Och jag tenderar att hålla med. Bor man i Dalarna ingår det faktiskt att kunna åka längdskidor och klara sig hyfsat när det universella samtalsämnet (valla) kommer på tal. Vad vi dock inte räknade med var att denna vinterns snöfall lät dröja på sig ett par månader längre än de föregående 2 åren.. Så första gången jag, sedan jag kanske var 5 år eller så, stod med skakiga knän på ett par längdskidor var ett par veckor in i Januari. ca 1,5 månad innan Tjejvasan skulle gå av stapeln.
Till denna historia hör att den trevliga killen i butiken hörde ryktas om att jag är en allmänt träningsglad människa, och därför gav mig ett par skidor som enligt honom skulle "få dig att svära i ett par veckor tills du lärt dig åka ordentligt, så slipper du byta redan nästa säsong". Så teknikfokus är väl rätt ord på träningen som faktiskt blev gjord. Upptäckte, så fort jag fått ordning på armar, ben och viktfördelning att uppförsbackarnas ungefär som-jogg-på-tå-fast-på-skidor samt stakningens rörelse och användande av båluthålligheten passade mig mycket bättre än diagonalåkningens mer tekniska koordinationskrav.
Allt som allt fick jag ihop 19 km första helgen, ca 4 km på egen hand, en tur Hökberg-Eldris (11 km) och ett genrep Oxberg (kontrollen) - Hemus (ca 25 km). Allså 59 kilometer, från fullkomlig nybörjare till loppets 30 km.
Vi hade i alla fall tur med vädret. Strålande solsken, kanske ett par grader för varmt med mellan -1 och +1 och lite blåst, som dock inte alls märktes av i spåren. Det är ju en grej att åka skidor med 10 000 andra, och Vasaloppet är ett jippo av världsklass, bokstavligt talat. Som sista startgrupp insåg vi dock mycket snart efter starten att solen, i kombination med värmen och de 14 föregående startgrupperna, förvandlat alla uppförsbackar till rena offpiståkningen, där det ena skidtaget efter det andra sjönk ner till knät i lössnö.
Trots min lätta ovana av skidåkning hamnade jag, som hyfsat vältränad individ, bekvämt i de två lite snabbare spåren. Jag var bara nervös för en detalj vid starten : alla läskiga, snabba och lätt okontrollerade nedförsbackar. Det visade sig att jag inte var ensam om detta. Som tur var blev de ibland 5-10 minuter långa köerna vid nedförslutningen ett störningsmoment stort nog för att få min rädsla att ersättas av otålighet, och jag susade (efter att ha köat) nedför alla lutningar i vänsterspåret som om jag aldrig ställt mig tvekande till fartvinden i mössan.
Med en sluttid på 3 timmar 19 minuter kom jag gott och väl inom min tidsram på 4 timmar och dessutom, något förvånande, först i familjen. Resterande tjejer i mitt gäng var dock inte långt efter, med syrrans 3,20 och mammas 3,23 . Dock var ingen av oss vid det laget i tillräckligt god vigör för att som planerat avsluta loppet med 4 burpees.. Min energi gjorde en tvärvändning ner i pjäxorna när jag äntligen hankat mig förbi mållinjen och jag hamnade därmed de följande timmarna djupt nerbäddad och illamående i soffan. Lite grapefrukt och vätskeersättning visade sig vara rätt medicin, och sen försvann snabbt både en matlåda, lite mer frukt och en rejäl middag med efterrätt. Mental note till nästa långlopp : Ät mer än en kexchoklad på vägen.
Vad har jag då att säga om Vasaloppet som arrangemang och utmaning för en träningsglad? Jag träffade på massor med glada entusiaster, som säkert inte hade stått så många meter på sina längdskidor under denna vinter, men ändå hankade sig fram de 3 milen ända in i mål. Det var en alldeles lagom stor utmaning att ha siktet på, för mig, som motivation att göra ett ärligt försök på längdskidåkningens ädla konst. Men själva jippot runt Tjejvasan kändes lite väl.. Stort.
Idag är kroppen sliten, men glad, och faktiskt med lite spår av vårsolen i ansiktet :)
Längdskidåkning: 8 av 10 löpskor.
Tjejvasa med massor av folk och uppkörda spår: 4 av 10 löpskor.
Kram,
Annica
De é bar å åk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar