Nedräkning, 22 km och Hörvärt!

Vansbro tjejsim är över och förbi, denna veckan började därmed den sista riktiga Nedräkningen. I måndags var det exakt 19 dagar kvar att träna, förbereda, diskutera, teama och fundera på Amfibiemannen. Jag har haft en ganska lugn vecka på jobbfronten, och därför kunnat ägna min tid åt flera sådana där smarta listor och ett riktigt äventyr, dock med lite mer fokus löpning än simning för tillfället.

Det kändes som en bra idé att veta om jag kunde springa 22 km innan jag gav mig ut och gjorde detta inklusive 5,4 km simning i skor och våtdräkt och ryggsäck och hela kittet. Sagt och gjort gav jag mig i Onsdags ut på mitt livs hittills längsta löptur, med en vattenflaska beredd och bara skogen, radion, Malin Baryard och Leif Mannerström som sällskap. Ingen av dessa två podar imponerade på det sätt jag kanske önskat mig, men det kanske var bra, då fokuset istället hamnade på njutningen av att vara ute en fantastisk svensk sommardag och uppleva Dalarnas sköna natur. Jag tänkte mig 3x8 km på en bana jag besökt ofta, vilket både skulle ge mig möjligheten att springa förbi bilen och stoppa i mig en frukt på vägen om det behövdes, och, kanske ännu viktigare, inte bjuda på några onödiga överraskningar x antal km från andra levande själar.

Det var magiskt. Kändes lätt och skönt och ljuvligt de första 8 km. Så lätt och skönt att det råkade bli en hittills outforskad 8 km-slinga som andrasträcka istället för min planerade rutt. Som i sin tur med råge fyllde på min löpglädje, när den ca 3 km in började bjuda på den ena knädjupa vattenpassagen efter den andra. Kan ni gissa hur skönt det var att svalka av fötterna? Efter vattenhindren kom det skön terrängstig, och förvånansvärt få frågetecken kring orienteringen. Det skulle väl vara den gången jag stod en stund och funderade på vad det kunde vara för skillnad på "Vinterslinga" och "Sommarled", innan jag tog några steg in på Vinterslingan (ja, jag vet att det är sommar, men den gick mer åt rätt håll) och insåg varför det behövdes minusgrader för att ta sig fram på just den biten av stigen. Det fick bli Sommarleden istället, som bjöd på precis den där tekniska terrängen som Salomon Trail Tours deltävlingar fått mig att älska mer än alla andra underlag, innan jag åter var tillbaka på utgångspunkten, passerade bilen på vägen ut på min sista 8 km-runda.

Den absolut skönaste biten på ett i övrigt riktigt härligt löppass var nog km 14-18. När endorfinerna sköljde genom kroppen och tempot gled upp tillsammans med mungiporna. Framåt km 20 började sedan kroppen så smått ifrågasätta huruvida jag verkligen borde hålla på med dylika aktiviteter, vilket gjorde att jag, fortfarande med humöret i behåll dock, nöjde mig med 22 km och genade från de sista 2 på min avslutande 8-kmslinga. Känslan av ett extralångt löppass och samtidigt ett steg i helt rätt riktning i träningen var riktigt skön!

Avslutningsvis tänkte jag tipsa på Heidi Anderssons grymt hörvärda sommarprat!
Nu ska jag ut i vattnet !
Kramar,
Annica

Vansbro Tjejsim 2012!

Yes, äntligen var det dags för del 3 av 4 på den Tjejklassiker jag blev inlurad i och påbörjade i skidspåren den där soliga marsdagen för nästan ett halvår sedan. Efter att både ha hankat mig fram på längdskidor, och upptäckt det roliga med landsvägscykling, så kvarstod därmed de två grenar där jag känner mig mest hemma. Med Amfibiemannen runt hörnet (tre veckor kvar!) så kändes 1 km simning inte bara som en enkel uppgift, utan som en rätt bra chans att genrepa våtdräkts/mörkt vatten/massa folk-simningen.

 Vädret bjöd, trots illvilliga rapporter om förväntade åskoväder, på mulet, kvalmigt och varmt. En värme som också hunnit värma Västerdalälven till behagliga 17,5 grader. Som en i startgrupp 18 med fina blå mössor fick vi efter lite uppvärmning (i sommarvärme, med våtdräkt) äntligen kasta oss i det ljuvligt svalkande vattnet för att tvära över Vanån och in i motströmmen på original-Vansbro-simmets sista kilometer.

 Det kändes riktigt bra hela vägen, krockade med mina medsimmare ett par gånger, men kunde ligga lugnt i omkörningsfilen på vänsterkanten och nöta på. Lite svårt var det med orienteringen i det mörka vattnet, där sikten bara var runt en meter framåt, därav en och annan krock. En kilometer kändes i sammanhanget som en alldeles för kort sträcka, det var ljuvligt att vara i vattnet och glida förbi andra färgglada mössor. 17,27 blev tiden, vilket var helt och hållet inom mitt mål på mellan 15 och 20 minuter. Med en placering på 74 av 3700 blir man ju nästan lite sugen att satsa under vintern och se hur många placeringar jag kan klättra... Glad och pigg hoppade jag upp och blev nästan genast fångad av min fantastiska storasyster, som trots uppladdningen med en veckas rejäl förkylning, klev i land bara 15 sekunder efter mig.

Nöjd med min insats passade jag på att avsluta kvällen på Hemus sköna milspår i prattempo tillsammans med min kära lagkamrat. Välbehövlig boll-tid och uppladdning inför större äventyr!

