rätt. Men men, börjar så smått friskna till, och har börjat peppa träning som en vansinnig. Finns få saker som kan få mig att bli galet träningssugen som påtvingad vila!!
Spenderade påskhelgen i fantastiskt fint sällskap i Kläppen, där ett gäng relativt nya konstallationer av muskler fick sig en rejäl omgång när jag, för 3e och 4e gången någonsin försökte mig på att åka snowboard. Känns som att jag börjar få kläm på det, mycket tack vare den ängel av tålamod som villigt argumenterade sig igenom alla mina utbrott av frustration över att ingenting går att kunna perfekt från början. Så jag tränar vidare! Fick en rejäl påminnelse om vilken uppmärksamhet jag vanligtvis ägnar rumpa och ben, när min första rejäla vurpa inte gav något blåmärke, utan istället en rejäl muskelsmäll och muskelkramper längs hela baksidan av benet. Och så var det ju den där grejen med att försöka att inte landa på exakt samma ställe dagen därpå...
Följde upp snowboardäventyret med invigning av mina nya läckra terrängskor ! Vilken grym känsla att helt plötsligt ha skor som väger hälften så mycket som mina gamla, och som dessutom greppar tag i underlag som tidigare fått min att halka omkring som Bambi. Lycka och löppepp resulterade i en rejäl terränglek-runda, där jag lyckades överraska mitt träningsällskap med att helt plötsligt plöja upp för backen till en ås och leta mig fram på älgstigen som fanns att upptäcka längs toppen !
Nå, det får vara allt för idag. Nu spinner jag vidare mot Tyskland för att hänge mig åt ridning och tjejsnack en vecka, och återkommer sedan med den ena lysande nyheten efter den andra!
Stor kram,
Annica
Följde upp snowboardäventyret med invigning av mina nya läckra terrängskor ! Vilken grym känsla att helt plötsligt ha skor som väger hälften så mycket som mina gamla, och som dessutom greppar tag i underlag som tidigare fått min att halka omkring som Bambi. Lycka och löppepp resulterade i en rejäl terränglek-runda, där jag lyckades överraska mitt träningsällskap med att helt plötsligt plöja upp för backen till en ås och leta mig fram på älgstigen som fanns att upptäcka längs toppen !
Nå, det får vara allt för idag. Nu spinner jag vidare mot Tyskland för att hänge mig åt ridning och tjejsnack en vecka, och återkommer sedan med den ena lysande nyheten efter den andra!
Stor kram,
Annica
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)