Som sagt så samlade jag så många av min närmaste familj jag kunde övertala inför denna upplevelse. Mamma fick en start i 11km-klassen i födelsedagspresent, och syrran övertygades. Jocke var så klart med, och laddad till tänderna som vanligt, plus hans föräldrar, varav Niklas var med och sprang 21 km, och Kicki fungerade som kombinerad hejarklack-fotograf- och förvaringsansvarig. Pappa stannade hemma denna gång (vilket jag såklart hoppas beror på att han i hemlighet tränar traillöpning varje dag, för att kunna slå oss allihop till nästa år!).
Så till loppet.
Salomon Trail Tour har under säsongen gång på gång överträffat sig själva med häftigare bansträckningar, svårare terräng, skönare naturupplevelser och ständigt ökande grad av lerinpackning på skor och kläder som fraktats med deltagarna tillbaka hem. Eftersom detta lopp skulle vara den rafflande finalen på både 7Suunto Ambit Challenge och Tigerbalsam Trail Tour, så förväntade vi oss alla en riktigt spektakulär bansträckning, med alla de rätta elementen hos ett bra terrängupplevelse, vilket vi också fick.
Starten gick ifrån Sälfjällstorget efter en, trots en av säsongens längsta uppladdningstid, för mig lite väl kort uppvärmning. Varm skulle jag dock snart bli, då banan utan dröjsmål vände tvärt höger och uppför närmsta slalombacke, underlag: tung, sugande, blöt mossa. Min teori var att bara jag kommer upp, så kommer jag ner, så jag satte ögonen på marken framför mig, och gick med stora kliv tills jag äntligen nådde toppen och "20 km kvar" skylten. Efter detta eldprov följde en helt ljuvlig mil på grusväg, vandringleder, steniga, svårsprungna partier som ledde ut i fantastiska, mjuka, fjädrande stigar och oändliga träspångar över våtmarker och ris. Jag blev, med mitt stillsamma tempo (målsättning: Ta mig runt), ganska snart ensam med naturen och löpglädjen, och avverkade 11 km med ett leende på läpparna.
När banan vände upp tillbaka mot Sälfjällstorget kom den verkliga utmaningen för mig. Benen började fråga sig om jag verkligen förstått det där med att springa längre än de sedvanliga 12 kilometerna rätt, och hoppet om solsken försvann i blåst, snöglopp och dimma. Mellan 12 och 17 km hade jag det kämpigt, med svag uppförslutning och/eller knöggel alternativt sumpmark och trötta, frusna ben. Framåt gick det dock, sakta men säkert, och det kändes riktigt bra att nå fram till vätskekontrollen där två killar serverade sportdryck och löften om "4 kilometer kvar" och "mest nedförsbacke". Att km 18 också skulle vara en av de blötaste på hela banan sa de ingenting om, men jag kunde inget annat än att skratta mig förbi bäckar, sjöar och knädjup lera. Sedan sluttade det äntligen nedåt på riktigt. En ljuvlig km på grusväg, och en upplevelserik km nedför brant sumpmark och stenknöggel, och sen var jag framme där (nästan) hela min familj stod och väntade och hejade på mig in i mål.
2 timmar 47 minuter känns godkänt i sammanhanget. Extra stort cred till mamma och syrran som med bravur klarade sin första terrängmil, Jocke som enligt plan slog Micke och knep en 12:eplats och Niklas, som glad i hågen sprang in på tiden 2,23.
Stort tack till Salomon Trail Tour för alla fantastiska löpupplevelser denna säsong, och extra stort tack till Sälen Trailrunning för en riktigt häftigt arrangemang! Dagen avrundades med god mat och trevligt sällskap på Olarsgården och den skönaste nattens sömn på väldigt väldigt länge.
21 km i fjällväder (effektiv kyla -7 grader) och pepphäng med traillöp-legender: 11,5 av 10 möjliga fjällbäckar!
Stor svett-och-ler-kram,
Annica