Det blev en tät kamp om förstaplatsen på helgens hederslista mellan dels min helt otroliga mamma, som med minimala träningsmöjligheter (badhuset stängt för ombyggnad), lånad våtdräkt och 30 års försprång, gled i mål på den grymma tiden 25,03. Utmanaren till denna förstaplats i häftighet är den otroligt starke lagkamraten Jocke, som under våren jobbat hårt och fokuserat för att få ordning på andning, takt och teknik i vattnet, och som under söndagen med enkelhet därför simmade sina 3 km på 56,47. Ni är helt fantastiska!

I övrigt var arrangemanget bra, det enda som drog ner helheten lite var att vädergudarna bestämde sig för att åskådarna under söndagen borde bli minst lika blöta som simmarna. Simma i älv med 3700 andra? 10 av 10 badkrukor. :)

Nu är det full fart framåt mot sommarens största träningsäventyr!
Kram,
Annica

Nöje på en ledig dag !

En sådan där dag när det finns massor av småsysslor att göra, men dåligt med energi och motivation. Så gör jag ibland en Att-göra-lista 2.0 . Där sysslorna får nummer, och lika många små träningsuppgifter skrivs ned i en annan lista, som får bokstäver. Små lappar med siffror i en burk, små lappar med bokstäver i en annan.

Sedan är det bara att leka loss. En uppgift går fort och enkelt när det finns en träningsbelöning i slutet! Både träningen och sysslorna blir gjorda. :)

Kram,
Annica

Salomon Trail Tour Globen 2012!

Äntligen dags för ännu ett Salomon Trail Tour-lopp! Denna gång styrde vi kosan mot Stockholm i det soliga och lite kvava sommarvädret. Ovant nog gick starten för detta lopp inte förrän på kvällstid, vilket gav gott om tid för sovmorgon, rejäl uppladdningsfrukost och rek på startplatsen. Med Åmåls charmiga spårcentral, Norrköpings camping- och motionscentral Sörsjön och Kullamannens lador i minnet som lämpliga startområden, kändes det faktiskt riktigt spännande att starta, inte bara på asfalt istället för knögglig gräsplan, utan dessutom precis i skuggan av Globen. Traillopp mitt i stan - det går minsann det också!

Vädret var som sagt soligt, lite blåsigt, men också lite kvavt under uppladdningen för detta lopp. Väl i kläderna för dagens äventyr fick jag en bonusupplevelse i form av uppvärmningsjogg med Jocke och två riktigt häftiga löpartjejer, Petra (Salomon Trail Team) och Miranda Kvist, när vi tog hjälp av en lokal löpare ("vi springer 15 meter från mitt köksfönster!") som hade lite koll på första och sista biten på sträckorna. Uppvärmda och peppade stack sedan första gänget iväg på sin 21-kilometersrunda, och jag fick fortsätta hålla upp värmen i väntan på starten av 10-kilometersklassen.

Jag hade inte så många förväntningar på detta lopp, jag hade i stort sett bara kläm på att Hammarbybacken skulle ingå i bansträckningen, i övrigt kändes det mest fantastiskt att äntligen vara tillbaka på en löptävling. De upprepade varningarna om leriga och halkiga partier av speakern i startområdet tog jag lite med ro - jag klarade Dödens zon på Kullamannen, lite lera går nog bra. Att löftena om lerfält dessutom inte uppfylldes under banans gång kändes nästan som en liten besvikelse, jag hade börjat se fram emot att smutsa ner mig !

När starten gick rullade alla på i ett bra tempo i den lätt nedförslutande asfaltskilometern som utgjorde första biten av banan. Sedan fick vi alla en liten provsmak på det som skulle bli banans huvudsakliga underlag - trevlig, ganska teknisk skogsstig. Efter en stunds uppförssluttning i skogen kom vi fram till den fruktade Hammarbybackens grusväg, som väl visst lutade uppåt så benen protesterade en del, men ändå från toppen kändes som ett ganska litet hinder. Fördelen med att två gånger ha klättrat på alla fyra uppför 60 graders lutning på Höganäskusten, kantänka.. Jag rullade på i ett gott tempo, jobbade hårt för att aldrig landa inom min comfort zone, mycket eftersom de 10 kilometerna skulle vara det kortaste loppet för mig hittills i år, och därför borde kunna göras i ett lite högre tempo.

Jag hade många magiska "flyga-fram-genom-skogen"-känningar under denna underbara bansträckning, på teknisk, men snabbsprungen stig. Jag trivdes! Extra skönt var den första av banans få små partier med kärr, när fötterna äntligen fick lite avsvalkning och hela jag ny energi. De sista 3 kilometerna bjöd både på ännu en vända uppför Hammarbybacken, och lite mer asfalt innan jag glad, men med trötta ben sprang i mål på 1,10, vilket gör det till ett av de snabbare loppen för mig hittills i år.

Stor cred till Stockholm Trail och 10 väl förtjänade globar av 10 möjliga för ett grymt bra upplägg, riktigt bra markeringar och trevliga funktionärer som inte bara visade vägen, utan dessutom hejade på. Det kändes hela vägen som ett väldigt genomtänkt lopp, till exempel med möjligheten till 2 vätskekontroller längs milbanan just eftersom sträckningen ledde oss upp till samma punkt på Hammarbybacken 2 gånger. Tack för ännu en riktigt häftig löpupplevelse!

Nu är det simning för hela slanten, Vansbro Tjejsim coming up next!
Kram,
Annica